Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 252
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Om du inte på eviga minuten ger mig min
slant, så knäcker jag bröstbenet pä dig, röt han.
— Jag vet inte vart den tog vägen! Jag vet det
inte! jämrade gossen, som låg i landsvägssmutsen.
— Du vet kanske inte heller, att du slitit den
ifrån mig, ropade den andra och lät slagen regna
över pojken, som fallit ikull.
Malona stannade och grep efter sin börs. Hon
framtog de två kopparslantar hon hade fått av mor
för att lägga i håven.
— Se här! ropade hon. Envar av er skall fä en
slant, om ni upphör att kivas.
Den av gossarna, som hade övermakten, släppte
genast taget, så att den andra kunde resa sig.
Kopparslantarna voro nya och glänste i solen, och båda
de stridande grepo ivrigt efter dem.
— Se sä! sade Malona, nu har jag gett er allt
jag hade, nu får ni också lov att gå med oss och
försvara oss på vägen till kyrkan.
— Inte kunna vi gå sä där langsamt! svarade
o o
den ena gossen.
— Men vi kunna springa framför er och hålla
vägen klar, sade den andra, och bort flögo båda
pojkarna, medan Malona vandrade långsamt framåt
med den gamla gummans arm i sin. Hon tyckte
nu, att hon hörde den avlägsna klangen från
kyrkklockorna: Bing, bång, bing, bång, och hon såg
kyrktornet sticka upp över skogen på höjden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
