Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 284
DJUR OCH MÄNNISKOR.
sig över varandra, beto och sleto i varandras öron
och glömde helt och hållet bort den goda måltiden
i bara ilskan.
Den gamla björnen ville skilja dem åt, men dä
rusade de in i skogen och modern efter dem.
Prinsessan stod åter ensam på bergsluttningen.
Så började hon åter gå framåt i skogen och
gnolade en liten visa:
»Kukkeliku sjunger göken.
Svalorna skrika vi! — vi! — vi!
Akta dig du! säger höken.
Skynda dig, duva, flyg raskt förbi!»
Plötsligt hörde hon något, som lät, som om många
fåglar skulle samtala. Hon stannade, sträckte fram
halsen och lyssnade.
Men i samma ögonblick kände hon, hur det
flaxade över hennes huvud och rev i hennes här, och
nu märkte hon, att kronan slets bort därifrån.
— Oj, oj, min vackra krona! ropade hon och
tog sig med båda händerna åt huvudet. Då hon
tittade upp, fick hon se en korp, som flög högt upp
i ett visset träd med kronan i näbben.
— Giv mig tillbaka min guldkrona! ropade hon
till fågeln. Du har inte lov att ta den ifrån mig.
— Tyst, flicka! svarade den svarta fågeln, som
nu hade lagt kronan i sitt bo, satt på kanten därav
och tittade ned på prinsessan. Det var inte till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
