Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 276 DJUR OCH MÄNNISKOR.
för hennes tjut. Och därmed steg örnen högt upp
i luften med prinsessan.
Först hisnade hon litet, men småningom vägade
hon titta ned, och då tyckte hon, att hon gjorde en
härlig färd.
Solen höll på att gå ned, och hela himlen lyste
som guld. Djupt under henne lågo skogarna som
små, små buskar. Här och där lyste vita prickar;
det var byar och slott och kyrkor, och ibland visade
sig blanka, skinande ytor som sågo ut som speglar
man slängt i gräset. Det var sjöar, som lågo bland
skogarna. Luften var så lätt och ren, mycket
lättare och klarare än nere vid jorden, och den lilla
prinsessan sträckte båda armarna i vädret och skrek
högt av glädje.
— Ett sådant väsen du för! sade örnen
förebrående. Men nu får du lov att hålla dig säkert fast,
ty nu styr jag ner emot jorden. Ser du, där ligger
din fars slott!
Prinsessan tittade ned men såg först ingenting alls.
Hon tyckte det blott var en liten, liten leksak, som
tittade fram bland skogarna, men snart kunde hon
urskilja fyra torn, och nu såg hon tydligt, att det
var hennes faders borg. I svindlande fart styrde
örnen sin flykt ned emot parken, och nu satte den
foten på jorden just vid ingången till den långa
allén, som förde upp emot slottet.
— Så där, nu är du hemma! sade den. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
