Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLET BRADALBA OCH PRINSESSAN JAN INA. 297
— Du är ingen människa! ropade han. Du är
det finaste och vackraste, som finns på jorden.
Men prinsessan drog fötterna åt sig.
— Jag älskar människorna, sade hon. Och jag
skulle vilja göra dem allt gott jag kunde. Om du
vore snäll, skulle jag vilja ha dig, och då skulle
jag lära dig att begagna all din styrka till att
hjälpa de små stackars människobarnen. Du skulle
visa dem vägen här uppe i ensamheten och bära
dem över klipporna och vattenströmmarna, så som
du burit mig. Men det hjälper inte att tala till dig.
Du är och förblir ett drumligt, otäckt troll, och nu
går jag och kommer aldrig igen.
Hon gick fort ned mot sjön, men Bradalba
började vråla, så att det gick ilar över vattnet.
— Jag ska, jag ska bli snäll. Jag ska göra allt
du vill, bara du vill komma tillbaka! Oj! Oj! Oj
vad jag är olycklig!
Men båten hade redan försvunnit bakom en
udde.
Från den dagen började Bradalba ett nytt liv.
Han låg ständigt och spejade efter om någon
människa skulle komma vägen fram över bergen, och
aldrig var han så glad, som när han fick öga på
en vandrare, en jägare eller ett par bondfolk, som
letade sig fram bland klipporna. Han var då
tillreds med sin hjälp, sprang framför dem för att visa
vägen, hjälpte dem att bära deras korgar och bylten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
