Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 314
DJUR OCH MÄNNISKOR.
lade, när han talade om de små barnen, som han
burit över bergen. Prinsessan bara log. Hon var
så vacker, att Bradalba formligen skakade av
förtjusning, då han tittade på henne. Då han slutat
sin berättelse, tog hon båda hans händer och såg
honom in i ögonen.
— Vet du, sade hon, jag tycker om dig, jag
tycker riktigt mycket om dig! och nu vill jag fråga
dig, om du vill hjälpa oss att ro båten hem? Mina
roddare äro så späda och finlemmade; om blåsten
skulle bli stark, vet jag inte, om de orka med att ro
båten. Bradalba sprang så hastigt, att stenarna
dansade omkring honom.
— Om jag vill! ropade han. Jag skall ro dig
genom alla vilda vågor, om det så vore till
världens ända. De skyndade ned för bergstigen och
stego i båten. Vädret hade blivit mörkt och kallt.
Blåsten tog till för varje ögonblick och snö och
hagel kom flygande från bergen. Då de hade
kommit ett stycke ut på sjön, blåste det upp till storm.
Roddarna ansträngde sig till det yttersta, men
slutligen gåvo de tappt och störtade som döda ner i
båten.
Men den som inte gav tappt, det var Bradalba.
Han tycktes ha fått jättekrafter, och han arbetade
med årorna, så att blodet sprang fram under
naglarna. Prinsessan låg vid hans fötter, insvept i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
