Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 330 DJUR OCH MÄNNISKOR.
såg han till och mecl, hur hon räckte ut tungan ät
gamla grevinnan Esmeralda.
— Prinsessa, sade han blott bestört, och hans
ögon ljungade av vrede.
Men hon vände sig emot honom och ropade:
— Prinsessa och prinsessa! Liksom inte en
prinsessa får lov att göra alldeles vad som behagar
henne? Du kan väl inte begära, att jag skall stå
pä tå för den gamla fågelskrämman? Och så får
jag be dig läta bli att göra miner. Jag är och
förblir i alla fall den förnämsta av oss två!
Småningom visade hon sig mer och mer nyckfull
emot sin unge fästman. Ibland vände hon honom
ryggen och sade bara:
— Gå din väg! Jag gitter inte höra på dig i
dag! En annan gång fann hon tusen fel hos honom
och hans dräkt. Och om de redo ut tillsammans,
roade det henne att rida så fort, att han omöjligt
kunde följa henne. När han då återvände till
slottet, stod hon i porten och skrattade. Stackars gosse!
ropade hon, du har väl aldrig suttit på en hästrygg
förr du? En annan dag kunde hon vara som smält
smör. Då visste hon inte allt vackert och vänligt,
hon skulle säga sin fästman. Lilla söta, ljuva, vackra,
rara hertigbarn! sade hon då och tittade på honom
med sina blixtrande svarta ögon. Du är som den
bästa honungskaka. Jag skulle kunna äta upp dig!
Och hon gapade, som om hon ville bitas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
