Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNHETEN OCH ODJURET.
32 7
henne, som om han varit en trogen hund. Ville hon
binda kransar, då var det Astolf som hämtade alla
blommorna ät henne, och om de ibland, då de växte
upp, seglade ut på havet, dä bäddade Astolf åt sin
lilla syster en ljuvlig bädd av stora, mjuka kuddar,
men själv satt han och styrde båten ut över vågorna.
När solen höll pä att dala, då brukade de hand i
hand stiga upp för den långa trappan i tornet, och
uppkomna pä taket, stodo de och sågo solen sjunka
och stjärnorna komma fram på himlavalvet.
Livet tycktes dem mycket skönt och rikt att leva,
och de frågade aldrig efter någon eller något utom
hemmet, sä lyckliga voro de över att äga varandra.
Men nu är det så, att allting ändrar sig och
allting tar slut liksom vågorna, som höja sig och sjunka
i havet, och det kom en dag, dä Astolf var aderton
ar. Dä ville hans far, att han skulle draga till
kungens gärd och anmäla sig som riddare i hans
tjänst.
— Nu är det tid du blir en man, sade fursten.
Du känner ju knappast andra än din syster Jolanta,
och du har mycket att lära dig.
De båda syskonen begrepo ju mycket väl, att de
inte alltid kunde fä bliva tillsammans, men ändå
tycktes det dem som en förskräckligt tung sorg, att
de skulle skiljas.
— Jag är rädcl du glömmer mig, sade Jolanta,
som höll båda sina armar om broderns hals. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
