Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNHETEN OCH ODJURET.
32 7
taket var en öppning, genom vilken hon kunde se
himlens stjärnor, som strålade genom den stilla
natten. Men vad som på henne gjorde ett grymt och
ohyggligt intryck var det, att längs alla väggar på
salen voro djurhuvuden fastspikade. Hjortar,
rådjur och harar stirrade ned på henne från alla sidor.
Hon förstod, att detta måtte vara djur, som hennes
brudgum och hans män hade dödat, och hon tyckte
att deras ögon sågo på henne i dödsångest, fastän
deras öppnade gap inte frambragte ett ljud. Aldrig
hade hon trott, att något kunde vara så ensamt
och ohyggligt som denna sal, och hon såg sig
orolig om och önskade, att hennes brudgum dock
snart skulle komma åter, så att hon inte skulle
känna sig så övergiven. Men vad var det hon
ö o
hörde? Hon andades inte för att kunna lyssna
bättre.
Ett underligt stönande ljud nådde hennes öron,
och på samma gång skakade golvet, som om någon
skulle nalkas med en tung, plumsande gång. —
Förfärad stirrade hon emot dörren, som nu gick
upp, och där stod — inte hennes brudgum men
en förfärlig, stor björn. Han stod på bakbenen,
och ut ur gapet hängde hans långa, eldröda tunga.
Nu kom han emot henne med öppen famn, och nu
kände hon igen, vem clet var, på vilddjursögonen.
Det var ingen annan än skogarnas furste, sådan han
verkligen såg ut, när han var hemma i sitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
