Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNHETEN OCH ODJURET.
32 7
Så en klar höstmorgon stod Jolanta ute i skogen.
Jägarskaran hade redan tågat bort, men den natten
hade björnen varit förfärlig. Den hade rutit som
rasande och hade slängt henne omkring på golvet,
så att hon hade blodiga märken på armarna.
Nu kände hon, att hon icke förmådde stä emot
längre. Hon darrade i alla leder och kunde
knappast röra fötterna.
Då lyfte hon sina armar mot himlen och ropade
sa högt hon förmådde:
— Astolf! Astolf! Astolf! Kom till min hjälp!
Jag förgås! och sä föll hon avsvimmad ned i det
vissna gräset.
Men just då var en festmåltid i kungens tält pa
lägerplatsen. Alla riddare sutto på långa bänkar,
och dryckeshornen gingo flitigt från man till man.
Bland kämparna var också Astolf. Han skrattade
och sjöng glatt och frimodigt. Men plötsligt
bleknade han, och i det han vände sig till sin granne,
sade han häftigt:
— Varför slog du mig på skuldran?
— Du drömmer! svarade den andre. Ingen har
rört dig.
Efter en stund vände Astolf hastigt på huvudet.
Det tycktes honom, som om någon hade tagit
honom om halsen med båda händerna. Han blev
alldeles tyst och satte bägaren hårt ifrån sig på bordet.
Men plötsligt sprang han upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
