Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 344
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Ja! ja! jag kommer! ropade han högt. Nu
hade han tydligen hört Jolantas röst, som kallade
honom i stor ångest.
— Han har blivit galen! sade hans kamrater och
sågo efter honom, där han skyndade ur salen.
I nästa ögonblick stod han i stallet och sadlade
sin häst. Så svingade han sig i sadeln, och i väg
bar det. Fortare än falken kan flyga, än ormen
kan ringla sig, fortare än ett rådjur springer genom
skogen, flög han på sin häst över berg och backar,
till dess han nådde sin fars slott vid havet. Det
dundrade i bryggan, då han red däröver och in på
slottsgården. Där stannade han hästen och frågade
med hög röst:
— Var är Jolanta?
Solen gick just ned. Som en blodig sköld dök
den i vågorna vid horisonten. Havet var kolsvart,
och böljorna stormade kalla under den flammande
himlen.
Astolf steg inte av hästen. Så snart han fått
veta, att Jolanta inte längre fanns här men långt
borta i vildskogen på de höga bergen i skogsfurstens
palats, vände han hästen och red emot natten upp
emot höjderna.
Det blev småningom becksvart omkring honom.
Natten var kall, och det blåste upp till storm ifrån
havet. Endast med möda kunde han finna vägen
fram bland klippor och stenar, och beständigt tätare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
