Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samhällets liberalistn, om den ock vid kritiken af det nuvarande
samhället ställer sig på socialistisk ståndpunkt.
Den är framför allt oförenlig med den socialistiska fordran att
förstatliga produktionsmedlen, och oförenlig med fordran på att samhället
skall reglera produktionen — och för så vidt ej produktionen skall
återföras till forna dagars dvärgmåttstock: det lilla handtverket, är
den outförbar och full af motsägelser.
Den anarkistiska kulten, med sitt tillstädjande af uteslutande
vålds-politik, hvilar på ett groft missförstånd af den roll våldet spelat i
folkens historia.
Våldet är en likaså god reaktionär som revolutionär faktor, och
vida äldre än den senare. Användandet af den individuella
vdldstak-tiken leder ej till målet och är för sd vidt som den fördärfvar massans
rättskänsla af positiv skada, och därför fördömlig.
För dessa individuella våldshandlingar, som till det yttersta
fullföljts, göra vi utöfvarna ansvariga och påvisa, att dylika tendenser
under sådana förhållanden vid alla tider gjort sig gällande. Och det
har visat sig att under liknande förhållanden ofta betalta » agents de
provocateur» framkallat våldsdåd, som af reaktionen begagnats mot
arbetarklassen.»
Skarpt och klart markera här socialdemokraterna att de under
inga omständigheter vilja vara med om ett samarbete med anarkisterna.
Och blott den som till namnet är socialdemokrat, men fullkomligt
okunnig om hvad socialdemokraterna vilja, kan fastna på
»anarkisternas limspö».
Bebel säger i sin »Attentat och socialdemokrati» följande:
»Om anarkisterna se sina andliga fäder i Proudhon, Max Stimer,
Bakunin o. s. v., så göra vi det i Marx, Engels och Lassalle, hvilka
städse befunno sig i skarpaste motsats till de förra.
Sällan stodo i hela sin lifsåskådning tvänne män så skarpt emot
hvarandra som Bakunin, hvilken man kan kalla för fader till
»handlingens propaganda», oc.h Karl Marx, fienden till livarje
sammansvärjnings- och attentatspolitik:
Bakunin, den extremaste individualismens representant, som
formedelst revolter och våldsdåd gentemot högtställda personer trodde
sig kunna nå sitt samhällsideal, och
Karl Marx och Engels, den materialistiska historieuppfattningens
grundläggare, enligt hvilken uppfattning, ej personerna, utan den då
härskande klassens materiella intressen bestämma samhällets och
statens väsende, enligt hvilken uppfattning, enskilda personers makt, såväl
i ondt som i godt, är begränsad, så att de blott såsom representanter
utöfva sin makt så länge som de handla i öfverensstämmelse med de
förhärskande klassintressena.
Anarkisterna äro i själfva grunden blott i sina konsekvenser till
det yttersta gående borgerliga liberaler, med hvilkas lifsåskådning de
ha så mycket gemensamt. Äfven liberalerna sågo en gång i fursten,
iclcc systemets bärare, utan fastmer systemet själft, hvarför ock under
liberalismens kampperiod attentaten ej voro sällsynta, såsom jag senare
skall visa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
