- Project Runeberg -  Det nya Sverige : tidskrift för nationella spörsmål / Första årgången. 1907 /
96

(1907-1910) With: Adrian Molin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Första kammaren 1876 bidrog till förslagets upphöjande till
grundlag.

Längst i öppet erkänd »parlamentarism» gick Emil Key,
hvilken påyrkade reformen, enär han önskade »en stark folkmakt
och en person inom regeringen, som folkrepresentationen kan
taga för hufvudet, så att man icke jagar ett flertal af skuggor»,
men de tänkvärdaste orden yttrades omedelbart före
omröstningen i Andra kammaren 1876 af von Geijer, som anförde:
»Nu kan — grunden må vara hvilken som hälst — ofta hända
att ett förslag blifver i sina verkningar motsatt det syfte, i
hvilket det tillkommer, ehuru jag ej tror, att så här är fallet. Jag
förmenar, att förslaget för tiden är nyttigt därutinnan, att
detsamma gifver styrka och sammanhållning åt statsrådets ställning gent
emot riksdagen.»
Detta syfte har onekligen i viss mån uppfyllts,
men majoritetens önskemål, konungamaktens stärkande, har
däremot ej vunnits. Den konservativa arten af detta önskemål
framgår tydligast ur Gunnar Wennerbergs, den vältalige
motståndarens, fråga till den Wallenbergska motionens anhängare, om
konungen verkligen själf begärt »en man vid sin sida, som kan
skydda honom mot för stark folkmakt» — ord, som klinga nog
så egendomligt om man erinrar sig det tal om »folkmakten»
som hölls i Andra kammarens plenisal den 17 maj 1906 från
»mannen vid konungens sida».

Till en början tedde sig den 1876 beslutade
grundlagsändringens följder ganska oskyldiga, nästan omärkbara. Som
statsminister var Louis De Geer samme älskvärde och kloke
statsämbetsman som före 1876. Vid hans afgång 1880 väntade sig många
ett parlamentariskt genombrott. Men landtmannapartiet »följde
inte grefven längre än till dörren», och Arvid Posses ministär
blef alls ingen partiministär, fastän å andra sidan De Geer själf
erkänt, att under Posse motståndarnes spådomar om
statsministerns nästan tyranniskt dominerande ställning gent emot sina
kolleger slogo in. Posses efterträdare, den hederlige Thyselius,
den förste svenske statsminister, som ej tillhört hvad
Treffenberg 1865 kallade »konungens hofadel», torde ingen ha velat
skylla för att ha velat upphäfva sig hvarken till demagogisk
partityrann eller till vice-konung. Themptander, som under sin
riksdagstid tillhört centern, Andra kammarens minoritetsparti,
fick statsministerposten ej som parlamentarisk partiledare, utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:53:18 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dns/1907/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free