Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - (Inledning) - Lefvande och döda språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi både kunna det och pläga göra det. Och vanligen gå
vi ännu längre. Mången af oss gömmer i sin själs innersta
bilden af en kär hädangången så klar och lefvande, att denne
döde för honom är en lefvande realitet i mycket högre grad än
millioner af de människor, som samtidigt med honom själf vandra
jordelifvets stråt[1]. Och för vida kretsar af oss kunna ju
historiens, ja stundom till och med diktens väldigaste,
älskligaste eller vidrigaste personligheter i viss mån sägas vara mera
lefvande än alla de våra samtida, som vi icke lärt känna eller
icke vårda oss om att känna.
Om vi uti dylika fall finna, att själens öga gör en annan
skillnad mellan lif och död än kroppens öga, så hafva vi dock
härvid, det är väl att märka, icke öfverskridit gränsen för
allmänt mänsklig iakttagelse, för, så att säga, profan erfarenhet.
Den religiösa känslan, tron på odödligheten, på uppståndelsen,
går längre. Hon är förvissad, att ”döden är uppsvulgen
i segern”. Hon har framkallat grafskrifter, sådana som den i
Mainz’ domkyrka: ”Quid mortui viventium legitis epitaphia?”[2]
Hon gaf upphof till de äldre kristnes sköna sed att fira
martyrens ”födelsedag” på den dag, då han lidit döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
