Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Åsigterna om Dödsstraffet såsom de framträda i den svenska lagstiftningen före 1736 - Den äldsta uppfattningen af Dödsstraffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
Äldsta uppfattningen af Dödsstraffet.
kunde af hvem som helst saklöst dödas1). Detta var deu helt
naturliga utvägen under ännu föga ordnade samfundsförhållanden
då man saknade en stark exekutiv myndighet, som kunde gifva
verkställighet åt fattade domslut. Greps den brottslige på bar
gerning, medgåfvo äfven våra förfäders rättsseder i vissa fåll,
att den violerade personen eller lians blodsförvandter fingo på
stället gå domen i förväg och taga sig sjelfve upprättelse genom
att döda våldsverkaren; men förhållandet skulle dock anmälas
på tinget, der styrkas och deu brottslige förklaras ligga ogild.
Då en allt för ofta gjord användning af fredlöshetsstraffet måste
af lätt insedda skäl, medföra olägenheter och en mellan ätterna
fortsatt, af hämndkänslan underhållen, fejd likaledes orsaka de
svåraste följder, blef småningom försoning genom böter2),
hvarigenom den brottslige eller hans slägt erkände det
brottsliga i handlingen, det generela straffmedel, som ansågs i
allmänhet kunna afplaua den brottsliges skuld, till och med vid
en så grof missgerning som dråp. Endast för de brott, som
1) V G L: I: M. 3. »latæ <löma fri/ilösæn han firi arva ok
æptimæ-lændæ. ok ugildan» — <ü> G L: K. B. 26 1.» |>a skal han- fri/ilös fara um
alt landit». — SdL: M. 2. »war|ier ban friplös dræpin. ligge ogilder».— Jfr
Sk L. I: 139. — MEL L: Dr. v. 8. — Chr L L: Ed. B. 24. »tha scal
heredz-nempd swæria them alla bilthoga, oc heradzhöfdinge dömæ them fridlösa
offuer alt rikit». — Jfr Grågås. V 315 (XLIX) »Ef maör myrdir man
oc varöar ]mt scog gangi>. — A. Gul. L. 24. »|>a er sa maör fridlausv —
Wilda: p. a. st. s. 495. — v. Amira: Das altnorw.
Vollstreckungsverfåhrén s. 1 o. f — Nordgerm. Obligationenrecht. I. s. 141 o. f. — Brandt:
Forelæsninger over den Norske Betshistorie. I. s. 8 o f — Jfr ock
Pappen-heim: Die altdänischen Schutzgilden. Breslau. 1885. s. 391 o. f.
2) Brandt: p. a. st. I s. 85. »Mandeboden var derför en Oprejsning
og en Godtgjorelse (gjöld, manngjöld), hvorigjennem Ættekauipen
bilag-des og som var nødvendig for at der kunde blifve sluttet Fred mellem
begge Familier». — I afseende på Sydgermanernas rättsseder rörande
blodshämnd, fredlöshet och försoning genom böter, se Wilda : s. 278; o.
f. — wächtf.r: Beiträge zur deutschen Geschichte s. 249 o. f. — Maurer:
i v. Holtzendorffs Encyclopädie der Rechtsivissenschaft. 4 Aufl. 1882. s.
321. o. f. — Thonisben: Loi Salique p a st. — Brunner: I. p. a. st. —
Schröder: s. 72—78. — Günther: s. 166—69.
Hyltén-Cavallius i sin skildring af Wärend och Wirdarne.
Stockholm. 1868. II. s. 174 anmärker, att »den gammal-nordiska blodshämnden
var icke blott en hednisk folksed, utan en hednisk religionssed, och att
vi finna ännu i Wärend lefvande den folktron, att den dräpne icke kan
få någon ro i sin graf, innan hans död blifvit hämnad»; s. 310—16; 342—48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
