Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Åsigterna om Dödsstraffet såsom de framträda i den svenska lagstiftningen före 1736 - Arter af lifsstraff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arter af Lifsstraff.
5
mannum sag|ie» etc., dels i Alsnö stadgan 1285, der Konungen
förkunnar sina befallningar »alf |>æt wald gud hawir hos i
skip-pæt», dels då Magnus Eriksson i Skenninge stadga 1335 bjuder
Ⱦptir thy sunt Gudh gawe oss ok warum Radgiwni macht til
rædhændes». Med denna föreställning om Öfverhetens pligt
att de »spaka» till frid och trygghet föra svärdet eller utöfva
straffmakten, såsom en från Gud gifven rätt, förknippades, efter
hvad det vill synas, idéen om den Mosaiska lagstiftningens
förbindande kraft och deri uttalade talions-princip, och häraf torde
kunna förklaras den ytterliga stränghet, som just karakteriserar
lagarna från slutet af 13:de seklet samt dem, hvilka utgått under
14:tle, 15:de och 16:de århundradena. Uti Konungens erkända
benådningsrätt såg man likväl korrektivet emot orättvisa, ehuru
denna benådning ofta synes hafva berott derpå, huruvida
målsegaren yrkade pa straffets verkställighet eller icke’). Stundom
utöfvades dock benädningsrätten äfven af annan myndighet2),
inen om alltid till rättvisans fromma, torde vara osäkert.
De arter af lifsstraff, som våra gamla lagar omtala äro:
1. halshuggning med svärd.
Detta ansågs vara ett icke vanhederligt dödssätt. Rau,
då gerningsmaunen öppet, med eller utan våld, tog en annans
egendom, kunde ursprungligen med böter försonas; men da
detta brott slutligen belades med dödsstraff, hette det dock) att
»rånaren gauge under svärdet» (ransma|>r gangi uudi s\vær|>»s).
1 Af Handlingar rörande Skand. Historia XXIX: p 87, 91 k«n
inhemtas, huru Regementsrådet i Vestergötland, under Gustaf I:s tid, an9åg
sig böra hänskjuta halssaker till konungens afgörande, så snart målsegaren
ieke stod efter den brottsliges lif, och huru mellan Konungen och den
lifdömde uppstod en formlig underhandling, hvilken bemedlades af
Regementsrådet, angående den summa penningar, hvarmed deliuqventen skulle
få lösa sig fri från dödsstraffet. — Understundom inträffade, att
Konungen sjelf gick i förbön för dråparen bos den dräptes målsmän
(Reuter-dahl: Svenska kyrkans historia Lund. 1866 IV. s 457).
2) Rådstufvurätten i Calmar utöfvade ännu i Gustaf I:a tid en sådan
benådningsrätt; se Sylvander: Kalmar Stads Historia Kalmar. 1865. II.
p. 157—58.
3) UL: M. 31 pr. Jfr Kk: 13: 2. »kunungær a iwir fiem mæj> swær|»
rættæ».; Kg. 6 pr. »|ia a han undir swær|) dömæs». — Sd. L: M 36 pr.
»gange |ia ior[) oc goz hans undi cronona. oc siælwer han undi swær[)».
— MELL: E[). 45 - ChrLL: Ed. 40. 42.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
