Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Åsigterna om Dödsstraffet såsom de framträda i den svenska lagstiftningen före 1736 - Domstolarnas rättspraxis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Dorastolarnes rättspraxis. 20
at the sä ofta och twert emot wår förbetedde Nåde brutit ocli
syndat hafwe». Genom skrifvelse till Svea Hof-Rätt d. 21
Februari 1667 anbefalldes likaledes Hof-Rätten att fastställa
den af Cousistorium tallda dödsdomen öfver de studerande på
det att »igenom en sådan skarp doom måtte kunna
up-wäckas en sådan skräck hoos den studerande
ungdomen, som til dess förbättring tiäna kunde», men att
Hof-Rätten tillika nu secreto skulle åtwarna Landshöfdingen att
icke fortsätta med executionen»’). Det visar sig häraf, att man,
blott för att afskräcka från oordningar, trodde sig tvärt emot
lag, kunna döma några ynglingar till döden, ehuru meningen
aldrig varit att låta domen gå i verkställighet2). Konung Carl
XI föreskref ock i Plakatet d. 22 januari 1677 att de, som
sig med »suapphanerij, plundring och annat sådant befattat
skola icke allenast böta Tör hwar nederslagen 1,000 R:daler,
utan ock genom teruingens lopp hwar tredie til lifsstraff
wara förfallen».
Såsom en illustration på lagstiftarens benägenhet att under
16—17:de seklerna genom de strängaste hotelser om dödsstraff
afskräcka från åtgärder, som den tiden uppfattades såsom
brott, må ock erinras, att geuom Kgl. Förordningen d. 21
april 1718 stadgades att den, som olofligen ur Riket utförde
guld, silfver eller kopparmynt, skulle mista all sin egendom och
derjemte straffas såsom falskmyntare d. v. s. att mista lifvet.
Men om våra förfaders rättsåskåduing under Medeltiden
och ända in i 18:de århundradet gjorde, att dödsstraff
uppfattades såsom ett nödvändigt straffmedel, både for att
åstadkomma hvad man ansåg såsom högsta rättvisa — talion —
och for att vid vissa grofva brott afvända, såsom man föreställde
sig, Guds vrede från hela Riket samt i synnerhet for att tjena
»androm till skräck och varnagel», så finner man dock
1) Svea Hof-Ratts Archiv: Kongl. Bref från 1660—69. samt
Consi-storii Academici i Upsala Archiv: Prot. o. Kongl. Bref 1667.
2) Wahlberg: Neuere Praxis und Geschichte der Todesstrafe ein
Oester-reich (Gesammelte kleinere Schriften. Wien 1877. II. s. 138) erinrar om ett
likartadt förhållande i afseende på Österrike, i det han säger: »Es war
ein Charakterzug der altoesterreichischen Strafgesetzgebung die schärfsten
und härtesten Strafdrohungen in dem Gesetze starr festzuhalten, jedoch
die Gerichte insgeheim zu ermächtigen die Milde in der Regel der Fälle
der legalen Strenge vorzuziehen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
