Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Åsigterna om Dödsstraffet enligt den svenska strafflagstiftningen af år 1734 - Lottkastning om Dödsstraffs undergående. Hofrätternas leuterationsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 Lottkastning ora dödsstraffs undergående.
Mosaiska lagstiftningen lånade föreställningen, att dessa brott
skulle synnerligen reta Gud till vrede1) emot bela landet, om
de ieke med blod försonades, hvilken föreställning, om också
icke så bestämdt uttalad här som i de förut anförda
författningarna ifrån 16:de och 17:de seklet, dock påtagligen dikterat
föreskrifterna om dödsstraffs användande mot dem, som
begått dylika gerningar. Skarpast framstår dock
afskräcknings-principen i kap. 6 § 2 M. B., enligt hvilken bland
upprorsmän skall anställas lottning och, utan afseende på. den större
eller mindre brottsligheten, hvar tionde man mista lifvet. Det
visar sig tydligen häraf, att för lagstiftaren var det icke så
mycket fråga om att straffet skulle träffa den eller de mest
brottslige, och sålunda uppfylla rättvisans kraf, utan
hufvudsakligen att genom hotelsen i lagen och
straffexekutio-nen kunna afskräcka ifrån upproriska företag eller
ohörsamhet emot Öfverhetens befallningar. Samma grundsats, att genom
lottning utse den, som skulle, »androm till skräck och
varnagel, aflifvas», erhöll ock genom Kongl. Brefvet d.
3 Juni 1752, likasom förut genom Kongl. Brefvet den 17
Januari 1724, ett förnyadt erkännande och gör denna princip
om afskräckning ifrån brott, hvilken lagstiftaren uppställt
såsom straffets hufvudändamål, fullt tydlig I denna författning,
hvilken utfärdades i anledning af gjord förfrågan, huru skulle
förfaras med «tvenne drängar, som i bråd skilnad slagit en
annan dräng, att han deraf döden ljutit, men ieke utrönas kunnat,
hvilken egentligen varit then dödas baneman», stadgades det
såsom regel, att »enär sådane mål förekomma, att flera lagt
hand å then döda, och ej utrönas kan af hvars handavärkan,
ban döden ljutit, må til lott k äst ning dömas», utan att saken
först skulle Kongl. Maj:ts pröfning underställas. Lagstiftaren
hade härigenom utsagt, att det icke var så noga, om lotten
möjligen träffade den minst brottslige bland de anklagade,
allt nog att någon kom att utgöra det blodiga försoningsoffret,
och att det sålunda betydde mindre om rättvisans fordran
uppfylldes, än att en afrättning egde rum, som kunde bringa skräck
och fasa bland menigheten och derigenom afhålla andra frän
brottsliga företag. Af sådan anledning afrättades år 1755 i
1) 3 Mos. B. 20 kap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
