Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Åsigterna om Dödsstraffet såsom de framträda i den svenska lagstiftningen efter 1779 - Lagkomitéen om Dödsstraffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Lagkomitéens åsigt om dödsstraff.
de uti Lagkomitéens och Lag-Beredningens förslag till ny
strafflag direkt eller indirekt angifna åsigter om detta straff’.
Lag-Komitéen hade redan tidigt uttalat sina tvifvelsmål om
nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande, dervid anförande,
såsom hufvudsakliga skäl följande:
»Komitéen anser detta straff ej kunna inför förnuftets
och rättvisans Domstol försvaras, på annan grund, än
att det pröfvas nödigt för och bidragande till
samhälls-inrättningens bestånd och ändamål. Men denna dess
nödvändighet och ändamålsenlighet äro t vi fvel
underkastade».
»Betraktades dödsstraffet med hänsigt till straffens dubbla
ändamål, att varna och förbättra, så måste väl medgifvas,
att det senare ändamålet är alldeles åsidosatt. Äfven
dess förmenta egenskap att af alla straff vara det mest
afskräckande, torde ej kunna såsom ofelbar antagas. Om man lemnade
brottslingen frihet till val emellan dödsstraff och fängelse för
lifstid, skulle troligen mången gifva det förra företräde framför
det senare»1).
»I den mån afskyn för spillandet af menniskolif med berådt
mod, vid tilltagande odling ökas, blifver ock mensklighetskänslan
sårad genom de i lagstiftningen kallblodigt stadgade dödsstraffens
tillämpning; och om, i barbariska tider, dödsstraffet kunde
allmännare användas, just derföre att afskyn för mord i allmänhet
då var mindre, så har man deremot, i senare tider, ledd af den
större aktningen för menniskans lif, i alla civiliserade Stater
inskränkt dödstraffens användande till färre fall».
1) För att med några exempel belysa denna af Lagkomitéen
framställda sats, tillåta vi oss här anföra: Pigan Catharina Löf dömd 1829 för
mord å ett 8 år gammalt barn, som varit anförtrodt åt hennes vård, att
halshuggas och i båle brännas, ville ej söka nåd, utan förklarade sig villig
och beredd att underkasta sig det ådömda straffet. — Pigan Sara Maria
Sundberg äfven dömd 1829 för mord å sitt några veckor gamla barn att
mista högre hand, halshuggas och i bål brännas (14: 1. M. B.), ville ej
söka annan nåd, än att snart få undergå straffet. — Eva Michaëlsdotter
Flink, dömd 1830 att för mord å minderårigt barn halshuggas och i bål
brännas (12: 2 M. B.), sökte hos Konungen blott den nåd, att straffet så
fort möjligt skulle få gå i verkställighet. (Högsta Domstolens
Præjudikat-bok 1820—31). Flera sådana exempel skulle kunna ytterligare anföras,
hvilka bekräfta hvad Lagkomitéen i nämnde hänseende yttrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
