Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Åsigterna om Dödsstraffet såsom de framträda i den svenska lagstiftningen efter 1779 - Tron på Dödsstraffets nödvändighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Tron på dödsstraffets nödvändighet.
också Guixot’), att »verlden är full af en mängd vanor utan all
grund och af tro utan stöd af några skäl». Jurister äro, vi
erkänna det villigt, allt för ofta benägna att följa livad inom
lagskipningen gjort sig gällande, utan att alltid göra sig en klar
föreställning om hvarföre. Vanans makt, — gammal sed,
praxis — har i alla tider, i alla land, på dem utöfvat ett
mäktigt, i många afseenden välgörande, inflytande. Men jurister
komma också härigenom och genom den ständiga tillämpningen
af rättssatser, som de vetat länge varit gällande, att lättare än
andre anse dessa satser såsom obestridliga sanningar; de göra
det i synnerhet, om de kunna åberopa någon auktoritet till
stöd för ett sådant antagande och derigenom undvika den
pröfning af nämnde satser, hvilken erfordrar både studier och en
iukräktning på den tid, som eljest egnas åt praktiska
sysselsättningar. Den auktoritet, som man nu kunnat uppkalla, är
visserligen vördnadsbjudande, då den stöder sig, såsom man
sagt, på häfd, lika uråldrig som våra lagar. Ej underligt
derföre, att våra jurister, som från studie-åren hafva vant sig att,
enligt lagen, betrakta dödsstraffet såsom utgörande yttersta spetsen
af straffhotelsernas pyramid, i allmänhet icke egnat nog
uppmärksamhet åt den närvarande frågan, att de ej tillräckligt
undersökt, huruvida alla handlingar, hvilka lagen belagt med
dödsstraff, förnuftigtvis äro af den beskaffenhet att samhället, för att
skydda fredliga medborgare, fortfarande skall behöfva kallblodigt
halshugga lagbrytare, alltså sjelf utgjuta blod, sjelf föregå med
exemplet af ringaktning af menniskolif. Sannt och träffande har
också i detta afseende Lagus yttrat i sitt förtjenstfull arbete om
dödsstraffet: »Liksom de romerske juristerna i slafveriet
sågo en fÖrnuftsenlig institution, emedan densamma förekom hos
alla af dem kända folkslag, finna äfven vår tids rättslärde af
enahanda skäl i lagens hot med dödsstraff ett argument
för dess rättsliga nödvändighet, och vane vid att betrakta
denna straffart såsom det öfversta trappsteget på straffskalan,
utöfva dess skuggsidor å dem sällan någon inverkan»2). I
dessa omständigheter — i vanans makt, i en blind tro på
dödstraffets nödvändighet, i bristande undersökning
af frågans rätta beskaffenhet, i förbiseende af erfaren-
1) De la peine de Mort. Paris. 1822. p. 20.
2) K. F. Laqus: Om dödsstraffet. Helsingsfors. 1859. p. 72.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
