Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Om den föregifna nödvändigheten af Dödsstraffets bibehållande i den allmänna strafflagen - Dödsstraffets tillämpning för att statuera exempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Påståendet att liftidsfångar ej sällan rymma.
personal af 1,095 liftidsfångar år 1865, hvilken ander de nämnde
åren småningom nedgått till 244 (under år 1889), hafva endast
18 män och 3 qvinnor under loppet af 6 år, (nämligen 1867,
1868, 1869, 1881, 1883 och 1889) bland de sagde 25 åren,
lyckats rymma, således öfver hufvud taget, icke ens en
lifs-tidsfange under hvarje tilländalupet år. Af de 21 rymmarne’),
ertappades dock straxt 14 män ocli alla 3 qvinnorna,
hvarförutom 2 män förlorade lifvet under rymningsförsöket. Bland
de rymde lifstidsfångarne voro dock blott 6 män och 3
qvinnor dömde för mord. Under hela 19 år af berörde
25-års-period har deremot icke någon rymniug bland liftidsfångarna
förekommit. Det synes häraf, att tvärt emot hvad som
antagits, det torde kunna sägas att rymningar sällan egt rum
bland lifstidsfångar från de svenska strafffangelserna.
Följande Tabell XIV upplyser närmare förhållandet i
nämnde afseenden. (Se nästa sida).
Med andra ord: påståendet om skyldigheten för
Staten att tillämpa dödsstraffet, såsom betingadt af
nödvändigheten att befria samhället och dess fredliga medlemmar
från den ständiga »faran af de begångna brottens förnyande»,
emedan, såsom professor Nyblæus säger, »mördarens fortsatta
sinliga tillvaro innebär en hotelse emot samhället, mot hvilken
detta måste vara förpligtadt att skydda sig sjelft och sina
oförvitliga medlemmar», synes hvila på en allt för lös grund. Det
torde vara föranledt, dels af obekantskap med de verkliga
förhållandena inom de svenska straffängelserna, dels af den
fullkomligt oriktiga förutsättningen att en hvar, som begått mord,
genast skulle vara färdig att ånyo föröfva samma brott
Erfarenheten liar tvärtom ådagalagt, att allt sedan 1864 års Strafflag
trädt i verksamhet, har Staten på ett ganska tillfredsställande
sätt lyckats skydda sig sjelf och sina fridsamme medborgare
mot förnyade mordgerningar af mördare eller andra grofva
ill-gerniugsniän, hvilka Staten i sina behörigen organiserade
straff-fängelser för lifstiden qvarhållit och der »gjort dem oskadliga».
Sammanställa vi nu de i Tabellen V (s. 153) och Tabellen
XII (s. 162) här ofvan funna siffrorna, 47,4, 34,8, 26,8, 10,8, 11,5,
12,ti, 8,5, 10, 17,8, 6,9, 7,2, 0,3, 0,6, 0,3, uttryckande för hvarje
1) Se Tabell XIV å nästa sida, not 1 och 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
