Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Om Dödsstraffets nödvändighet för att stäfja grofva brott mot Staten. Om Dödsstraffets nödvändighet för att motverka föröfvandet af mord - Dödsstraff för brott mot Staten; orättvisa dödsdomar för politiska brott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 Orättvisa dödsdomar för politiska brott.
bevaras, uppoffra deras lif, hvilka stämpla emot Staten sjelf
eller dess öfverhufvud. Ett utomordentligt tillstånd kräfver i
thy fall utomordentliga medel. Men största klokhet, lugn
besinning oeh moderation äro här af nöden. Ytterst sällan
torde det emedlertid vara med rättvisa
öfverensstämmande att använda dödsstraffet i sådana fall. Staten
kommer nämligen att döma i egen sak den eller de, hvilka
genom sina stämplingar ofta blott äro exponenter af någon
politisk fraktions åsigter, Partisinnet kan dessutom så lätt, under
politiska stormaf, belt oeh hållet förstumma rättvisan, eller kräfva
offer åt den enskilda hämnden, hatet eller sjelfviska afsigter.
Den första franska Revolutionens så ock Restaurationens
historia bevarar härom de sorgligaste vittnesbörd. Den af
Dan-ton proklamerade grundsatsen: »En politique, lorsqu’on a des
ennemis, il fant les exterminer jusqu’au dernier» har allt for
ofta funnit anhängare. Napoleon Bonaparte, såsom förste konsul,
tillämpade densamma, da han år 1804 på de lösaste misstankar
och utan alla bevis om brott lät afrätta hertigen af Enyhien.
Ja, vårt eget fäderneslands häfder förtälja om de långt ifrån
rättvisa dödsdomar för politiska brott, som under nästfÖrflutna
århundrade afkunnades öfver grefvarne Nils Brahe och Oustaf
Jakob Horn m ti. hvilka afrättades å Riddarholnistorget i
Stockholm 17D61) samt huru Gustaf Ill:s vän grefve Oustaf Mauritz
Armfelt jemte sekreteraren Elirenström, öfverste Aminoff och
fröken Rudenschöld år 1794, genom Hertig Carls gunstlings, baron
Reuterholms, tillskyndande, dömdes såsom riksförrädare forlustige
lif, ära och gods2).
1) Jfr Malmström: Sveriges politiska historia. Stockholm. 1874. IV.
s. 214-16.
2) Elof Tkqnkr: Custaf Maurits Armfelt. Stockholm. 1884. II. s.
289—91. — Armfelt, som vistades utomlands, dömdes in coutumaciaui.
»Reuterholms inflytande i Högsta Domstolen», säger författaren, »var si
mäktigt, att dess ledamöter, tvärt emot hvad som varit att vänta, hemstälde
om skärpning af Hofrätteus dom. Ej blott Armfelt, Ehrenström och fröken
Rudenschöld dömdes från lif, ära och gods, utan äfven Aminoff; hvarjemte
för Ehrenström och fröken Rudenschöld stadgades schavotteringsstraff och
aktörs yrkande om uppslåendet af Armfelts namn på kåken bifölls».
Armfelt rehabiliterades 6 år derefter och insattes åter i sina förra värdigheter
af Gustaf iv Adolf. Ehrenström, som på afrättsplatsen benådades med
schavotteriug och lifstidsfängelse på Karlstens fästning, lösgafs sedan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
