- Project Runeberg -  Om dödsstraffet /
306

(1891) [MARC] Author: Knut Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Om benådning i dödsmål - Svårigheter att konseqvent utöfva benådning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

306

dige till döden. De, som blifvit afrättade, måste antagas
hafva blifvit det derföre, att en absolut nödvändighet för
rättssäkerhetens vidmakthållande i landet förmenats hafva
fordrat sådant; tv att allt straff, som går utöfver det
nödvändigas gräns, är orättvist, har med rätta konung Oscar
I förklarat. Skulle man i denna stund nr domstolarnes arkiv
framskaffa alla de sedan 50 år tillbaka fällda dödsdomar och
underkasta dem en ny gemensam pröfning och mellan dem
auställa en noggrann jemnforelse, skulle man med all säkerhet
finna, att ganska många delinqventer, som undergått
dödsstraffet, hade i förhållande till andra, hvilka blifvit benådade, bort
njuta försköning från samma straff. Resultatet af en sådan
granskning skulle endast lägga i en klar dager huru
ofullkomligt rättvisan kunnat bevaras vid utöfvandet af det
kungliga prerogativet att i brottmål göra nåd, ehuru det är utom
allt tvifvel att detta prerogativ ändock blifvit med största
varsamhet och samvetsgrannhet begagnadt Men en man, hvars
stora verldserfarenhct icke någon torde vilja bestrida, Guinot
säger: >La vérité se glisse lentement dans 1’esprit du
pouvoir, et quand elle y entre, ce n’est pas pour y régner
aussitöt. Il refuse longtemps de la croire: forcé de la croire,
il refuse longtemps de lui obéir.»

Sedan man en gång börjat med urvalet for schavotten,
inträder svårigheten att bibehålla konseqvensen vid
benådnings-rättens utöfning. För den svensk-norska unionskonungen
ökas denna svårighet i hög grad. Han kan i afseende på
benådning icke följa olika principer i Sverige och i Norge. Ty det
är icke möjligt att han skulle i Sverige för mord låta afrätta en
brottsling, som han, derest brottet föröfvats i Norge, skulle, i
enlighet med sina norske rådgifvares tillstyrkande, hafva
benådat, eller i Norge, på »instilling af Hoiste Ret» låta aflifva den
mördare, hvilken han i Sverige, med stöd af Högsta Domstolens
eller justitieministerns yttrade mening, skolat förskona från
dödsstraffet. Sista afrättningen i Norge egde rum 1875. 1 Sverige
deremot hafva, efter samma, år förekommit ej mindre än 7
afrättningar, nämligen 2 år 1876, l år 1879, 2 år 1882, 1 år
1887 och 1 år 1890. Skulle man antaga såsom fullt bevisadt
att dessa 7 afrättningar i Sverige (deribland aflifvaudet af en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:13:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dodsstraff/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free