Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- VIII. PAULI JESUSVISION VID DAMASKUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är så mycket mindre skäl att betvivla detta, som
Paulus var starkt visionärt och ekstatiskt anlagd, och
hade ett flertal syner och uppenbarelser (2 Kor. 12:1)
och själv betraktar dem såsom något utomordentligt. Han
berättar i samma kapitel om ett fall, där han 14 år tidigare,
alltså omkr. år 40, blev uppryckt till tredje himmelen (v. 2)
eller till paradiset (v. 4). Om ett annat fall berättas i
Apg. 22:17, där Paulus i Jerusalems tempel, vid sitt sista
besök i staden omkr. 55, kom i ekstas och åter såg Jesus
i ett av sitt livs avgörande ögonblick samt hörde hans
befallning att fly.
Pauli Damaskusvision, den innebörd, den hade för
Paulus, och de konsekvenser, den fick för hans liv och
åskådning, är det allra yppersta bevis på vad en vision i
dåtiden kunde betyda. Den lät människan möta högre väsen
och ting som realiteter över de vanliga realiteterna. Vi
se hos Paulus, huru denna vision blev vändningen i hans
liv och bestämde hans religiösa tro.
Härmed är också klart och tydligt belyst, huru det var
möjligt att uppståndelsesynerna kunde bli det nya faktum,
som födde den nya urkristna tron att Jesus var Messias,
varmed grunden lades till den historiska kristendomen.
*
Härmed har, som jag tänker, det sista stödet fallit för
den tes dr Toll uppställt. Det lärer icke bli honom
möjligt att i längden åberopa sig på Pauli upplevelse vid
Damaskus såsom bevis för att Jesus visade sig där sista
gången på sin vandring — till Indien.[1]
[1] Förf. har icke kunnat motstå frestelsen att visserligen under
en del förbehåll relatera och som rätt sannolika räkna med ett
par apokryfa saker.
Den ena är den gamla legenden om Konung Abgars brev
till Jesus och Jesu svar (s. 186 ff.), som jag utan vidare förbigår.
»Den andra historien, som icke är någon ’historia’, utan ett
faktum mitt i världen denna dag — skriver förf. — är, att det
i Orienten finnes ett icke obetydligt religionssamfund, som är
byggt på tron, att Jesus överlevde korsfästelsen, vandrade österut
mot Indien och slutligen (för att där förkunna sitt evangelium,
nu med namnet Izza) hamnade i Srinigar, »lyckostaden»,
solstaden, i den måleriska kashmirdalen på båda sidor om floden
Jhelam, forntidens Hydaspes, där Alexander måste vända. Där
skulle han ha levt länge och dött vid 120 års ålder samt blivit
begraven. Hans grav skall vara bekant där, ehuru den oriktigt
tillskrivits en profet Yuz Asof.» Samfundets namn är Ahmediya,
det är vida spritt och dess huvudorgan är från 1902: Review
of Religions (s. 188). Slutligen anföres, att en viss Nik.
Notovitch för en mansålder sedan i ett tibetanskt kloster i Ladok,
sett en handskrift från första århundradet med en skildring av
Jesus till hans 29 år, då han vistades i Indien under namnet
Izza och inhämtat kunskap i handskrifterna och buddhismen
(s. 188).
Jag har vänt mig med en fråga om dessa ting, som ligga
utanför mitt område, till en indolog, min kollega, prof. Jarl
Charpentier, som skriver följande:
»Den uppgiften, att Jesus under namnet Izza skulle ha levat
i Kashmir, är, åtminstone så långt min kunskap går, fullständigt
fantastiskt och saknar varje spår till bevis eller ens sannolikhet.
Var dr Toll hämtat en dylik uppgift är mig oklart, och det synes
mig snarast, att han här råkat ut för något rent misstag.»
»Jacolliots skrifter synas ej finnas här, och det är så länge
sedan jag läste något av dem, att de väsentligen gått ur mitt
minne; annat än såtillvida, att J. ju vill göra gällande, att Jesus
under tidigare år vistats i Indien och där tillägnat sig sina läror.
Men J. har väl ej utan rätta ansetts som en litterär svindlare.
Huruvida han själv kokat ihop sina historier eller tagit dem
från annat håll är mig ej nu klart.»
Vad angår Notovitch, så är nog att nämna, det han av Max
Müller och J. A. Douglas m. fl. blivit avslöjad som förfalskare.
Se G. A. van den Bergh van Eysinga, Indische Einflüsse auf
evangelische Erzählungen, Göttingen, 1904 (i Forschungen zur
Religion und Literatur des Alten und neuen Testaments, hrsg.
von W. Bousset und H. Gunkel).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:13:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dojip/0126.html
