Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Har du inte studerat terraner förut?
— Det finns intressantare ämnen.
Den sista repliken lät varken torr eller föraktfull. Den var bara ett konstater-
ande.
Han passerade ett litet barn. Det stirrade litet intensivare på honom än de
vuxna, men gav inte ifran sig några höga utrop av häpnad, som ett jordiskt
barn skulle gjort. Och plötsligt kände han något underligt, något i ord oför-
klarligt. Som om röster talat i ett annat rum, men det var inte något ljud. Det
var en förnimmelse, halvt känsla, halvt bild. Som om en mamma talat till sitt
barn, mjukt, milt. Han stannade och vände sig om, såg på barnet.
Det stod utanför en låg trädgårdshäck, som var översållad med purpurfär-
gade blomkalkar. På altanen till det hus, som låg i trädgården, satt en
inföding. Och plötsligt förstod Arvid vad det var han förnam. Han uppfattade
— svagt som om en annan station snuddade vid den våglängd han hade in-
ställd — en telepatisk kommunikation mellan den vuxne och barnet. Och när
han förstod detta förstod han än mer: Att infödingarna talade så öppet och
ogenerat om honom var en vänlighet. De kunde stått tysta och diskuterat
honom telepatiskt, men det hade varit ungefär som om man diskuterar en ut-
länning på ett språk han inte förstår. Att de talade öppet om honom var ren
hövlighet.
I det ögonblicket han insåg detta kände han åter den där ogripbara förnim-
melsen, delvis känsla, delvis bild. Det var som om någon log och nickade.
Ingenting mer. Men så gör man ju på Jorden också, om någon gör ett uttalan-
de, som visar att han förstår. Det behövs inte någon bekräftelse i ord. Det
räcker med ett leende och en nick. De visste att han förstått. De visste att han
svagt och ofullkomligt kunde uppfatta deras telepati. De log och nickade:
"Alldeles riktigt, gosse, vi är hövliga mot dig." Men denna telepatiska be-
kräftelse, knappt uppfattbar för hans sinne, var kanske rena tankeskriket för
dem?
Han kände sig plötsligt defekt. Som en färgblind eller halvdöv. Vad fanns
det just nu i det psioniska fältet, i livskraftfältet, runtom? Han kunde bara se,
höra, känna, lukta och smaka. Detaljgranskar man det sinne, som enhetligt
kallas "känselsinnet", utgöres det av flera separata modalkretsar. Människan
sägs ha elva sinnen. Hur många sinnen hade dessa varelser? Hur halvblind
och famlande uppfattade de honom ?
Och varför hade de över huvud taget talorgan? Om de nu hade några. Att
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
