Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den störste demokraten av alla: Döden. Inför den regenten råder jämlikhet.
Alla dog.
Det fanns djupt belägna underbergsbefästningar, som klarade sig ganska
länge. Det fanns också u-båtar, som kunde ligga nere på skyddande djup i av-
sevärda tider. Men vad hade dess människor att komma tillbaka till? En yta
där allt animaliskt och vegetabiliskt liv utplånats? Och gifterna trängde djupt,
i både jord och vatten. Det blev ingenting kvar.
Hela den mordiska vanvettet, det rasande skriket av skräck och hat, var
över på några timmar. Då, när mänskligheten — och allt annat liv också på
planeten Jorden — låg i dödsryckningarna lyckades de fem jordiska chaanjel
lokalisera det sista centrat, från vilket det ännu gjordes försök att samordna.
Det var en hel liten stad i djupet av en bergskedja. Dit hade de sista samord-
narna dragit sig tillbaka. Där i djupen kunde man ta vatten ur en oförgiftad
underbergssjö. Man kunde producera syre. Kraften togs ur vulkankraftverk
på avsevärda djup. Mat levererades från algbankar. Man hade en hel civili-
sation därnere och skulle kunna fortleva, generation efter generation, i hund-
ratusen år om så var nödvändigt.
Från detta sista civilisatoriska centrum gjordes utsändningar på alla våg-
längder. Man försökte nå kontakt med vad som fanns kvar av teknologisk
civilisation, för att försöka räddas vad som räddas kunde. Man visste inte vad
som fanns kvar av rymdflottan eller hur det stod till med baserna på Mer-
kurius, Mars, asteroiderna och Titan, men om det fanns möjlighet att
evakuera människor bort från den förgiftade Jorden så måste det göras. Och
rymdflottans spillror började formera sig i rymden ovanför.
De fem chaanjel lokaliserade u-basen och teleporterade rätt in i berget. De
visste exakt i vilken kammare de sista ledarna, de sista och därmed de högsta,
var samlade. Ditin kom de fem små varelserna från en planet som låg femtio
ljusår bort.
Det var en lätt sak för dem att dämpa ner vad som genast vällde upp ur de
mänskliga varelsernas undermedvetnas avgrunder. Det inträdde frid, en helt
underbar frid efter timmarna av rasande galenskap. Och chaanjel talade.
När de talade syntes allting så enkelt. Jordens uppträdande hade varit ett
sjukt barns utbrott, men det hade lett till en ödeläggelse utan motsvarighet i
planetens historia. Nu var hela Jorden så genomförgiftad att den var nästan
omöjlig att rena. Nästan, men inte helt. Chaanjel hade sin förmåga att trans-
mutera ämnen, både på atomnivån och på den molekylära nivån. Det skulle
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
