Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
När Arvid Gunnarsson skrev sin bok, den enda bok han någonsin åstadkom, kunde han omöjligt ana att den skulle göra honom till den mest unika personen i mänsklighetens historia. Visst var den ovanlig (och dessutom obegriplig för det stora flertalet), men inte så ovanlig att den borde ge honom en unik position.
Om Arvid inte haft en moster, som var gift med en tysk professor vid namn Josef Liberman, skulle boken inte ens ha kommit ut. Inget svenskt förlag var intresserat av att satsa pengar på en bok som så tydligt riktade sig till ett litet fåtal. Redan titeln var osäljande i hög grad: "Psi-faktorns variabler". Vem köper en bok med en sådan titel? Manuset kom i retur från det ena förlaget efter det andra. Till slut prövade Arvid de små, ockulta förlagen - men där möttes han av ren kyla. Nåja: ett av dessa småförlag funderade dock litet och föreslog en annan titel: "Att mäta själen". Dessutom ville de att Arvid skulle lägga in några intressanta episoder, som berättade om hur mediala personer kunde uppfatta psykiska krafter. När Arvid ställde sig helt oförstående till detta förslag blev manuskriptet refuserat även från detta lilla ockulta förlag.
Men så kom professor Liberman, som var gift med en moster till Arvid. Liberman älskade Dalarna och Värmland och tillbringade sina semestrar där. Det var under en semester i Värmland som han läste Arvids manuskript och blev fascinerad.
Hans hustru Mariana hade hört som hastigast från sin syster, Arvids mor, om det omöjliga manuskriptet. Hon hade uppfattat så mycket som att det handlade om parapsykologi och just därför nämnde hon det för sin make - som hade en professur just i parapsykologi i Utrecht.
Liberman kunde lyckligtvis läsa svenska och plöjde raskt igenom det omöjliga manuskriptet - och tyckte om det. Han märkte att Arvid byggde vidare på forskaren Alvar Ebeltoffts arbeten kring den psykiska energins hypotetiska elementarpartiklar, dessa opåvisade själsliga kvanta, som ibland kallades "psykoner", ibland "psioner". Ebeltofft hade lagt ner ett oerhört arbete på att bevisa förekomsten av psioner, men det är inte lätt att bevisa förekomsten av något som är så litet att det får skrivas med tretton nollor följt av en etta och dessutom tydligen helt saknar massa. Elementarpartiklar är så där små: 1/10 upphöjt till tretton. Men andra elementarpartiklar kan i alla fall påvisas, i motsats till psionen.
Ebeltofft hade byggt en hel del på Heisenbergs teori: att alla de ungefär 100 olika elementarpartiklarna bara är olika stationära tillstånd hos en enda urpartikel. Ebeltofft antog att denna urpartikel var psykisk till sin natur: den sökta psionen. Kunde han bevisa detta så skulle hela universum bara vara en produkt av Vilja och Tanke - och religionen skulle i realiteten bli naturvetenskap och kärnfysik. Men Ebeltofft fann inte de bevis han sökte.
När Arvid Gunnarsson skrev "Psi-faktorns variabler" utgick han från Alvar Ebeltoffts siffror och försökte fastställa en konstant, men det gick inte alis. Den opåvisbara psionen varierade litet hur som helst - dock inom vissa gränser och det var just dessa fasta gränsvärden som fascinerade professor Liberman.
Boken kom ut på tyska, men i bara tvåtusen exemplar av vilka något över tusen såldes. Det var uselt, för att vara i Tyskland. I Sverige skulle en förläggare ansett siffran acceptabel.
Sedan kom boken ut på engelska, men inte heller i det språkområdet sålde den särskilt mycket. Detta trots att den engelske förläggaren lät sätta ordet "psi" med stora blockbokstäver och hade ett par demoniskt glimmande ögon som omslagsbild.
Under tiden fick Arvid en lätt professur, helt oväntat för honom själv. Det var inte på grund av boken. Arvid var faktiskt doktor, men inte i psilogi. Man kunde inte bli doktor i psilogi i Sverige och ännu mindre få en professur i det. Nej, men Arvid hade fått sin doktorstitel inom socialpsykologi och det var i detta ämne han nu råkade få en tämligen blygsam professur. Han var en av Sveriges yngsta professorer - och en av de mest okända också, boken till trots.
Men sedan hände det sig att den ryske psykforskaren Jurij Vladimirovitj Kostikov fick tag i "Psi-faktorns variabler" på engelska och förbluffades av de säkra gränsvärden Arvid angett. Han började brevväxla med Arvid - på engelska - och följden blev att boken kom ut på ryska. Upplagan var blygsam, efter ryska förhållanden: bara trettiotusen exemplar.
Men en tid senare kom den ut på kinesiska och där var upplagan jämna ett hundratusen exemplar. Kineserna tyckte inte att det var lönt att ge ut mindre upplagor. Under hundratusen exemplar - då var det ju jämförbart med väggtidningar och stencilutgåvor.
Vid denna tid var det sedan länge slut med det överhängande krigshotet mellan Ryssland och Kina, sånt hörde 1900-talets mörker till. Men fortfarande pikade ryssar och kineser varandra och kineserna gjorde stort nummer av att Ryssland bara orkat med futtiga trettiotusen exemplar av den berömde svenske professorn Arvid Gunnarssons banbrytande verk om psioniska gränsvärden. Det var just dessa stora ord som fick betydelse för fortsättningen.
Det var vid denna tid som den andra Prospectorsonden återvände från sin ofantliga färd till en stjärna i Skorpionens stjärnbild och medförde ett budskap, som omöjligt kunde accepteras.
Så länge mänskligheten bara hade raketdrift till förfogande för sin expansion i världsrymden var Rymdåldern rena krypåldern. Men när den gravitionella polarisatorn uppfanns blev larven hux flux en fjäril. Det var slut med krypandet. Nu kunde man flyga. Vikt och storlek hade ingen betydelse, så länge man bara hade energi tillräckligt för att mata gravidynen - och det hade man. Energi var inte längre något problem, det hade man oceaner av.
Stjärnorna låg dock fortfarande fjärran. En flygning till den allra närmaste stjärnan, Proxima i Kentauren, skulle komma att ta många år i anspråk. Gravidynen kunde möjligen driva upp ett skepps hastighet till en tredjedel av ljusets - men fyra ljusår är en lång bit även med sådan fart. Ett ljusår är 9.460 miljarder kilometer.
Med fullt järn på gravidynen accelerade ett skepp mycket vackert ända upp till ungefär 90.000 km i sekunden, men sedan började gravidynen bromsa. För att förklara fenomenet på vanligt folks språk och inte i skrämmande siffermassor brukade man säga som så: Gravidynen åstadkommer en buktning rymden framför skeppet och det faller i riktning mot den buktningen. Men ju större hastighet skeppet får desto mer ökar dess massa (enligt Einsteins kända formler) och buktningen uppfylls av skeppet: skeppet flyger ikapp och förbi rymdgropen. Därvid börjar denna dra i skeppets akterparti och bromsa in. Så enkelt är det med den saken och ljusets 299.792 km i sekunden kan ingen gravidyn uppnå.
Man kunde ju flyga inom planetkretsen, ända ut till Pluto. Den ligger bara 5 ljustimmar från Solen, futtiga 5.900 miljoner kilometer. Men vad har man på frusna Pluto att göra? Den är ointressant. Det är de där gnistrande ljusen, stjärnorna i fjärran, som är intressanta.
Italienaren Gianpietro Turellas dimensionsteorier diskuterades vid den tiden väldigt mycket, men bara i de kretsar, som tycker om att syssla med mycket abstrakt matematik. Japanen Tadashi Kuyzo publicerade en vidareutveckling och Turella-Kuyzo-ekvationen hade intressanta konsekvenser, dock fortfarande bara för matematiker. Ingen inom den stora allmänheten kände till dessa två. Den stora allmänheten är inte intresserad av abstrakt matematik. Inte av vanlig matematik heller. Det finns ju räknedosor, billiga och nätta.
Det finns också superdatorer, som varken är billiga eller nätta. Det var när Turellas och Kuyzos ekvationer hamnade hos superdatorerna som rymden exploderade och stjärnorna hoppade in i tamburen. Rymdklyvaren, som mänsklighetens senaste leksak blev kallad, steg fram ur talvärdenas rumtidslösa dimensioner.
Att förklara hur rymdklyvaren (den extradimensionella transitorn) fungerar går bara inte. Det har sagts att fem personer av alla människor på Jorden kan förstå klyvarens princip och de arbetar enbart med siffror. En bild har dock framställts:
Om man till att börja med tänker sig en punkt och kallar denna för X så har man grundens koordinater. Om vi sedan låter punkten röra sig så bildar den en linje. Det är X2. Sedan får linjen röra sig i sidled, varvid det bildas en yta, som vi kallar X3. När sedan denna yta rör sig uppåt eller nedåt så bildas en kub, som vi kallar X4. Sedan låter vi kuben röra sig, men det enda håll den kan röra sig åt är i tiden. Det blir rörelse X5. Nåväl, rymdklyvaren åstadkommer en rörelse som vi kan kalla X6. En rörelse utanför rumtiden, i andra dimensioner.
Somliga har sagt att en extradimensionell transitering (XD-transit, för korthetens skull) är "rörelse upphöjt till sjätte potensen", men det är som att säga "rörelse gånger rörelse" utan att ange talvärden och det säger ingenting alls. XD-transit innebär att ett skepp upphör att finnas till i rum och tid, men omedelbart uppstår på någon annan plats i rum och tid. Ett hopp mellan två platser, utan att passera utrymmet mellan de platserna.
Det krävs att skeppet är i rörelse, men hastigheten är av mindre betydelse. Om skeppet inte är i rörelse dyker det upp på samma plats som det utgick ifrån - relativt miljön alltså. Skeppet återvänder till en plats i rörelsens riktning, mer exakt på syftlinjen vid ökande hastighet. Men hoppets längd har inte med farten att göra. Hoppets längd avgöres av två faktorer: Massan och kraftinsatsen.
Det finns dock en gräns när det gäller kraftinsatsen. Om man överskrider en viss mängd energi (som står i proportion till skeppets massa) så återvänder skeppet inte. Det försvinner i andra dimensioner. Man blev av med summa summarum fjorton robotsonder när man försökte beräkna storleken av kraftinsats - samt ett litet skepp med tre astronauter.
Vidare kan inget hopp bli längre än knappt ett ljusår - men man kan ju göra hur många hopp som helst i serie. Hoppet tar ingen tid alls för de som är ombord, men i relation till utgångspunkten tar ett ljusår ungefär åtta dygn. Ändå sägs det att rymdhoppen sker utan tidsåtgång, eftersom man enligt Einstein aldrig får tala om samtidigheter i världsrymden. De ombordvarande upplever ett XD-transit som omedelbart och utan tidsåtgång, alltså sker det utan tidsåtgång.
Men även om Turella-Kuyzo-ekvationen öppnat universum för mänskligheten så var det inte bara att bygga armador och sända ut åt alla håll. Man måste dock tänka ekonomiskt och rymden är stor. Det är bara åtta stjärnor, som ligger inom tio ljusårs avstånd från Solen. Resten ligger längre bort, de flesta fantastiskt mycket längre bort.
Man byggde stellärskepp, men man byggde betydligt fler robotsonder. Robotsonder, av typ Prospektor, sändes ut på färder från vilka somliga skulle återkomma först om många år - och somliga inte alls.
När en Prospektor nått fram till en utsedd stjärnas närhet började den avsöka en rymdglob med åtskilliga millioner kilometers radie för att spåra planeter, men det är inte gjort i en handvändning. Sedan styrde Prospektorn sin färd till planet efter planet, placerade sig i omlopp och gjorde sina mätningar och bildupptagningar. En Prospektor är en otroligt komplicerad maskin, och otroligt dyrbar. De, som föreslog att man skulle vräka ut tusentals Prospektor åt alla håll, visste inte vad de begärde. Allt kostar.
Och rymden är stor. Under de första tio åren efter att den första XD-transitern sänts iväg upptäckte man bara tre planeter, som kunde anses vara beboeliga för människor. Kolonier upprättades genast. Att en av dessa tre planeter redan hade liv utgjorde inget hinder för mänsklig bebyggelse. Dess högsta livsform var en apmänniska, som kanske om en halv million år skulle bli i stånd att bygga rymdskepp.
Prospektorsonder återvände då och då med sina rapporter från mer eller mindre fjärran stjärnor. Materialet granskades noga och ibland sändes ett bemannat skepp iväg för att följa upp rapporten, om den var löftesfull. Det var den inte alltid. Det visade sig finnas gott om planeter, men inte så gott om Jordliknande.
Så kom Prospektor Scorpio Ett tillbaka.
Redan den första snabba granskningen väckte uppståndelse. Den besökta stjärnan hade sju planeter, av vilka den andra var av Jordens storlek och Jordens utseende. Det var en värld med blånande hav och grönskande kontinenter och nyheten spreds blixtsnabbt över hela världen.
Man avsände så snart som möjligt ett skepp med fem astronauter för att utforska den löftesrika planeten, men det tog tid innan dessa kom tillbaka. Åtta dygn per ljusår låter inte så mycket, men det blir dock nästan tre månader för tio ljusår och när avstånden blir längre blir restiden snart en fråga om år, flera år, många år.
De fem männen kom tillbaka efter två och ett halvt år och deras rapport var som ett iskallt skyfall mitt i en varm solskensdag. De hade inte hittat någon Jordliknande planet.
Det var helt otroligt. Utan varje som helst tvivel hade de besökt samma planetsystem som utforskats av Prospektor Scorpio Ett, men den andra planeten var ingen Jord. Den liknade snarare Mars. Deras vittnesmål var enstämmiga och det rika bildmaterialet var klart och tydligt. Men bilderna från Prospektorn svor mot alltsammans.
Undersökningen blev ytterst omfattande. Man tog rentav med i beräkningen den långsökta möjligheten att de fem männen ljög - vad nu det skulle vara bra för. Men hur man än vände och vred på saken så var resultatet oföränderligt detsamma. Prospektorn och de fem astronauterna hade besökt samma planet - men hade vitt skilda vittnesmål.
Man sände iväg en ny Prospektor. När den kom tillbaka hade den ett bra bildmaterial. Alltsammans visade en ödslig och död värld, just densamma som de fem astronauterna besökt. Men vid det laget hade man redan kommit underfund med ett helt fantastiskt fel: Prospektor nr ett hade ju tagit bilder av samtliga sju planeter. En noggrann undersökning visade att den värld de fem männen besökt måste vara identisk med tredje planeten. Prospektors bilder av den överensstämde med de fem männens bilder. Men de svor på att de besökt planet nr två, inte nr tre. När Prospektor Scorpio Två återkom hade den bilder från värld nr tre. Var i himmelens namn hade andra världen blivit av?
Men mer hade hänt, som pekade i en helt fantastisk riktning.
En av de fem astronauterna hade börjat få trassel med nerverna och behandlats psykiatriskt. Eftersom rymdutforskningen bara hade det bästa var psykiatrikern i toppklass. Han gjorde vad han kunde för att få sin patient kurant igen och använde bland annat hypnos. Det var då han fick fram en del säregna saker.
Astronauten hade splittrade minnesbilder av en grönskande värld. I högsta grad splittrade. Han berättade med märkbar ansträngning, under djup hypnos, hur han sett en värld med blåa hav och gröna kontinenter under inflygningen. Sedan kom några förvirrade minnen av en apa. Pressad att berätta närmare kom han i stark ångest och började stamma om apor, tomtar, troll och dvärgar - rena mytologin. Sedan fanns luckor. Det mesta var luckor.
Vad hade hänt mellan att han sett en grön planet och sett någonting, som hörde hemma i sagornas världar? Det gick inte att få fram. Där fanns en total blockering. Men sedan kom några framstammade fragment av att de startat och flugit till en död värld, där de hade tagit prover och gjort mätningar.
Psykiatrikerns rapport gjorde att man genast kallade in de övriga astronauterna. De försänktes i djup hypnos och utfrågades, men de höll fast vad de berättat. De hade landat på värld nummer två och den hade varit helt livlös. Det kom dock ännu en liten mystisk glimt av något annat: En av dem berättade att han talat med en luden dvärg. Bara det: Talat med en luden dvärg. Han visste inte vad som sagts, inte heller var han träffat dvärgen. Men det lilla minnesfragmentet passade alltför bra ihop med vad den förste astronauten berättat om dvärgar, tomtar, troll och apor. Någonting låg mycket väl dolt i dessa fem astronauters undermedvetna.
En sådan hypnos var otrolig. Dessutom: Vad en hypnotisör lägger in i en människas psyke kan en annan hypnotisör plocka ut, det är gammalt och välkänt. Här var det ju omöjligt. Bara en av de fem männen hade svagheter i sin hypnotiska illusion - och inte ens honom kunde man lösa upp.
Alla tillfrågade psykiatriker förklarade enhälligt att en så stark hypnotisk blockering var omöjlig. Dessutom: Gjord av främmande släkte? De fem männen hade bara vistats kort tid på den gåtfulla planeten. För att över huvud taget kunna hypnotisera dem skulle det främmande släktet få lära sig deras språk, plocka ur dem deras minnen, lära känna den mänskliga bakgrunden. Tiden skulle inte ha räckt. Det var inte fråga om hypnos, utan om något mycket större.
Nu tillkallades fler experter. Varenda känd person, som sysslade med det mänskliga psyket, blev tillfrågad. Man måste ta hänsyn till att man nu stött på något, som låg utanför den jordiska vetenskapens gränser. Man kallade konglomerat av psykologer, psykoanalytiker, psiloger, parapsykologer, scientologer, teosofer, religiösa från alla områden, filosofer - det blev en otrolig blandning och teoriernas mångfald gjorde inte bilden tydligare. Men bland alla dessa kom även författaren till boken "Psi-faktorns variabler": professor Arvid Gunnarsson.
Arvid var inte alls trakterad av att hämtas från sitt lugna universitet i staden Lund och blandas in i en gåta, som låg många ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Skorpionen. Visst var han intresserad (vem var inte det? Hela världen sjöd av upphetsning över saken), men han ansåg sig vara helt okvalificerad när det gällde att komma med teorier. Han visste ingenting om hypnos. Socialpsykologi, det visste han en hel del om, men socialpsykologin hade inga förklaringar till ett mysterium av detta slag.
Och hans intresse för psi låg på ett närmast matematiskt plan. Han var intresserad av spekulationer kring den psykiska energins kvanta och möjligheten av att elektroner absorberade psioner och alstrade psioelektromagnetiska fält. Man när han nu blev tillfrågad om sina teorier rörande minnesblockering skakade han på huvudet: Sånt visste han ingenting om.
Han var sällsynt ointresserad av att framträda, så ointresserad att han fick uppmärksamheten på sig just av den anledningen. Alla andra tillkallade (mer eller mindre-) experter tog tacksamt vara på tillfället att få göra reklam för sina teorier.
Företrädare för diverse psykoterapeutiska skolor talade sig varma om nödvändigheten att bli fri från emotionella spänningar, avvisa det etablerade samhällets artificiella värderingar, uppnå "äkta möte" mellan fria psyken - de öste ur sig vad deras profeter levt och dött för. Fick de bara ta itu med problemet, flygas till den gåtfulla planeten, så skulle de åstadkomma resultat.
Scientologerna förklarade att en omsorgsfull auditering av dels de mänskliga astronauterna, dels hela rymdprojektets personal, dels folket på den gåtfulla planeten skulle lösa alltihop. Eckankarrörelsens folk sa att med hjälp av "själsliga färder" kunde man skrota alla rymdskepp och förena alla släkten det andliga ljuset. Teosoferna framhöll reinkarnationen. Martinisterna talade om Karmas oundvikliga lagar. Meditatörerna framhöll meditationen. Alla talade för sitt. Det var bara Arvid som sa att han gav tusan i alltsammans, han ville hem till Lund och ha lugn och ro.
Han blev uppmärksammad. Ryssar och kineser hade sagt att han var expert på psykiska gränsvärden. Detta fall måste uppfattas som ett psykiskt gränsfall: Det låg utanför den etablerade psykologins gränser. När de sa detta till honom svarade han att hans gränsvärden var av abstrakt matematisk natur och hade med den hypotetiska psionens vågor och kvanta att göra. De uppfattade honom som en svårtillgänglig typ, möjligen litet världsfrånvänd, kanske överlägsen och säkert i besittning av åtskilliga matnyttiga teorier, bara man kunde bringa honom att tala ut.
Han hamnade inför en kommitté, bestående av tre män. Kommittén leddes av en major ur säkerhetstjänsten - och Arvid hade aldrig haft mycket till övers för uniformerade människor. Han var sur över alla dumheter redan innan han hamnade inför kommittén, han blev ännu surare när majoren började tala om nödvändigheten av solidaritet inför det hotfulla mysteriet.
--- Solidaritet, sa Arvid, är detsamma som gemensam ansvarighet. Hur skulle jag kunna ta ansvar för något som jag inte vet någonting om och inte har makt över? Trams.
Majoren antecknade bistert att Arvid ville ha makt och förklarade sedan att solidaritet och lojalitet nu var livsnödvändiga.
Arvid replikerade att solidaritet och lojalitet inte var synonyma begrepp. Lojalitet, påpekade han, hade att göra med laglydighet, pålitlighet, plikttrohet och frihet från svek.
--- En robot är lojal, sa han, men jag är inte någon robot. Jag har inte med det här att göra. Jag vet ingenting om det.
Resten av samtalet/förhöret gick i samma stil. Efteråt skrev majoren en rapport och angav där korthuggna omdömen:
"Obstinat, maktlysten, krånglig, överlägsen, föraktfull, självtillräcklig, hånfull, uppkäftig, trotsig, svamlig."
Men rapporten lästes sedan av andra, som också lyssnade på bandupptagning från mötet. Sedan gjordes andra noteringar:
"Självständig, intelligent, fantasirik, förtänksam och eftertänksam, försiktig, beläst, antiauktoritär. Rekommenderas till självständigt och ledande arbete."
Arvid kom inte tillbaka till staden Lund. Han blev istället formligen tvångsvärvad. Det är möjligt att han kunnat vägra, utan att man därför kunnat straffa honom, även om de förenade nationernas högsta styrande organ just då antog långtgående befogenheter. Ja, det är möjligt att han ostraffad kunnat återgå till sin professur. Men han erbjöds en självständig befattning och en lön, som kom hans förra lön att te sig som nödhjälp - och vidare fick han färdas till stjärnorna och personligen studera den stora gåtan på sitt eget vis utan att stå under order från någon. Det var nog det sistnämnda, som frestade mest.
Millioner skulle ha slagits vilt med varandra för chansen att få den position han nu fick. Men han tog den halvt motvilligt och tänkte att "nåja, det varar ju inte för alltid". Han tog posten ungefär som om det gällt en semesterresa med skyldighet att lämna reserapport. Han kunde omöjligt ana att det skulle bli något ofantligt mycket mer. Ingen kunde ana det.
Ännu hade man bara passerat inledningen till världsdramat.
