Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Den expedition som utrustades kom att bestå av fyra rymdskepp och tolv robotsonder av olika typer. Två av skeppen medförde vapen och det var sannerligen varken stenyxor eller pilbågar, utan det yppersta som vapentekniken kunnat framställa. Även om Jorden hade den djupaste fred numera så hade strategiska rymdkommandot vapen tillräckliga att kväsa vilken stormakt som helst med. Rymdkommandot inneslöt både de jure och de facto en världspolis med uppgift att för alltid förhindra krig mellan Jordens länder.
Expeditionen kallades vetenskaplig/strategisk. Militären ville nog hellre att den skulle kallas strategisk/vetenskaplig, men ryckte på axlarna åt ordföljden: Den var en struntsak. Det betydelsefulla var inte ordföljden, utan det klara faktum att expeditionen ytterst stod under militärt kommando och att militären kunde ta över totalt om situationen blev hotfull. Och det hotfulla - ja, det var givetvis militärerna som avgjorde om, när, hur och var situationen kunde anses bli hotfull.
Man hade tagit det bästa man hade. All annan rymdutforskning fick nu komma i andra hand, för detta projekt var det viktigaste - och antagligen det viktigaste som mänskligheten någonsin ställts inför. Ett antagande som var mycket sant.
När expeditionen nådde stjärnans närhet spreds den ut enligt väl uppgjorda planer. De fyra skeppen placerade sig i planetskuggorna från tredje, fjärde, femte och sjätte planeten. Sonderna placerades ut i rymden som transmitterstationer, för upprätthållande av kommunikationerna mellan skeppen. Tio av de tolv sonderna avdelades för detta. Den elfte sonden sändes fram mot andra planeten. Den tolfte programmerades för återgång till Jorden.
Så snart man hade fått in väsentliga uppgifter om den gåtfulla planeten skulle dessa uppgifter överföras till Jordsonden, varpå denna skulle återsändas. Aven om hela expeditionen slogs ut skulle Jorden inte behöva vänta i ovisshet. Redan från första början låg sonden beredd att starta med ögonblicks varsel. Den skulle kastas iväg i rätt riktning och efter tre sekunder göra sin första XD-transition. Sedan skulle ingenting kunna hejda den - ansåg man.
När elfte sonden strök iväg inåt systemet var kontrollcentralen i flaggskeppet bemannad varje sekund. Flaggskeppet svävade i tredje planetens skugga och hade ungefär 9.000 kilometers planetmassa som sköld mellan sig och all eventuell spaning från andra planeten. Sonden sände och mottog längs en väl riktad stråle, som var i förbindelse med en annan sond i tredje planetens bana. Från denna låg en annan stråle till flaggskeppet. Detta var det säkraste man kunde åstadkomma.
Staben vågade inte ta paus. Samtliga höll sig vakna med hjälp av tabletter för att vara beredda till omedelbar aktion - av vad slag som än kunde komma ifråga: Flykt eller strid. De tre män, som hade det högsta ansvaret, var fullt medvetna om att deras beslut kunde få oerhörda konsekvenser. Men de var valda noga, ytterligt noga. De var inte av det slaget, som tappar huvudet och handlar överilat. De var i själva verket fullt beredda att hellre offra allas liv än ta upp en strid - om striden skulle innebära fara för Jorden. Endast dessa tre visste att samtliga skepp innehöll fusionsminor, som kunde utlösas från flaggskeppet. I händelse expeditionen riskerade att övertas och möjligen bli till fara för Jorden skulle skeppen sprängas.
Lee Chwee Huat skulle egentligen varit generalsekreterare i FN, men hade avträtt av just vid den tiden svåra personliga skäl. Han var ansedd som en sällsynt väl balanserad person, som aldrig någonsin hade tappat fattningen. Han borde inte göra det nu heller.
Jorge Lizzaralde hade haft flera höga poster inom USA:s regering och gjort sig världskänd för sina kloka och väl övervägda råd och beslut. Han hade varit uppmanad att kandidera till presidentposten, men avböjt med motivet att den posten skulle ge honom bojor.
Ryssen Solodovnikov, den tredje i trojkan, var kommendör inom världspolisen och välkänd för sina sansade beslut. Inte heller han borde tappa huvudet och skrika "klart skepp! "om någon råkade nysa i hans närhet.
Till dessa tre mäns förfogande stod sedan en handplockad stab av män, som gjort sig kända för sin förmåga att blixtsnabbt analysera oväntade och besvärliga situationer - och fatta kloka beslut.
Men denna styrande grupp hade en otroligt svår uppgift. De kunde inte fråga Jordens makter till råds, men måste snabbt kunna fatta beslut i frågor, som kunde ha ödesdiger betydelse för hela människosläktet. Om de gjorde någon dumhet skulle de få ta det fulla ansvaret. Om de, å andra sidan, handlade klokt och riktigt så skulle de inte få någon särskild tack för detta: De skulle ju göra det rätta, de var utsedda för den saken.
Sonden gick in i omlopp runt andra planeten och började sända. Den levererade ett bildmaterial, som klart visade att världen under den var av jordisk typ. Den gick ner i lägre omloppsbana och till slut gick den in i atmosfären. Efter att ha flugit i två timmar på en höjd av i medeltal 3 mil lokaliserade den bebyggelse. Den fick omedelbart impuls från flaggskeppet att placera sig över staden, men det tog en god stund innan den hamnat i rätt position: Signalerna hade millioner kilometer att vandra.
Sonden gick ner till en knapp mils höjd och tog bilder. Sedan gav den sig iväg ut i rymden med den högsta fart gravidynen kunde ge. Ingen hindrade dess avfärd.
Bilderna var så tydliga som den allra modernaste tekniken kunde göra dem. Sonden hade påträffat en stad, men inte en stad av det slag man väntat sig.
Med hänsyn tagen till vad folket på den där planeten hade gjort med Prospektor Scorpio Två - alltså vänt den, placerat den i omlopp runt tredje planeten och även på planetens yta - hade man väntat sig en högteknisk civilisation, med väldiga städer. Den här staden var varken stor eller högteknisk. Den kunde snarare kallas "storby" än "stad". Små villor, omgivna av trädgårdar. Ingen särskilt synlig stadsplan. Mest liknade den en semesterby.
Nåja, det finns ju båda små byar och väldiga städer på Jorden, så man hade kanske råkat hitta en småstad i förbifarten. Men då skulle sonden absolut ha siktat storstäder under sitt omlopp i atmosfärens utkanter.
Man placerade åter sonden i omlopp. Den låg i fyra dygn. Den hittade inga storstäder, men många små. Så små att de bara var förvuxna byar. Inga höghus, inga gator. Inte heller odlade fält eller hamnar, broar, järnvägar, flygfält. Ingenting annat än idylliska småstäder. Och inte tillstymmelse till radioutsändning.
I det läget beslöt trojkan att ett rymdskepp skulle sändas fram och de valde "Braun", det skepp i vilket Arvid Gunnarsson tillbringade tiden med att fundera över vad det hela handlade om.
"Braun" stod under befäl av en generallöjtnant Steiger. På denna expedition fanns inga makthavare med låga grader. Men Steiger var inte någon krigisk typ, inte ens Arvid, med sin avsmak för uniformsmänniskor, kunde rikta kritik mot honom. I själva verket var Steiger så mjuk och stillsam att man borde förvåna sig över att han nått en så hög grad. Men till denna expedition hade man inte valt ut män som sparkade undan benen för andra eller utnyttjade andras ryggar som trappsteg.
Steiger lät skeppet ligga i omloppsbana i tre dygn, för att ge planetens folk tid till förberedelse. Dessutom lät han sända budskap på alla våglängder. Men det kom inte den ringaste reaktion från planeten. Då lät han ta ner skeppet.
Eftersom alla städer var lika obetydliga och ingen av dem gjorde intryck av att vara regeringssäte valde han på måfå. Det blev en stad, som låg i en vidsträckt dal. I dalen växte en mängd glesa skogsdungar. Där flöt en bred flod, som bildade en kilometerstor sjö. Vid sjöns östra strand låg en stad. Skeppet gick ner på en grässlätt mellan dungarna tre kilometer från staden.
Eftersom klotformen var lämpligast för både gravidynen och XD-transitorn var alla rymdskepp klotformiga. En blank kula med ungefär hundra meter i diameter, vilande på tre stadiga ben, borde synas vida omkring. Förmiddagssolen strålade från en nästan molnfri himmel. Metallen glänste. Ja, man måste synas mycket, mycket tydligt. Men det hände inte ett enda dugg.
Från skeppets övre delar tog man in byn med tele - och fick nästan en chock vid åsynen av dess jordiska prägel. Det var mängder av små hus, små villor av trä, tegel, sten. Platta tak, ryggåstak, brutna tak. En eller två våningar. Somliga hade terrasser, somliga liknade bungalows - det var fantastisk stilblandning. Varje hus omgavs av en trädgård och trädgårdarna var oftast utsökt vackra. Men det fanns ingen stadsplan, inga välordnade gator, inga fordon. Däremot fanns där folk, både barn och vuxna.
De såg mänskliga och dock inte mänskliga ut. De hade huvud, bål, armar och ben. De flesta bar kläder, ofta mycket färgrika och med allehanda snitt, men en och annan gick helt naken eller bar endast obetydliga plagg. Av dessa kunde man dra slutsatsen att arten var luden, hade rödgyllene kort päls. Händer, fötter och ansikte var hårlösa. Och ansiktena, de var mänskliga - och ändå inte. De liknade på sätt och vis apor, men hade inte framskjutande munparti eller kraftiga ögonbrynsbågar. Skallen var välvd som på människor. Men ansiktet var brett, kraftigt, rundat.
När Arvid studerade ett av dessa ljusbruna ansikten frapperades han av dess stillhet. Det visade inga känslor och var ändå inte uttryckslöst i betydelsen stelt eller livlöst. Det var ett ansikte i ro, ett ansikte med stillhet och frid och ett stort lugn.
Steiger lät slussa ut en robot, som rörde sig på larvband. Dess äggformiga kropp hade teleögon åt alla håll. Det tog inte mer än femton minuter för roboten att nå bebyggelsen, men sedan minskade man dess fart och lät den rulla fram i lugn promenadtakt längs en grusbelagd väg mellan husen. På bildskärmarna kunde man se hur infödingarna tittade på roboten, men utan någon uppståndelse. De tittade som om det hörde till vardagen att en larvbandsförsedd robot surrade fram på deras vägar.
Roboten fick stanna i mitten av bebyggelsen och en bandspelare började spela lågmäld musik. Några infödingar kom fram och gick runt roboten. En mikrofon på roboten tog upp deras samtal. Det var ett mjukt melodiskt språk - och ett förbluffande mänskligt skratt. Ja, infödingarna skrattade åt roboten.
Sedan startade roboten plötsligt, vände på stället och begav sig tillbaka till skeppet. Men operatören ombord på skeppet hade inte styrt detta och försökte förgäves stoppa roboten. Det var som om styrinrättning och drivning övertagits av någon annan. Roboten körde raka vägen tillbaka till skeppet. Där hände sedan nästa omöjliga sak: Ingångsluckan öppnades, rampen sköt ut och roboten rullade ombord - utan att någon styrde dessa processer.
--- Det var som fan, sa generallöjtnant Steiger.
Men han sa det lugnt och log förvånat, som om någon spelat honom ett kamratligt spratt. Han var lugnast av alla. De övriga fick en rejäl chock vid detta kraftfulla bevis på att planetens folk mycket väl kunde överta kontrollen av jordiska maskiner.
Händelsen rapporterades i detalj till flaggskeppet och därifrån kom order att avvakta och låta infödingarna handla. Men eftersom ingen hade förbjudit besök utanför beslöt Steiger att gå ut. Han tog med sig Arvid och två andra, men inga vapen.
De var iförda lätta rymddräkter, för även om atmosfären föreföll att vara av en sort som människor kunde andas så visste man inte vad den innehöll på mikroskalan. Visst kunde man ta luftprover och även prover på vatten, jord och växter, undersöka dem mikroskopiskt och studera bakteriefloran. Man kunde - men vad skulle man veta om bakterieflorans inverkan på mänskliga celler?
Varje jordisk organism är resultat av utveckling i jordisk miljö och har motståndskraft mot jordiska bakterier och virus. Ändå härjar sjukdomar. På den här planeten kunde det finnas virus, som blixtsnabbt bröt sig igenom cellmembranet. Detta har under utvecklingens gång skaffat sig egenskaper som ganska effektivt hindrar bakterier och virus att bryta igenom. Men det försvaret är utvecklat i jordisk miljö mot jordiska mikroorganismer. Här, i en helt annan miljö, skulle kanske cellmembranets skydd verka rakt tvärtom: Som ett lockmedel. Det är bara i fantasin en rymdman kan konstatera att "här finns syre", varpå han tar av sig hjälmen.
Det skulle krävas omfattande och långvariga prover innan en jordbo skulle kunna gå ut på den här planeten i bara skjorta och byxor, eller blus och kjol, och smaka på bär och frukter - eller ta sig ett uppfriskande dopp i den närbelägna sjön. Den sjön måste tillsvidare uppfattas som lika farlig som en bassäng med salpetersyra.
Men dräkterna var lätta. Kanske var det fel att kalla dem rymddräkter, kanske borde de ha kallats "skyddsdräkter" istället, eftersom de inte var lämpade för vistelse i vacuum, men de hade fått beteckningen "lätta rymddräkter".
Om Steiger varit en försiktig general hade han inte själv gått ut, men han resonerade som så att det gällde ett kontaktsförsök och då borde skeppets högste chef vara på plats. Dessutom var han lycklig som ett litet barn att få sätta fötterna på en främmande planets yta, låt vara att han inte var den förste utan den sjätte.
De fyra männen slussades ut och luftslussen steriliserades bakom dem. När de återvände skulle deras dräkter också steriliseras innan inre luckan öppnades. Hur underbart idyllisk och Jordlik den här miljön än syntes vara så kunde den innehålla mordiska vilddjur - på mikronivån. De vilddjuren skulle hållas ute.
Men visst såg miljön ut som Jorden, någon frisk och orörd dal där människor sällan vistades. Den lilla staden skymdes bort av ett skogsbälte. Gräset rördes av vinden, sjöns yta glittrade i solljuset. Och några hundra meter bort hoppade ett litet grått djur med långa öron. Det skulle kunnat vara en kanin eller hare. Steiger lyfte en kikare till hjälmvisiret. Nej, det var varken kanin eller hare: Djuret hade en yvig svans och medan han tittade på det kurade det ihop och tog ett väldigt språng, styrande sin bana med hjälp av svansen.
En svärm småfåglar kom yrande och landade en bit ifrån dem, hoppade omkring i gräset, letade efter något. De tjirpade och kvittrade och var märkligt orädda. En av dem kom ända bort till Steigers stövlar och pickade på dem.
En av männen, doktor Grof, suckade så att det susade i Steigers hjälm.
--- Vi borde kanske ta en promenad bort till byn? Folket där tycks ju strunta helt i oss.
--- Vi har fått order att avvakta, svarade Steiger.
--- Avvakta hur länge? undrade Grof. Märkligt folk, inte ett spår av nyfikenhet.
--- De vet kanske redan allt om oss, sa Arvid.
--- Tänkbart, sa Steiger. Om de verkligen kunnat omprogrammera de fem astronauter, som besökte dem. Och det här med roboten - det var onekligen starkt. Hur de nu gjorde. Om de kan ta makten över en så komplicerad elektronisk konstruktion måste de ha en överlägsen teknik, var de nu har sina maskiner.
--- Människans hjärna, sa Arvid, är mer komplicerad än en robots kontrollcentrum. Det är inte så säkert att de har några maskiner.
Steiger tittade efter en långbent fågel, ganska lik en häger, som flög över dem i riktning mot sjön. Sedan tittade han länge på Arvid.
--- Psykisk kontroll? Över elektronik?
--- Varför inte? De psykiska krafternas realitet är bevisad för länge sen. Psykokinesi, alltså mental kontroll över materiella föremål, bevisades redan mitten av 1900-talet.
Steiger log svagt och skakade på huvudet.
--- Jag är realist, sa han. Med all respekt för parapsykologi och psilogi och allt vad det kallas så håller jag mig till det påtagliga. Förrän psykisk kontroll över elektronik har bevisats vill jag avvakta.
--- Det är redan bevisat, sa Arvid. Realism? Det innebär att man inte avvisar ens det otroliga, utan håller det i åtanke.
--- Fortfarande med all respekt, sa Steiger, vill jag hålla sådana saker i avlägsen åtanke. Jag tror nog hellre, åtminstone tillsvidare, att dessa infödingar har en superteknologi gömd nånstans under till exempel bergskedjorna därborta. Tiden får utvisa.
Infödingen stod plötsligt framför dem, knappt fem meter från Steiger och Arvid. I ena ögonblicket fanns bara grässlätten där, obruten trehundra meter till närmaste skogsbryn. I andra ögonblicket stod där en inföding, helt oklädd. Hans kropp var täckt av en glänsande, rödbrun kort päls. Det var en dvärg, i relation till människorna. Han var bara litet mer än en meter i längd.
--- XD-transition, kom det i en flämtning från Steiger.
Hans häpnad var förståelig. Infödingen hade inte den minsta apparat med sig och måste ändå ha kommit till platsen genom extradimensionell transition. På Jorden var det omöjligt att transitera utan jättelika anläggningar. Enbart kraftaggregatet vägde flera ton.
--- Teleportation, rättade Arvid och hans röst bävade.
Då kom det den svagaste antydan till leende i infödingens ansikte och han svarade:
--- Den andra benämningen är mest korrekt.
Rösten var klar och tydlig, en djupstämd, mild stämma. Men det som förbluffade dem var att de förstod orden, trots att de uttalats på ett främmande språk. De hörde orden, helt ojordiska. Arvid kunde tala svenska och engelska. Steiger kunde engelska, tyska och något ryska. Det de hört var varken svenska, engelska, tyska eller ryska. Men de förstod orden som om de lärt sig det språket från att de var barn.
Än mer: Steiger förstod inte betydelsen av ordet "teleportation", det var okänt för honom. Men i det ögonblick som infödingen talade förstod han plötsligt. Det var som om infödingens korta svar innehållit en outsagd förklaring. Det var inte längre ett ord, utan en betydelse. Teleportation - överföring extradimensionellt med hjälp av psykisk kraft.
--- Bli inte upprörda. Här finns ingen som ämnar göra er något ont.
Den melodiska rösten hade en effekt som en moders smekning. Steiger, den lugne och sansade strategen, blev plötsligt medveten om att han känt en fläkt av fruktan. Han hade gripits av fruktan på rent animalisk nivå inför infödingens tvära, oväntade uppdykande. Det var rena reflexen, ett arv från urtiden. Inför det oväntade avsöndrade binjurebarken sitt stresshormon, adrenalin och noradrenalin, i blodbanorna och kroppen gick upp i varv, beredd att möta ett eventuellt hot. Men allt det där försvann och han kände hur han slappnade av.
Det löjliga i situationen gick upp för honom. Han var en man med sinne för humor. Här stod en liten pyssling, naken och vapenlös inför ett skepp fullt av jordmänniskor. Och denna lilla varelse sa: "Här finns ingen som ämnar göra er något ont." Steiger log, delvis bistert.
--- Vi har inte heller några onda avsikter, svarade han. Vi är här på ett fredligt uppdrag.
Då kom det som en antydan till sorg i infödingens ansikte, bara en aningslätt antydan.
--- Nej, generallöjtnant Steiger, svarade han, det är ni inte. Ni är här som erövrare och vi måste tyvärr avvisa er.
Steiger blev för ett ögonblick mållös, men man når inte upp till generalsgraderna om man låter sig överrumplas. Han samlade sig på ett andetag och svarade, lugnt och i vädjande ton:
--- Ni kan inte avvisa oss ohörda. Jag försäkrar er att vi har enbart fredliga avsikter.
--- Så? Generallöjtnant? Vad har ni er grad inom? Vad är syftet med militär organisation? Använder man militära konstruktioner för fredligt arbete?
Det fanns inget hån vare sig i rösten eller i ansiktet. Ansiktet var lugnt och lidelsefritt, fullt av stilla ro.
--- Döm inte efter den saken, bad Steiger. Att vår expedition är organiserad enligt militära regler beror bara på att den militära organisationen är väl utprövad.
--- Vi vet det, kom svaret. Ert släkte har utvecklats under strider ända sedan sitt första ursprung. Kampandan är en fundamental del av ert liv. Ta inte detta som kritik och absolut inte som ovänlighet från vår sida. Vi bara konstaterar hur er natur är - och den är väsensskild från vår natur. Samarbete oss emellan är omöjligt.
Steiger blev åter mållös. Han hade inte väntat sig ett så totalt avvisande redan vid allra första kontakten. Här var ingen antydan till diskussion. Infödingen visade - och utstrålade även psykiskt - ett avvisande utan ringaste ansats till att räcka dem ens ett lillfinger. Det var en barriär av stål, om än osynlig.
--- Låt oss åtminstone diskutera, bad han milt. De, som leder vår expedition, har långtgående fullmakter att sluta avtal mellan vårt högsta styrande organ och er motsvarighet till det. Om ni har någon form av världsregering eller om ni har en mängd delstatsregeringar kvittar lika. Vi kan sluta avtal. Ni skall få se vår beredvillighet.
Infödingen stod där lugn och stilla och bara tittade på honom medan han talade. Sedan kom åter den lätta antydan till ett leende.
--- Herr Steiger, sa han vänligt. Ni tänker i era banor och kan givetvis inget annat. Vi har inga regeringar. Det är årtusenden sedan vi hade något sådant. När ni talar till mig så talar ni till oss alla. När jag talar till er så är det vi alla som talar.
Steiger drog djupt efter andan och blev intensivt medveten om att allt detta spelades in och skulle komma att granskas mycket noga. Han kände en ovanlig vanmakt och försökte samla sig.
--- Herr... förlåt, men hur ska jag titulera er?
Bara att få namnet innebar ett litet steg, en viss liten anknytning. Det var inte att "räcka lillfingret" kanske, men nageln. Fick man bara detta lilla så fanns möjlighet att veva in mer.
--- Om ni vill ha ett namn så går det bra med "Svornjel" - men "herr" är litet fel.
Steiger kände ett inre ryck när han förstod att han blamerat sig och förblandat könet. I skrevet på infödingen fanns endast en mjukt välvd upphöjning.
--- Jag ber om ursäkt! utbrast han. Jag tog för givet... vår kultur är kanske vad man kan kalla "mansdominerad" fortfarande. Ni måste förlåta, min avsikt var inte att förolämpa.
Han kände sig en aning varm inför tanken på vilka beska ord som skulle komma att riktas mot honom senare för detta prov på inkrökt könsrollstänkande.
--- Ni har ingenting att be om ursäkt för, herr Steiger. Hur skuile ni kunna ana att vårt släkte är hermafroditiskt? Ert språk har inte ord för varelser av vårt slag.
I den tystnad som följde på de orden och medan Steiger i en kort förvirring undrade om han blamerat sig ytterligare tog Arvid till orda:
--- Hur kan ni vara så säkra på att allt samarbete är omöjligt mellan oss? Låt vara att vi är ett krigiskt släkte, det vet vi själva. Men de, som kommer att hålla förbindelsen med er, blir särskilt utvalda.
Det sidensläta ansiktet var vänt upp mot honom. De underligt mänskligt djuriska ögonen, de lugna och kloka trollögonen, tittade in i hans och framkallade en underlig rysning inom honom.
--- Ni är djupt insatt i ert eget släktes gruppbeteende, professor Gunnarsson, det vet vi. Men om jag säger att ert släkte är aktivt, medan vårt är passivt, ert är expansivt, medan vårt inte är det - förstår ni då? Ni vill ha något av oss. Vi vill inte ha något av er. Säg mig då ett logiskt skäl till att vi skulle behöva ha kontakt med er.
Steiger hade samlat sig och övertog åter ledningen:
--- Aven om vi inte tar och ger så kan vi väl hålla förbindelse mellan våra släkten? Ett vänskapligt band mellan två civilisationer, utan att någon ställer krav på den andre. Vi begär ingenting av er. Vi ger er istället: Vår vänskap. Vi trodde i århundraden att vi var ensamma i hela världsalltet. Nu har vi funnit ett annat tänkande släkte. Det enda vi vill ge och det enda vi ber om är vänskap.
Det lilla släta ansiktet fick åter den aningslätta anstrykningen av sorg - eller kanske medlidande?
--- Ni tror det själv, i ert medvetna skikt. Men vi ser djupare, mycket djupare. Och där nere i själsdjupet finns en glupsk varg.
--- Jag försäkrar, vi har absolut inte några onda avsikter mot ert släkte. Om ni vill konferera med mina överordnande? - jag är inte högsta instans i denna expedition. Jag ber: Tala först med dem. De kan övertyga er om att ert släkte inte hotas av undergång genom oss.
Den lilla varelsen tittade lugnt upp mot honom.
--- Nej, inte vårt släkte, det vet vi. Men ert? Att vi avvisar er beror på omtanke om er. Vi vill inte er undergång.
Den tystnad som följde på de orden blev lång.
