- Project Runeberg -  Domens stjärnor /
Kapitel 4

(1978) [MARC] Author: Dénis Lindbohm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Arvid blev installerad i en liten stuga med två rum och kök. Den kunde ha varit en jordisk fritidsstuga. Materialet var hyvlat trä. Det fanns glas i fönstren. I ena rummet en öppen spis. Bord och stolar, som var litet för små för honom. Men det fanns ingen spis i köket: man åt råa frukter, bär och nötter här. Och det fanns inget lås i dörren, för här låste man inte sina dörrar.

Arvid blev visad huset av Gadvalin och blev sedan lämnad i fred medan han placerade sin kommunikator och provade den. En sond låg redan i läge utanför atmosfären och transmitterade hans sändning. Han etablerade kontakt med "Trygve Lie" som placerats halvvägs mellan andra och tredje planeten. Övriga skepp - och sonder - hade lämnat systemet och låg nu utanför yttersta planeten. Dessutom hade vapnen ombord på flaggskeppet överförts till de övriga skeppen, enligt Huats löfte till Gadvalin att vapnen skulle avlägsnas. Däremot hade man inte tagit bort fusionsminan, kamikazebomben, från "Trygve Lie".

Arvid anslöt inspelningsapparaten, så att inkommande meddelanden blev bevarade, innan han begav sig ut i byn. Han hade bara på sig skjorta och byxor, för klimatet var milt och behagligt. Han skulle kunnat gå naken, som vissa av infödingarna, men någonting avhöll honom. Inte blyghet. Men bland dessa små ludna varelser kände han sig ändå som en kal jättegroda, trots kläderna.

Det fanns gott om infödingar och de tittade en hel del på honom, men inte på det sätt som jordbor skulle ha gjort om en utomjording promenerat omkring i en jordisk stad. De tittade öppet på honom, men inte särskilt nyfiket och de begapade honom inte. De talades vid och han kunde förstå deras ord. De talade om honom.

--- Professor Arvid Gunnarsson? Långt namn. Tre olika namn, inte sant?

--- Det första säger vad han är. Det andra är hans eget. Det tredje är släktnamnet från den ena föräldern.

Han gick långsamt och lyssnade. De måste veta att han förstod vad de sa, annars skulle de säkert inte ha låtit honom förstå språket. De var helt ogenerade av att diskutera honom öppet.

--- Behåring på hjässan? Temperaturskydd för hjärnan?

--- Har du inte studerat terraner förut?

--- Det finns intressantare ämnen.

Den sista repliken lät varken torr eller föraktfull. Den var bara ett konstaterande.

Han passerade ett litet barn. Det stirrade litet intensivare på honom än de vuxna, men gav inte ifrån sig några höga utrop av häpnad, som ett jordiskt barn skulle gjort. Och plötsligt kände han något underligt, något i ord oförklarligt. Som om röster talat i ett annat rum, men det var inte något ljud. Det var en förnimmelse, halvt känsla, halvt bild. Som om en mamma talat till sitt barn, mjukt, milt. Han stannade och vände sig om, såg på barnet.

Det stod utanför en låg trädgårdshäck, som var översållad med purpurfärgade blomkalkar. På altanen till det hus, som låg i trädgården, satt en inföding. Och plötsligt förstod Arvid vad det var han förnam. Han uppfattade - svagt som om en annan station snuddade vid den våglängd han hade inställd - en telepatisk kommunikation mellan den vuxne och barnet. Och när han förstod detta förstod han än mer: Att infödingarna talade så öppet och ogenerat om honom var en vänlighet. De kunde stått tysta och diskuterat honom telepatiskt, men det hade varit ungefär som om man diskuterar en utlänning på ett språk han inte förstår. Att de talade öppet om honom var ren hövlighet.

I det ögonblicket han insåg detta kände han åter den där ogripbara förnimmelsen, delvis känsla, delvis bild. Det var som om någon log och nickade. Ingenting mer. Men så gör man ju på Jorden också, om någon gör ett uttalande, som visar att han förstår. Det behövs inte någon bekräftelse i ord. Det räcker med ett leende och en nick. De visste att han förstått. De visste att han svagt och ofullkomligt kunde uppfatta deras telepati. De log och nickade: "Alldeles riktigt, gosse, vi är hövliga mot dig." Men denna telepatiska bekräftelse, knappt uppfattbar för hans sinne, var kanske rena tankeskriket för dem?

Han kände sig plötsligt defekt. Som en färgblind eller halvdöv. Vad fanns det just nu i det psioniska fältet, i livskraftfältet, runtom? Han kunde bara se, höra, känna, lukta och smaka. Detaljgranskar man det sinne, som enhetligt kallas "känselsinnet", utgöres det av flera separata modalkretsar. Människan sägs ha elva sinnen. Hur många sinnen hade dessa varelser? Hur halvblind och famlande uppfattade de honom?

Och varför hade de över huvud taget talorgan? Om de nu hade några. Att han hörde tal var kanske en illusion?

Han flyttade blicken från barnet till den vuxne borta på altanen och sedan till andra infödingar. Vem av dem hade gett honom bekräftelsen? Då fick han svar, men inte från det håll han närmast väntat: från personen på altanen. Eller från det närmast därefter väntade hållet: Någon av de närmaste infödingarna. Svaret kom från barnet:

--- Det var jag, som svarade dig.

Rösten var ljusare än de vuxnas, men lika underbart klangfylld. Häpen stirrade Arvid på den lilla, som inte ens räckte honom till knäna. En liten docka, klädd i grönt och rött. En levande barnleksak, med ett ansikte som en liten söt apa. Och med en rysning invärtes upplevde han nästa insikt: Att även ett litet barn på denna planet var honom intellektuellt överlägsen. Barnet förstod att främlingen inte kunde höra klart och tydligt när det gällde själens röst.

--- Tack, svarade Arvid i svag ton.

--- Det var så litet så, sa barnet och den mänskliga ordvändningen var nästan bedövande i denna icke-mänskliga miljö.

När Arvid långsamt gick vidare fick han en svag känning av något, som han aldrig förut haft känning av. Mindervärdeskänslan. Han hade aldrig känt sig sämre än andra. Inte bättre heller. Han var sällsynt sund. Men nu kände han sig verkligen mindre värd. Till och med en liten barnunge, kanske 40 centimeter hög, en miniatyrvarelse, hade klarare förstånd, större mognad och Gud vet allt annat, än han. I denna miljö skulle man lätt kunna odla upp mindervärdeskomplex. Och med den tanken följde en annan: Förhållandet här var fruktansvärt farligt, just genom att en människa så lätt kunde känna sig mindervärdig i konfrontationen med dessa varelser.

Det var ju rent klassiskt. Alfred Adler, en av de stora föregångarna inom psykoanalysen, hade angett riktlinjerna för utvecklingen av de mindervärdeskomplex, som han ansåg vara allmänt utbredda och en grund till mycken stridighet, mycket ont. Som det centrala motivet i varje människa såg han "viljan till makt". Hinder i förverkligandet av denna strävan leder till mindervärdeskomplex, som i sin tur leder till kompensation, överkompensation eller omvänt, undergivenhet, blyghet. Sjukliga tillstånd. Farliga tillstånd. Herregud, det var ju som att blanda ihop nitroglycerol om man blandade jordbor med dessa varelser. Hela mänskligheten skulle drabbas av ett gigantiskt mindervärdeskomplex, som skulle explodera via jagets försvarsmekanismer.

Och vad är försvarsmekanismerna? Omedvetna processer i psyket, med vilka detta omvandlar ångestbetonade och outhärdliga föreställningar, skuld- och skamkänslor. Neuroser är en sorts extrema försvarsmekanismer mot ångest, hysteri, fobier och paranoida föreställningar. Mänskligheten skulle verkligen bli hysterisk...

Han tvärstannade. Var detta hans egna tankar? Eller höll han på att få den information han utlovats - telepatiskt, introjicerad på subliminal nivå? Var första kursen redan i full gång? Men vad han tänkte var ju sådant som han lärt vid universitetet i en liten stad på en liten planet femtio ljusår bort.

Men jag har ingen vilja till makt, tänkte han. Jag har ingen anledning att få mindervärdeskänslor. Han visste genast att han hade fel. Viljan till makt över sig själv finns hos varje friskt psyke. Underkastelsebehov hör inte hemma i en vuxen, mogen, frisk människa. Och här - hade han makt över sig själv här?

Han beslöt att gå hem, hem till den lilla stuga som ju skulle vara hans hem för en tid framöver.

När han steg in i trädgården såg han att en inföding satt på en träbänk vid ett stenbord under ett träd, som liknade en hängbok. Infödingen hade placerat en karaff med röd vätska och två glas på bordet och gjorde en mänsklig gest åt honom att komma. Arvid gick dit och sjönk ned på den låga bänken. Han tittade på infödingen och visste att det varken var Svornjel eller Gadvalin, utan en tredje.

--- Alldeles riktigt, bekräftade infödingen hans tanke. Mitt namn är Jellegin, men jag har samma erfarenhet som de två tidigare. Smaka på det här vinet. Du kommer att tycka om det.

Den lilla handen grep karaffen och fyllde glasen. Arvid smuttade på vinet. Det var fylligt, aromrikt, friskt. Han tittade på glaset.

--- Ni har industrier här. Glas. Karaffer. Vinet självt. Och mycket annat. Ni har industrier, fastän ni lever av frukter, bär och nötter, inte tycks arbeta, inte har fordon.

--- Hela planeten är industri, svarade Jellegin.

Arvid tittade undrande på henne.

--- Steiger, sa han, gissade att ni har underjordiska industrier.

--- Steiger talar efter sitt förstånd. Inget ont menat därmed. Steiger skulle inte kunna förstå. Men du, Arvid, du kan förstå. Du har redan förstått en hel del.

Arvid satt tyst. Jellegin tittade på en jättelik fjäril, som fladdrade förbi och den ändrade kurs, satte sig på hennes finger och fördes till en liten vinpöl, som Jellegin hällde ur sitt glas.

--- Allt är ju sammansatt av molekyler, sa hon. Inte sant? Och molekylerna är sammansatta av atomer, som i sin tur är sammansatta av elementarpartiklar. Och de är ju, som du redan anser på egen hand, bara olika stationära tillstånd hos en och samma nukleon. Varför gå omvägar, när det finns en enkel och kort huvudväg?

Utan förvåning - för han hade haft misstanken i djupet - konstaterade Arvid:

--- Ni behärskar materian med viljans hjälp.

Det behövdes inget svar. Efter en stund, medan fjärilen hänryckt sög vin och klippte med vingarna, fortsatte Arvid:

--- Jorden kommer inte att ge sig. Jorden vill ha detta.

--- Då får Jorden skaffa detta, svarade Jellegin, men inte här och inte av oss, för det är bara omöjligt.

--- Det skulle revolutionera Jorden, sa Arvid. De kommer inte att ge sig vad ni än säger. De kommer att kräva den revolutionen med er hjälp, med eller mot er vilja. Jag vet det. Jag borde ju veta det. Jag är jordmänniska.

--- Skilj på revolution och evolution, Arvid. Evolution produceras inte med hjälp av revolution. Fisk blir inte fågel över en natt.

--- Du vet det och jag kan förstå det, men Jordens herrar kommer ändå att vilja ha denna makt. De kommer att plocka itu både er och er planet i försöken att finna denna makt.

--- Om de kunde, ja. Men det kan de inte, sa hon milt och fortsatte:

--- Arvid, min vän. Om en grupp har knivar, yxor och spjut så kan de bli väldigt farliga - om de kommer fram till sina offer. Om de inte kan det så är deras offer trygga. De där krigarna blir då bara farliga för varandra. Nå, de kommer inte hit, men vi vill inte att de blir farliga för varandra heller - eller för andra. Det var enbart därför som vi erbjöd oss att ge dig information, hopp att det skall finnas några som du i härskarkasten på Jorden. Men vad vi vet brukar inte personer som du få så värst mycket att säga till inom härskarkasten hos krigarfolk. Vi hyser inget hopp, men vi gör vad vår etik säger att kloka och friska personer skall göra även när det inte finns hopp.

Hon såg den stora fjärilen krypa bort från fingret och krypa till kanten av bordet. Den slog med vingarna och fladdrade iväg bort över blommorna. Den var inte berusad av vinet. Det skulle inte heller Arvid bli.

--- Det var olyckligt att ni fann Chaan. Men vi kan inte detaljbevaka. Vi märkte inte er första sond. Den tog sina bilder. Vi gjorde ett försök med de astronauter ni sedan sände, men vi visste att det var meningslöst. Ändå gjorde vi det, enligt vår etik. Du förstår nog inte riktigt vår etik, men den är klar som kristall - för oss.

--- Chaan, er planet? Vad kallas folket här?

--- Chaanjel.

--- Er stjärna ingår i en gruppering, en stjärnbild, som vi kallar Scorpio.

--- Men vi har inga gaddar i stjärten, Arvid.

Det kom en antydan till leende i det lilla ansiktet.

--- Hur kan ni veta så mycket om Jorden? Har ni rymdfart?

--- Inte på det sätt du menar. Men andra har, vänner till oss. De är inte heller intresserade av att få rövarbesök. Och dessutom lyssnar vi på Jorden.

--- Radio? TV? Men vågorna tar ju femtio år hit.

--- Bättre förstår du. Psioniskt. Och där har avstånden ingen betydelse. Vi visste att ni fick stellärmotorn. En av dem. XD-transition är en av flera metoder. Inte den effektivaste.

Arvid kände sig plötsligt illa till mods.

--- Säg inte för mycket, bad han snabbt. Det är ju meningen att jag skall samla information. Om Jorden får veta att ni känner till effektivare metoder för stellärflygning så kommer de att vilja ha den kunskapen. Även om de inte kan lära sig era psykiska färdigheter så kan de lära sig teknologi. Jag kanske får tiga med det där...

--- Det bör du inte göra. Sänd du informationen vidare. Det är ju därför du är här. Och jag är här... jag kom hit med några möbler, som är bättre lämpade för din storlek. De finns därinne. Och så ville jag ha en pratstund med dig. Mest för att säga att du skall absolut inte få några mindervärdeskänslor, för det är onödigt. Du kan ändå inte bli som vi, för vi är chaanjel och du är terran. Jag anser mig vara bra som chaanjel och anser att du är bra som terran - så varför skulle du då få mindervärdeskänslor? Vi tycker om dig! Gå nu in till din teleprinter och sänd en rapport, för du skall veta att den är väntad med en kokande otålighet.

Och den lilla varelsen reste sig graciöst och gick sin väg. Arvid satt kvar och gjorde slut på vinet. Men han blev inte berusad. Han skulle inte kunna bli det - utan tillstånd från viljorna omkring sig.

Under de följande dagarna sände Arvid en ström av rapporter till flaggskeppet och mottog en mängd direktiv. Det första av dessa var avfattat på kod. Han hade fått en kodbok för att kunna översätta. Det väckte hans löje. Även om ett meddelande anlände på kod så blev det ju tillgängligt för chaanjel så snart han översatt det och uppfattat det med sin tanke. Han meddelade detta till "Trygve Lie" och i fortsättningen skedde kommunikationen på klartext.

Han sände inspelade intervjuer och hade roligt åt att mottagarna inte skulle förstå ett ord av chaanjels yttranden. Det kom en snabb tillsägelse att han måste komplettera sådana intervjuer med översättningar, men man tog tacksamt emot alla element ur Chaanspråket: De sändes till Jorden.

Av de sonder man medfört sändes den ena efter den andra iväg, men det minskade inte på förrådet. Från Jorden anlände nya. Man hade satt igång storproduktion och gett Chaanprojektet högsta prioritet. Alla nya sonder sändes till Chaan. Ännu visste inte Jorden någonting om vad expeditionen upplevt, för den först avsända Jordsonden befann sig ännu på färd, studsande extradimensionellt i en glest punktad linje genom femtio ljusårs avgrund.

Men en dag fick Arvid tillsägelse av en chaanjel att be jordfolket sluta med sina försök att landa. Det kom helt oväntat för Arvid. Ingen hade meddelat honom att expeditionens folk höll på med sådana försök.

Det visade sig att man sänt in "Braun" i atmosfären på rakt motsatt sida av planeten i förhållande till den ort där man landsatt Arvid. Trojkan hade nämligen tänkt på möjligheten att det kanske fanns nationella grupperingar på Chaan, så att landningsförbudet bara gällde inom den geografiska ort där Arvid befann sig.

Man landade vid en stad, som byggts i ett floddelta. En grupp steg ut och började gå mot bebyggelsen. Den kom inte så långt. Tvåhundra meter, sedan kom den in i den osynliga, muskelförlamande barriären. En stund senare anlände en chaanjel, som frågade varför de gjorde ett nytt kontaktförsök, när ett ombud redan var installerat och ett förbud mot fler landningar utfärdats. Det visade sig att chaanjelen visste i detalj vad som hänt på planetens motsatta sida.

Skeppet lyfte, men jordmänniskorna är inte fogliga. Skeppet gjorde en ny landning i närheten av en idyllisk bergsstad, på stranden av en sjö, omgiven av skogar. Men barriären fanns även där och åter uppenbarade sig en chaanjel, som kort förklarade att ytterligare landning var totalt förbjuden.

Skeppet steg, men gjorde ännu ett försök att landa. Ett försök, för det visade sig vara omöjligt att landa. Ordern om landning gavs, men piloten kunde inte lyda. Hans lemmar vägrade lyda vad hans egen hjärna ville. Andra försökte, men det gick inte. Det visade sig att ingen ombord kunde slå in landningsdirektiv i styrdatorn. Skeppet kunde gå ut från planeten, inte in. "Braun" kretsade runt planeten varv efter varv, men den psykiska spärren fanns överallt.

Det var i det läget som en chaanjel sökte upp Arvid och bad honom säga till sina artsfränder att sluta upp med dumheterna.

--- De kan visserligen inte landa, men om de envisas kan de ådraga sig psykiska skador. Det är onödigt.

Arvid sände omedelbart rapport och "Braun" togs bort ur omloppet och parkerades bortom "Trygve Lie".

Det nästa som hände var av betydligt sensationellare art än en psykisk spärr. Vid en rutinkontroll av en fusionstorped upptäcktes att dess nukleära element inte längre var radioaktiva.

Man gjorde genast en omfattande undersökning och kunde konstatera att det radioaktiva elementet förlorat sin radioaktivitet fullständigt. Det var lika radioaktivt som en klump bly. Med onda aningar undersökte man samtliga kärnvapen och fann att de inte längre var kärnvapen. Det innebar dock inte att alla radioaktiva element ombord på skeppen deaktiverats. Där radioaktiva ämnen användes för annat än vapen fanns utstrålningen kvar, oförändrad.

Man undersökte även de så strängt hemlighållna "kamikazebomberna". De var inte längre kamikaze. Det skulle inte gå att förinta skeppen.

Av allt man upplevt i samband med den sällsamma planeten var detta det starkaste. Chaanjel måste, hur det nu gått till, ha omvandlat högaktiva grundämnen till helt inaktiva ämnen - på avstånd. Vilket var omöjligt enligt allt mänskligt vetande och ett förkrossande bevis för chaanjels enorma förmågor.

Arvid erhöll en rapport om saken och ombads fråga chaanjel om anledningen till åtgärden. Han ryckte på axlarna. Frågan var barnslig, han skulle kunnat besvara den själv utan att fråga chaanjel. Men han frågade och fick svar och sände det. Chaanjel ville inte veta av några vapen inom sitt system. Så enkelt var det. Man hade godtagit att skeppen behöll vapnen, om de höll sig i planetsystemets utkanter. Men "Braun" hade gjort två landningar med sin fusionsmina i full beredskap. Då hade chaanjel beslutat att desarmera vapnen, så att inte jordfolket av tanklöshet skulle överträda förbudet.

Det var som att ta tändstickorna från barn och ge dem några avsvavlade stickor att leka med. Hur det gått till frågade Arvid inte. Det var meningslöst att fråga. Ingen jordbo skulle kunna göra något liknande. Jo, kanske om en million år eller så, när evolutionen fått verka.

"Trygve Lie" använde ännu en sond för att sända rapport om den otroliga händelsen till Jorden. Men alla dessa rapporter visade sig vara onödiga. Det var ungefär som att sända iväg ett brev och få ett telefonsamtal från mottagaren innan brevet nått fram.

Ja, med hänsyn tagen till den väldiga distansen var det som att sända ett brev med ryttarstafett och strax efter att ryttaren gett sig iväg få ett telegram att telefonkontakt var att vänta. För så var det. Telefonkontakt över femtio ljusårs tom rymd.

Ett rymdskepp uppenbarade sig plötsligt i systemet och tog kontakt med "Trygve Lie". Det hade avsänts månader innan den första Jordsonden nått mottagaren. Besättningen visste ingenting alls om vad som hänt expeditionen, utan hade sänts ut i blindo för att överbringa ett bud: Att en telefonledning skulle dras.

Redan innan expeditionen hade sänts ut, ja redan innan sonden Scorpio Prospektor Ett hade återvänt med sina bilder, hade det gjorts experiment med telekommunikation via XD. Det skulle, om det lyckades, ge omedelbar förbindelse över väldiga avstånd. Som nu var skulle ett radiobudskap från Chaansystemet till Jorden ta över femtio år - och svaret lika lång tid: Radiovågens hastighet är ljusets.

Man hade lyckats. Det gick att placera ut transmittorsatelliter med ljusårs avstånd och etablera radiokontakt mellan dessa via XD. Radiovågen gick utan tidsförlust från satellit till satellit. Och här inträffade en av dessa paradoxer, varav universum överflödar: När ett skepp gör XD-transition sker denna omedelbart för folket ombord, men i relation till utgångspunkten tar ett ljusår åtta dygn. Man kunde vänta sig att en radiosignal skulle ta åtta dygn på sig att hoppa ett ljusår. Det gjorde den inte. Den gick fram omedelbart.

Ingen kunde förklara denna paradox, mer än några matematiker, som kunde förklara den med siffror och symboler och då var den inte någon paradox. A andra sidan var den inte begriplig heller, för vanligt folk, som vill ha ord och inga siffror när de ber om förklaring.

En viss ordförklaring kunde ges i att när det gällde XD-transitering av ett skepp så var det fråga om överföring: Skeppet lämnade position A och intog position B. Men när det gällde telefonkommunikation så lämnade inte bärvågen A. Istället etablerades förbindelse mellan A och B och det var något helt annat än överföring. Längre än så kunde man inte gå om det gällde att använda ord för att förklara.

Vad "Chebyshev" hade att meddela var att Jorden höll på att placera ut ett pärlband av transmittorsatelliter mellan Solsystemet och detta system och att direktförbindelse snart kunde upptas.

Saken meddelades genast till Arvid, som ombads meddela chaanjel att Jordens högsta styrelse snart kunde uppta direkta förhandlingar med Chaan. Den inföding Arvid meddelade saken till tittade totalt likgiltigt på honom.

--- Det är helt betydelselöst och det vet du, Arvid. Det saknar betydelse vilken jordisk instans det är som talar till oss. Vi har sagt vårt och det gäller, vem av oss som än blir kontakt. Var och en av oss talar för chaanjel. Chaanjel är både helhet och del. Men ni terraner kopplar till och från ständigt nya individer och anser att en ny individ innebär något nytt.

--- Jag är orolig, sa Arvid. Med direktförbindelse mellan expeditionsstyrkan och Jorden kan det bli bråk. De högsta strategiska krafterna kommer att börja spela här.

--- Låt dem spela, ute i rymden. Hit kommer de inte.

--- De kommer att börja med fula knep.

--- Låt dem leka sina barnsliga lekar, därute.

--- Jorden har väldiga resurser och saknar hänsyn.

Chaanjelen granskade honom fridfullt.

--- Vi vet. Och vi är inte alls oroliga. Sluta du upp att oroa dig och njut istället av livet. Du har ju semester och skall koppla av. Vi ger dig information. Du sänder iväg den. En liten trevlig hobby, som du trivs med. Och samtidigt studerar du vår psykologi och förkovrar dig. Ni terraner måste alltid ha nånting som oroar. Sluta nu upp med det.

Arvid drog djupt efter andan.

--- Negligera inte Jorden, bara för att ni vet mer. De är fulla av fula knep. Det kommer att blixtra djävulskap längs den där direktförbindelsen så snart den är klar. Ni borde stoppa projektet.

--- Lätt gjort, men onödigt. Låt barnen leka med sina komplicerade och dyra leksaker. Vi har inget ont av det.

--- Ni kanske är oförberedda på militär förslagenhet, hur visa ni än är?

Den lilla infödingen strök plötsligt hans hand i en rörande, tröstande gest.

--- Lilla oroliga Arvid, sa varelsen, som bara nådde honom till litet över naveln. Även om vi inte vet vad Jordens herrar sänder ut för listigheter så vet vi det så snart folket i skeppen här tar emot det. De kan inte hemlighålla något för oss, tro mig, min vän.

Men där hade den lilla kloka varelsen fel. Gadvalin, en av deras egna, hade råkat avslöja ett sätt att undgå avlyssning.


The above contents can be inspected in scanned images: 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:23:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/domstjar/kap04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free