- Project Runeberg -  Domens stjärnor /
Kapitel 5

(1978) [MARC] Author: Dénis Lindbohm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

När Gadvalin förebrådde Huat att jordborna medförde vapen sa hon att "ni har tre skepp och tio sonder". Men vid den tidpunkten hade expeditionen avsänt en av sina tolv sonder med rapport till Jorden och hade kvar elva - inte tio.

Samtalet spelades in, men efteråt kunde man inte förstå Gadvalins yttranden. Man hade emellertid haft två stenografer inne i skeppet. De hade skrivit ner vartenda ord och båda hade skrivit ner att Gadvalin sagt "tio", inte "elva". När hela expeditionsstyrkan, med undantag för "Trygve Lie", senare drog sig ut till planetsystemets ytterområden och samtalet analyserades blev Gadvalins yttrande uppmärksammat. Det var en obetydlighet. Andra skulle bara tänkt att det var en felsägelse eller eljest passerat saken utan att ge den någon betydelse. Men ombord på dessa skepp fanns några av Jordens skarpaste hjärnor, som var tränade att observera obetydligheter.

De genomgick omedelbart de datagjorda register, som visade var samtliga sonder befunnit sig vid den tidpunkt när Gadvalin fällde sitt yttrande. En av sonderna hade då befunnit sig på sådan position att stjärnan befunnit sig mellan den och Chaan.

Slutsatsen kunde bara bli en: På vilket sätt chaanjel än observerade skeppen så kunde de inte observera dem om en stjärna var i vägen. Eftersom chaanjel inte hade några teleskop - man hade i alla händelser inte kunnat observera sådana - var det troligt att de observerade skeppen psioniskt: De uppfattade skeppens innehåll av levande varelser. Tydligen kunde en stjärna avskärma sådant som telepati.

Det fanns både parapsykologer och psiloger ombord på skeppen, men de kunde inte uttala sig om hypotesen. De visste inte om det fanns något som kunde avskärma telepati. De hade aldrig tidigare stött på något sådant. Men de ansåg det sannolikt att en stjärna med en innertemperatur av kanske 14 000 000 grader Kelvin kunde avskärma psykisk energi.

Man gjorde ett prov. "Trygve Lie" satte sig i rörelse med hjälp av gravidynen och gjorde sedan en transition till en position nästan tusen miljarder kilometer därifrån, ett tiondels ljusår. Där vände skeppet och riktades in med en helt otrolig precision. En sådan exakthet var möjlig med hjälp av skeppets superdatorer. "Trygve Lie" transiterade in i systemet igen och nådde normal rumtid på en punkt där stjärnan befann sig mellan skeppet och Chaan.

En gul dvärg med en diameter av nästan en och en halv million kilometer är en stor sköld. Skeppet höll sig i mitten av skölden och man diskuterade ivrigt om man skulle vätebomba Chaan för att tvinga chaanjel till underkastelse. Man diskuterade en mängd annat också. Sedan gjorde man två transiteringar motsatt riktning till de förra och hamnade klart synligt i rymden mellan andra och tredje planeten.

Arvid fick ett meddelande att flaggskeppet varit utanför systemet för att prova om signaler från länksändarna möjligen kunde uppfattas redan nu. Samtidigt ombads han att fråga chaanjel om det kunde placeras en xd-radiostation direkt på Chaan.

Han gjorde som han brukade: Kallade telepatiskt, ett anrop rätt ut. En halvtimme senare anlände en chaanjel, som presenterade sig som Jivaljak. Arvid framlade sitt ärende och berättade därvid att "Trygve Lie" varit ute i de interstellära djupen för att försöka ta emot signaler från det pärlband av länksatelliter, som höll på att läggas ut mellan Jorden och Chaan. Jivaljak lyssnade under tystnad och studerade Arvids ansikte lugnt och fridfullt. Sedan talade hon:

--- Du får falsk information av dina artfränder. De har inte varit ute ur systemet för att försöka avlyssna länkarna. Hur skulle de kunna göra det? De har ju inte fått hit någon mottagare ännu.

Arvid blev litet förvånad.

--- Det tänkte jag inte särskilt på. Jag är ju inte tekniker. Kanske de prövade om en vanlig mottagare kunde ta emot xd-vågor? Det är inte säkert att informationen var falsk.

--- En våg via externa dimensioner måste ha en speciell mottagare, annars kan den inte komma in i detta rumtidskontinuum. Förbindelse av det slaget innebär extradimensionell anknytning mellan två rumtidsliga positioner. Man kan inte knyta samman två positioner om den ena av dem saknar konverter.

--- Du säger det. Jag vet ingenting om sådan teknologi.

--- Dessutom vet vi. De försvann. Men de kom tillbaka. Nu fabulerar de en historia. Vi tappade bort dem när de transiterade. Men när de nu är tillbaka kan vi avläsa i deras minnen vad de gjort. Vi vet alltså vad de gjort, var de varit och vad det är de provade. Deras budskap till dig var bara en förevändning för att ta reda på om vi vet vad de gjort.

--- Vad har de gjort då?

--- De har provat om en stjärna kan avskärma psi, svarade chaanjelen och berättade sedan detaljerat vad som hade gjorts.

Arvid tittade stumt på henne och nickade sedan.

--- Det bådar inte gott, sa han. Om de hade ärligt uppsåt skulle de inte söka efter avlyssningsfria platser.

--- Det kan ha varit ett rent vetenskapligt försök, mildrade Jivaljak, även om jag inte tror det. De diskuterade våld mot oss, men vi kan skilja på falska och sanna yttranden: De menade det inte. De diskuterade vätebombning, men bara för att ett sådant ohyggligt yttrande borde väcka reaktion hos oss. Det var ett prov. Men avsikten med provet gör oss inte positivt inställda, det bör du hälsa dem. Det var Solodovnikov som gav ordern om provet. Lizzaralde och Huat var tveksamma. Men trojkans tre medlemmar måste ta solidariskt ansvar - eftersom de utgör en sammansluten helhet. Var och en av dem har vetorätt mot de övriga. Påminn dem om det.

Arvid sände budskapet. Han fick inte någon påminnelse om frågan rörande huruvida man fick sätta upp en xd-radiostation på Chaan, vilket visade att den frågan varit ett svepskäl.

Chaanjel demonstrerade inte något missnöje mot det klumpiga provet. De uppträdde, tänkte Arvid, som vuxna gentemot tramsiga barnungar. De visste att dessa barnungar hade något hyss för sig, men de nöjde sig med att säga "aja baja, vi vet" - och sedan ordade de inte mer om saken.

Arvid hade en behaglig tid. Det var rena semestern. Han strövade omkring, undersökte allting och slog sig i slang med alla. Och han fick presenter, som en annan liten gosse. Oväntade och förbluffande presenter. En av de första var en kanot med elektrisk framdrivning, med vilken han kunde fara omkring på sjön eller floden uppåt eller nedåt dess lopp.

Kanoten såg ut att vara av plastat trä. Motorn var en helt sluten box av något, som såg ut som krom. Knapp för start och stopp. Hastighetsreglage i rorkulten. Dess inbyggda batteri tycktes outtömligt.

Sedan fick han simfenor, cyklopöga och gastuber. Allt var specialgjort för hans storlek och kroppsform. Men var tuberna fick sin gas ifrån fattade han inte: Den tog aldrig slut. När han frågade om den utvanns direkt av vattnet fick han till svar: "Så skulle man ju kunna uttrycka det." - men ingen förklaring gavs.

Sedan fick han en elektrisk cykel med ballongdäck, så att han kunde göra milsvida utflykter. Det nästa var vingar... Det var en sele, som han spände fast vid sin kropp. En sorts metallryggrad gick ner till stigbygelformade saker, i vilka han satte fötterna. Ett cykelstyre i miniatyr sköt ned framför hans ansikte från en box på ryggen. När han startade mekanismen bredde fjärilsvingar av mångfärgat ljus ut sig åt ömse sidor och han flöt upp i luften och hamnade vågrätt. Sedan kunde han sätta fart, öka, minska och styra med reglage på det lilla cykelstyret.

Farten blev som mest ungfär 50 km i timmen och höjden knappt hundra meter. En säker leksak för en välartad gosse, tänkte han. Men för folket ombord på "Trygve Lie" var alla dessa presenter rena underverken. De ville att han skulle ta reda på hur de fungerade och meddela detta. Men chaanjel klargjorde vänligt att han bara fick behålla presenterna så länge han var på Chaan och att de inte tänkte tala om hur sakerna fungerade.

Då blev han mer eller mindre öppet ombedd av "Trygve Lie" att titta inne i de slutna boxarna. Hur skulle det gå till? Även om han hade velat öppna dem så hade han inte kunnat. De var helt slutna. Inga fogar, inga skruvar eller nitar, och ett blankt hölje som kändes hårt som kromvanadium.

Eftersom han var helt öppen mot chaanjel berättade han för dem om de önskemål han erhållit. Chaanjel var stillsamt roade, ungefär som en vuxen är road då ett barn är helt fascinerad av en mekanisk leksak och besluten att titta inuti. Men dessa leksaker var barnsäkra. Det gick inte att pilla itu dem.

Arvid flög omkring över skogar och berg. Han kunde bara nå hundra meters höjd, men det var alltså till underlaget. Flög han över bergen så gick det uppåt och neråt, allt efter hur terrängen varierade i höjdled. Han var så illa tvungen att hålla sig till någotsånär jämn terräng om han ville undvika att åka rena berg- och dalbanan uppe i luften.

Han besökte två andra byar och några utspridda hus uppe i bergen. Överallt blev han bemött som en välkänd vän och besökare: Alla visste allt om honom.

Men det var vid ett besök hos en grupp uppe i bergen som han äntligen fick veta varför det alltid var nya chaanjel, som höll förbindelse med honom. Han fick veta det av en person vid namn Salgleir, när han satt och talade med denne om konstverk. Salgleir höll höll nämligen på att modellera en örnliknande fågel med utbredda vingar i en grönaktig lera och när Arvid uttryckte sin beundran svarade Salgleir enkelt att det var ju bara att "plocka talang ur rymden omkring sig".

--- Ni ärsom ett andligt kollektiv, sa Arvid. Vad en kan, det kan alla.

--- Du ser det ur din synvinkel, svarade Salgleir. Varje individ är helt "in dividum", odelbar. Jag är jag och inte någon annan. Men jag står i kommunikation med de övriga.

--- En sorts fullkomlig jämlikhet...

--- Tolka nu inte jordiskt. Jag är inte jämlik någon. Jag är varken mer eller mindre, högre eller lägre, bättre eller sämre. Jag är jag, oförliknelig. Ingen kan vara jag på samma sätt som jag - det skulle bli en imitation, ett substitut. En karikatyr. Jämför mig inte med någon. Jag är inte någon annan och skall inte värderas enligt andras normer.

Arvid blev förvirrad av denna paradoxala hopsmältning av individualism och kollektivism:

--- Men det råder ju fullständig jämlikhet här?

--- Det är fel ord. Jämlikhet är detsamma som "en ann är så go som en ann". Det gäller inte här. Ingen här vill jämställas med någon annan. Jag vill inte spela rollen av någon annan. Och ingen annan vill spela rollen av mig. Du talar som ett jordebarn: "Vem skulle du vilja vara?" Räcker det inte bra att vara sig själv?

--- Men det är ständigt nya, som är kontakter åt mig. Och alla är lika. De vet detsamma, i detalj.

--- Arvid. Om du lämnar en kassett med information till någon och denne lämnar den vidare, om tusen personer i tur och ordning tar del av kassettens information - är de därmed lika?

--- De här, de uppträder lika mot mig. För mig är de lika. Det är bara namnen, som skiljer. Och nånting annat, som jag bara känner inom mig.

--- De är kanske lika för dig. Du sitter i salongen och tittar på samma skådespel tio gånger. Men fastän rollerna spelas lika tio gånger så är det olika skådespelare bakom maskerna - tio gånger.

--- Men vore det inte enklare att låta en och samma vara min kontakt?

--- Enklare? Det är enkelt nog. Kassetten innehåller allt och vi tar del av innehållet på bråkdelen av en sekund.

--- Men varför är det olika kontakter?

Salgleir slutade upp att modellera. Hon gnuggade sina späda fingrar mot varandra och tittade på honom.

--- Därför att du frestar på. Du är högljudd. På ett sätt som får oss att lida med dig.

Han kunde bara titta tillbaka, utan ett ord. Han hade misstänkt att det var så. Att hans själs utstrålning var smärtsam för dem, som höga skrik, som dålig lukt.

--- Hur är jag? frågade han lågt.

--- Du skall få erfara. Koppla av, bara.

Och när han tittade in i hennes rofyllda ögon var det någonting, som kom emot honom och omkring honom och in i honom. Han kände, men det var ljud och ljus och mycket mer. En kakafoni vällde in.

Någon muttrade grälsjukt och hatfullt, ett elakt och provocerande småmuttrande. Någon med hatblänk i blicken och tung andhämtning, tandgnissel och framstötta läten. Någon småttig, motbjudande, ett litet otäckt kräk, som ville angripa för att bli angripet och därigenom få en ursäkt att bita, klösa, slå och vråla av raseri.

Någon gnällde och beklagade sig, skyllde jämrande ifrån sig och grät och snörvlade i självömkan, vaggade av och an och hade aldrig blivit rättvist bemött, alltid bedragen och sviken.

Någon vällde ur sig oanständigheter och mumlade långa meningar, som bara var de vidrigaste perversationer.

Någon skrattade skärande och vilt, obehärskade vrålflabb åt allt och alla.

--- Nej! skrek han till och alltsammans var borta.

Det hade bara varat en sekund, men i den sekunden hade en kakafoni av olika personligheter vällt in i hans själ. Han drog häftigt in andan och rösten var ansträngd:

--- Är det så ni uppfattar mig?

Men hon skakade lätt på huvudet.

--- Jag gav dig en tillrättalagd scen, för att du skulle förstå. Det var en karikatyr.

Hon var barmhärtig. Hon ville inte avslöja för honom att hon hade reflekterat hans omedvetnas vilda libido - låtit honom lyssna på något som överjagets censur vanligtvis hejdade innan det kunde strömma från detet in i jaget.

--- Vi kunde ge dig ett psioniskt duplikat av Steigers omedvetna. Hans hätska krigarsjäl skulle chockera dig. Han döljer den bra under en mask av formell förbindlighet, korrekt artighet och vänlig humor, men han är laddad av provokativt hat i sitt omedvetna. Det innebär inte att han hycklar. Han är inte medveten om det.

--- Vi måste vara ett motbjudande släkte...

--- Inte för oss. Vi dömer ingen. Du skulle studera Huats psiduplikat. Under en mjuk och len yta finns ett torrt och kallt förakt och ett frätande hån. Men det vet han inte själv. Han skulle förskjuta bilden, om vi presenterade den - för att nu ta en term från Freud.

Arvid suckade till. Dessa varelsers hänvisning till jordiska auktoriteter upphörde inte att förvåna honom trots att han visste att de bara behövde läsa namnen i hans egen själ, som om han varit en öppen bok eller ett utbrett panorama. Han log, litet ansträngt.

--- Vi tror uppriktigt, sa han. Vi tror att vi är bättre än vi är, men vi tror verkligen. Vi förställer oss inte.

--- Felet är väl att ni förställer er utan att veta om det. Bättre? Du tar fel ord igen. Ni är vad ni är, men felet är att ni klistrar en acceptabel bild utanpå er, istället för att rensa upp och bygga om. Då behövde ni inte klistra bilder utanpå er.

När han senare spände på sig flygapparaten och tog farväl log den lilla varelsen mot honom, ett av dessa aningslätta leenden.

--- Bort bitterhet, sa hon milt. Du gör fel nu, du gräver ner dig i självömkan och tycker att jag varit hänsynslös mot dig. Men jag vill hjälpa dig. Gnothi seauton - och bli frisk.

Gnothi seauton - känn dig själv. När han flög hemåt i skymningen tänkte han att dessa varelser använde gammal grekiska lika behändigt som om de gått på jordiska universitet. Och antagligen skulle de kunna tala det språk Neanderthalfolket använt lika obehindrat om man bad dem om det. Jordens kunskaper var som enkla ABC-böcker för dem. Kulturkunskaper... "far ror, mor är rar".

Hänvisningen till Sigmund Freud glödde inom honom. Förskjutning, en term från 1900-talets början, giltig än i denna dag. Hur omvärderad Freud än månde vara så stod sig hans baspunkter. Ordet hörde samman med termen "förnekande" - att medvetandet förnekade uppenbara fakta, som var oacceptabla inför överjagets censur. Och allt detta hörde samman med jagets försvarsmekanismer.

Hur reagerade han själv? Klassiskt, enligt den freudianska termen "överföring". Redan Freud observerade att patienter ibland bemötte honom som om han varit deras far eller mor. De hämningar föräldrarna påtvingat barnen sökte ett utagerande mot psykoterapeuten: Denne blev ett substitut för den ursprunglige "sjukgöraren". Patienter kunde bli barnsligt hotfulla och hatfulla när överföringens mekanismer tog över i deras själsliv.

Och där kommer upprepningstvånget in: Den omedvetna benägenheten att försätta sig i en situation, som liknar den där det sjuka började. Konflikten söker sin utlösning genom upprepning av den ursprungliga konfliktsituationen. Vad gjorde han själv? Den frågan brann inom honom när han flög över skymmande skogar. Han kände sig ju som ett barn här. En dum barnunge bland kloka vuxna.

Faran låg i att han kunde låsa sig i ett trots mot föräldrasubstitutet. Hans omedvetna kunde skrika i övergiven ilska mot de dumma föräldrarna, trotsa, låsa. Men hans medvetna måste inse att chaanjel inte var föräldrarna. Han kände djupt inom sig: Var det inte en sårad och övergiven liten unge, som bet ihop tänderna just nu? "Dumma, dumma mamma, som säger att jag inte är snäll och rar". Men Salgleir var inte mamma. Salgleir var en chaanjel, en medlem av ett främmande släkte på en planet femtio ljusår från Jorden. Salgleir hade inte alls sagt "fy stygga Arvid".

Och ändå kände han sig som en elak liten slyngel, bara för att han hade fått klart för sig hur han - och alla andra jordbor tedde sig inför chaanjel. Han önskade att han inte fått veta det. Men visste att han måste veta det - om han skulle kunna... gnothi seauton, och bli fri och frisk.

Han sände en rapport till "Trygve Lie" och berättade om hur chaanjel upplevde konfrontationen med jordbor. Men han fick ett svar av ett slag som han borde väntat. Det kom som några rader mitt inne i en rapport om andra saker:

"Lee Chwee Huat har bett oss meddela att han är något förvånad över er åsikt att chaanjel upplever konfrontationen med jordmänniskor som något plågsamt och motbjudande och ber er därför studera saken ytterligare. Han uppmanar er vidare att iaktta yttersta försiktighet i umgänget med chaanjel, så att inga missförstånd uppstår".

Arvid log litet bittert. Det var väntat. Huat måste tro att Arvid uppförde sig som en luns, så att chaanjels negativa reaktion var en reaktion mot Arvid som individ. Inte mot jordfolket och absolut inte mot Huat. Säkert suckade denne: "Om jag ändå fått sköta detta, då hade vi redan landat på Chaan".

När Arvid nästa gång träffade en chaanjel kunde han inte låta bli att nämna saken - och den borde ju redan vara känd, via telepatiskt läckage. Chaanjelen, vars namn var Defanolen, tittade uttryckslöst på honom över kanten av sin vinbägare och sa:

--- Vi får kanske å vår sida uppmana dig till yttersta försiktighet i umgänget med Huat. Du bör själv inse vad som blir följden om du öppet pekar på vad han döljer under masken. Det är saker hans medvetna jag inte kan acceptera. Följden blir projektion.

Åter en hänvisning till jordiska. Projektion, att överföra sina svagheter på andra eftersom man inte kan acceptera dem hos sig själv. Det är ingen medveten process. Den ingår i jagets försvarsmekanismer. Man tror verkligen, medvetet, att man är fri från dessa fel. Man tror verkligen att de felen finns hos andra. Men projektionen leder till misstro och kan övergå i paranoia. Den är auktoritära personligheters svaghet och samtidigt deras fundament. I alla auktoritära personligheter ligger paranoian och småputtrar på djupet.

--- Jag har inte tänkt sätta upp en spegel framför Huat, svarade Arvid. Den skulle bara spricka.

Men chaanjelen bara tittade på honom och Arvid blev medveten om att han själv gjorde en projektion. Han kände det som en öm böld inom sig: Minnet av Salgleirs uppspelning av hans omedvetnas babblande röster. Han ville inte se i den spegeln. Men måste.

--- Sten i glashus, mumlade Arvid. Det klirrar.

--- Du är själv medveten om det, konstaterade Defanolen. Det ger dig en god plattform för fri flygning. Men var försiktig och sätt inte upp några speglar framför dina artfränder. Inte här. Detta är den allra mest olämpliga platsen, tro mig. Inför fienden, om du förstår vad jag menar.

Arvid iakttog försiktighet. Han författade en rapport med mycket stor varsamhet och förklarade att chaanjels psyken uppfattade mänskliga psyken som mycket starka störningssändare. Han gick in på detets blinda krafter och nämnde hur de glupska begäran i detet, livsdriften och dödsdriften, helt saknar den "rumsrenlighet" som vi kräver i det sociala umgänget människor emellan. Människor kan sinsemellan dölja detets rasande vilde, eftersom människor inte kommunicerar telepatiskt. Men chaanjel kommunicerade telepatiskt och därför hörde de obehindrat de rasande vrålen från detet.

Det svar han först fick på den rapporten var en uppmaning att vara mycket försiktig med sina tankar. Han höll på att gapskratta. Kunde de inte låta någon psykolog titta på rapporterna innan de kom med sina enkelspåriga kommentarer?

Han var medveten om att trojkan var missbelåten med hans sätt att sköta uppdraget, men han var lyckligt omedveten om att missnöjet var utbrett inom hela flottstyrkan. Därute i sina stålceller väntade en massa människor på att någonting skulle hända. Att bara gå och vänta i parkerade rymdskepp var inte bara långtråkigt utan enerverande. Man tog del av Arvids rapporter och höll ofta på att explodera. Han berättade om hur det var att dyka i den lilla sjön, vilka växter och djur han hittade nere i djupen. Han berättade om utflykterna uppåt och nedåt floden i sin kanot och om utflykterna med elcykel. Han berättade om sina flygningar över skogar och berg.

När han sände rapporter i form av teleprinterutskrifter, muntligt per radio, eller via TV, kastade sig forskarna över materialet. Men vad de fick ta del av var oftast Arvids egna psykologiska analyser och inte så värst mycket av vad chaanjel själva hade att säga.

Mängder av specialister sände honom mängder av frågor, men han besvarade dem inte alltid. Det övervägande mesta förblev obesvarat. När han vistats på planeten i fyrtiotre dygn (tiden formligen rasslade iväg för honom, men ålade sig fram för folket ombord på skeppen) sändes en order till honom från trojkan.

Man ville nu ha ett klart svar på när chaanjel var beredda att ta emot en större delegation från flottan.

Arvid kunde sända svaret inom kortare tid än en timme. Chaanjel tänkte inte ta emot någon delegation - aldrig någonsin. Den saken hade deklarerats otvetydiga ordalag när Gadvalin godtog Arvid som enda ombud för jordfolket.

Det hade inte glömts av jordfolket. Men de hoppades. De väntade sig varje dag, i varje rapport, att finna en uppmjukning i chaanjels attityd. De hade mer eller mindre öppet nämnt i sina order till Arvid att han borde diskutera saken med planetens folk. Men Arvid brydde sig inte om det. Han ansåg det vara totalt meningslöst. För honom var det stort nog att han själv fick vistas bland folket. Att han var på platsen för att skaffa information hade han inte glömt. Men han hade en annan tolkning av ordet "information" an mannen ombord på skeppen. Dessutom tog han med godan ro det faktum att dygnen bara flög förbi: han hade gott om tid. Det hade chaanjel också. Men för männen i stålcellerna ute i rymdens djup var tidens gång en plåga i sin långsamhet. De ville se resultat av Arvids arbete. De fick se resultat, men det var resultat i Arvids stil, inte i deras.

Arvid var fullt medveten om hur obetydligt litet han hade fått veta om sådant som Jorden ville ha reda på. Men han var klarare medveten än någon annan jordbo om det faktum att hans vistelse på planeten inte innebar någon eftergift från Chaanfolkets sida. Försäljaren var visserligen insläppt i tamburen, men bara för att lägenhetsinnehavaren litet klarare skulle förklara varför det inte skulle bli någon affär.

Han accepterade detta. Men det gjorde inte Jorden.


The above contents can be inspected in scanned images: 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:23:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/domstjar/kap05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free