Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Då och då anlände sonder till Chaansystemet. Det anlände också skepp. Visserligen hade Jorden ännu inte fått någon rapport, men Jorden öste iväg material. De skepp som anlände var tungt beväpnade och fick därför placeras utanför den yttersta planeten. Men vapnen fanns där, redo att sättas in om så skulle bli nödvändigt.
Först när "Cikada" anlände kunde Jorden få vetskap om vad som hade hänt. Då höll den först avsända Jordsonden fortfarande på att studsa mellan dimensionerna på sin väg tillbaka.
"Cikada" var det skepp, vilket placerade ut reläsatelliter med ett ljusårs mellanrum mellan Jorden och Chaan. Den näst sista av dessa stationer parkerades strax utanför Chaansystemets sjunde planet. Den sista skulle placeras i omloppsbana runt Chaan och sedan skulle en ändstation upprättas på planetens yta. Detta gick chaanjel inte med på. Det skulle inte placeras några satelliter i banor kring deras planet och ännu mindre upprättas några jordiska installationer på planetens yta. "Trygve Lie" fick ta hand om ändstationen.
Så snart förbindelsen öppnats avsändes en oerhörd mängd information, som lagrats upp i väntan på att "Cikada" skulle anlända. När denna information nådde Jorden blev det en oerhörd uppståndelse. Men mest uppståndelse väcktes av det faktum att hela den dyrbara jordiska expeditionen låg parkerad rymden, medan en enda jordbo ägnade sig åt tekniska leksaker och dagdriveri på planeten.
Att, som det nu var, hålla nio rymdskepp och tjugotvå sonder overksamma i rymden var något otroligt och oerhört. Det var ett praktiskt taget brottsligt slöseri enligt Jordens sätt att se på saken. Tusentals människor, av vilka alla var högt värderade experter inom skilda områden. Kostbar teknisk materiel. Alltsammans låst i overksamhet, medan en socialpsykolog levde goda dagar i godan ro och sände sina personliga analyser istället för värdefull information - det var rena vansinnet. Jorden behövde inte Arvid Gunnarssons analyser, de var lika värdelösa som barnjoller. Vad Jorden behövde var en bas på den där planeten.
Trojkan fick order att genast etablera förbindelse med chaanjel och undanröja den löjliga situation man nu levde i. Och trojkan tog genast upp förbindelse, men det blev givetvis inte med chaanjel utan med Arvid. Först fick man dock vänta, för Arvid var ute och botaniserade bland växterna. Först när han återvände, efter fyra timmar, kunde Huat tala med honom, via TV-förbindelse från "Trygve Lie".
Huat var, naturligtvis, vänlig. Han var alltid vänlig. Han skulle antagligen fått strupförlamning om han försökt vara ovänlig. Han log välvilligt och berömde rentav Arvid för vad denne åstadkommit, men lade fram vad som beordrats direkt från de högsta styrande kretsarna på Jorden: Trojkan måste få förhandla direkt med några ombud för Chaans befolkning. Sextioåtta dygn hade nu gått sedan Arvid landsattes på planeten. Dessa sextioåtta dygn måste ha övertygat folket om att Jorden inte var till fara för Chaan.
Han sa det inte rent ut, men det framkom i ordvändningarna: Om folket på Chaan fortfarande hyste aversion mot Jorden så måste Arvid ha misskött sig.
--- Men förstår ni då inte? frågade Arvid. Det här folket tänker aldrig någonsin ha förbindelse med Homo Sapiens.
--- Den attityden kan vara förståelig, svarade Huat. Jag förstår den. Vi har burit oss mycket illa åt under hela vår historia. Ja, jag förstår mycket väl chaanjels misstro mot oss. Men, herr Gunnarsson, det är er uppgift att ändra på den attityden. En kunnig socialpsykolog som ni bör absolut kunna förändra denna attityd hos chaanjel.
--- Inser ni att jag är socialpsykolog i jordisk psykologi och jordisk sociologi? Chaanjel är inte Homo Sapiens.
--- Ni anser alltså själv att ni inte kan klara denna uppgift? Jag lastar er absolut inte, professor Gunnarsson, uppgiften är oerhörd. Men då bör någon annan få pröva sina färdigheter, det inser ni väl själv? Är ni bereddd att ta upp saken med chaanjel och ordna ett byte?
--- Så snart ni ger order om det, svarade Arvid stelt.
--- Gott, jag ger order om det nu. Och ta inte detta som kritik. Ni har skött er storartat och är värd all aktning. Jag skall med största nöje ge er min personliga rekommendation.
Men när Arvid en timme senare öppnade förbindelse till "Trygve Lie" hade han ett klart, kallt negativt besked att lämna. Chaanjel tänkte inte godta någon annan. Arvid fick obehindrat lämna planeten närhelst han så önskade, men någon annan jordbo skulle inte tillåtas anlända. Arvid var den ende. Och den siste.
Rapport avsändes till Jorden och en order anlände snabbt: Trojkan fick naturligtvis inte godta Arvid Gunnarssons uttalande, utan måste själva ta kontakt med chaanjel och diskutera saken. Det var ju fullt tänkbart att Gunnarsson inte alls diskuterat ärendet med chaanjel. Han kunde faktiskt bedra hela Jorden om han ville. Alltså: Omedelbar direktkontakt mellan "Trygve Lie" och Chaan.
Det var väl få människor ombord på skeppen som trodde att Arvid var så enormt fräck att han spelade ett eget spel utan att tala med chaanjel. Huat trodde det absolut inte, men ordern var given och han framförde önskemålet till Arvid omgående. Denne förde det vidare till den chaanjel han närmast fick tag på. Det blev tvärt nej.
Gadvalins ord gällde. Arvid var ombudet. Det skulle inte blandas in fler terraner. När Arvid lämnade detta bud till Huat hamnade denne i en svår situation. Han blev tvingad att förklara för Arvid, ansikte mot ansikte om än 80 miljoner kilometers avstånd låg mellan dem, varför Jorden krävde detta. Arvid blinkade inte ens vid den råa beskyllningen. Han var en lydig springpojke och gick direkt till chaanjel.
Men chaanjel vägrade. De tänkte inte låta sig dras in i några dumheter. Om Jorden inte trodde på Arvid så fick väl Arvid lämna planeten. Någon annan skulle inte bli mottagen. Saken var utagerad.
Chaanjel blev aldrig uppretade, men Arvid blev. Han var mycket frän i tonen när han förklarade för Huat att om Jorden inte godtog det nuvarande arrangemanget skulle han lämna planeten och sedan var Chaan en förbjuden planet.
Huat föreslog att ett skepp skulle gå ner utanför byn, varefter Arvid och en eller flera chaanjel skulle komma dit. Men chaanjel vägrade utan diskussion. Ett skepp skulle tillåtas landa, ja. Arvid skulle gå dit, ja. Men sedan skulle han gå ombord på skeppet, detta skulle genast lyfta och samtliga jordstyrkor skulle lämna systemet. Genast.
Det var inte bara Huat som backade. Hela Jorden backade. Man vågade inte riskera att den enda tråden till Chaan skulle brista. Men Jordens folk är duktiga på strategi och nu började man pröva strategiska finter och sonderingar, ungefär som när man i ett invecklat spel gör till synes ovidkommande drag - med enda syfte att göra motståndaren konfunderad.
Det första draget i detta system var att två skepp landade på tredje planeten och började upprätta ett basläger där. Eftersom luften utgjordes av nära 99% kväve, spår av argon och kolsyra och inte ett dugg syre måste de landstigande ha rymddräkter. De tog ut material ur skeppen och började sätta ihop trycksäkra hus.
Då tog en chaanjel kontakt med Arvid och informerade honom om vad som pågick. Jordflottan hade inte sagt ett knyst till honom om saken. Chaanjelen förklarade vänligt att det var förbjudet för jordfolket att landa på Chaansystemets planeter. Det var ju redan sagt. Det hade inte ändrats. Det skulle aldrig ändras. Ville Arvid ha vänligheten att genast underrätta sina artfränder?
Det ville Arvid och det gjorde han. Men han kopplades snabbt direkt till Huat och denne var lika smidig och mjuk som alltid. Jordens folk tänkte inte upprätta någon permanent bas på tredje planeten, förklarade han. Absolut inte. Men det var djupt deprimerande för normala människor att ständigt vistas mellan fyra väggar - ungefär som när man i tidigare skeden av Jordens historia spärrat in brottslingar. Man blir psykiskt invalidiserad av inspärrning.
Basen var inte alls någon bas. Den var bara ett slags rekreationssområde. Må så vara att männen måste vara iförda rymddräkt så snart de vistades utanför skeppen eller tryckhusen, men de hade dock en planetyta att gå på och en horisont att titta mot.
Han var mycket ordrik, mycket övertygande. Arvid vidareförde hans ord till chaanjel och fick ett "det är bra" till svar. En halvtimme senare bröts den jordiska basen på tredje planeten.
På en och samma gång började mängden av hundratals män demontera de gjorda installationerna. De packade prydligt ner alltsammans och stuvade in materielen i skeppen. Sedan startade skeppen och lämnade planeten. De stannade inte förrän de nått sina ursprungliga positioner i rymden utanför sjunde planeten. Och först då upphävdes den förtrollning de alla hade befunnit sig i.
De berättade alla samma sak: Det hade inte känts som något tvång.De hade snarare känt det som om de handlat av fri vilja och gjort det enda rätta. Inga order hade behövts, varenda man hade visst vad han skulle göra. De hade hört anropen från "Trygve Lie" och de oroliga, upprörda frågorna. Äh, visst hade de hört. Men de hade inte svarat, eftersom de "inte känt för det". Det hade förefallit så löjligt att svara på frågor, vars svar synts så självklara. De hade alla haft en skön känsla av att äntligen vara klarvakna, vuxna och omdömesgilla. När skeppen uppnått de ursprungliga koordinaterna utanför systemet hade den goda känslan av frid och fullkomnan lämnat männen. Det hade känts förfärligt. Åtskilliga hade, enkelt och simpelt, supit sig fulla i god gammal jordestil: När livet känns för dystert, ta ett järn. Inte blir livet bättre, tvärtom, men det känns lättare att leva.
Huat sände en ursäkt till Arvid, vilken förde den vidare. Men den lilla chaanjel, som tog emot ursäkten, log. Tydligare än vanligt. Det var inget stort, tandfyllt flin. Det var knappt synligt, bara en liten rörelse som passerade de halvmänskliga dragen. Men det var tydligare än vanligt.
--- Säg till dem, sa chaanjelen, att de inte behöver bry sig om sådana formaliteter som ursäkter. Det är helt meningslöst, helst som de inte har hjärtat med och ännu mer eftersom de tänker fortsätta att leka sina barnsliga lekar.
Nästa lilla fint följde snart. Man sände ner en sond att landa på den sjunde planeten. Det var en kall och ogästvänlig värld, där medeltemperaturen låg under 200 minusgrader Celcius och atmosfären utgjordes av väte, metan, helium och spår av ammoniak. Sonden landade på den frostiga ytan. Nästan tio timmar senare landade ännu en sond och tio timmar senare en tredje. Den tredje hann nätt och jämt landa förrän gravidynerna i alla tre sonderna startade. De lyfte och återvände till sina utgångslägen i rymden. Det var en tyst, men förkrossande tydlig demonstration av makt.
Huat underrättade Arvid om incidenten och bad honom överlämna en ursäkt till chaanjel, samt förklara att Jorden bara velat skaffa sig en rent vetenskaplig information om sjunde planten. Arvid svarade rätt snävt att chaanjel mycket väl visste att den ursäkten var grovt lögnaktig och att Jorden fintade.
--- Fintade? sa Huat med lätt höjda ögonbryn. Bäste herr Gunnarsson, detta är en seriös vetenskaplig expedition. Ur er synvinkel är det måhända motiverat med litet lekfullheter, men jag försäkrar att vi övriga har en betydligt seriösare uppfattning. Vi söker kunskap för kunskapens skull, med allvarlig hängivelse åt vetenskap och framåtskridande.
--- Herr Huat, avbröt Arvid. Ni får naturligtvis hålla era valtal så mycket ni vill, men skona åtminstone mig. Jag tänker inte rösta på er. Jag vet hur seriös Jorden är. Jag vet hur stark hängivelsen är och jag vet vad för sorts framåtskridande ni menar.
--- Jag börjar förstå, sa Huat milt, varför vi inte gör några framsteg hos chaanjel. Er attityd, bäste professor, är antijordisk. Må så vara, ni får naturligtvis vara en misantrop och avsky ert eget släkte, men ni borde förstå att ni i grund förgiftar och ödelägger ett vänskapligt samarbete mellan två släkten.
--- Jag försöker rädda två släkten från en ohygglig konflikt, det är vad jag gör.
--- Ert självförtroende är verkligen stort. Anser ni på fullt allvar att ni vet bättre än någon annan människa på Jorden? Tror ni er vara den, som bättre än någon annan kan fatta historiskt avgörande beslut om två civilisationers framtid? Herr Gunnarsson, ödmjukhet och självkritik är inte några negativa karaktärsegenskaper. Ni borde verkligen, allrahelst som ni är psykolog, utvärdera ert eget psykiska status.
Det var den skarpaste reprimand Huat någonsin riktat till en människa och han mådde inte själv riktigt bra av att säga så. Han ville inte, men han måste. Han kände nämligen plötsligt hur fruktansvärt hjälplös han och hela den jordiska kulturen var, hur helt den mänskliga rasens framtid vilade i händerna på en enda person. Och han hade inget förtroende för Arvid Gunnarssons förmåga att hantera diplomatiska angelägenheter, inte ett dugg.
--- Ni tar det här fel, svarade Arvid. Glöm inte att chaanjel sagt att våra släkten aldrig kan samverka. Det är inte jag, som sagt det. Jag skulle bli lycklig om det vore annorlunda.
--- Gott. Se då till att det blir annorlunda. Ni är ende man på platsen. I era händer vilar mycket mer än ni själv anar.
Och han tillade, med ett ansikte som var orörligare än chaanjels:
--- Er lön, om ni lyckas, kan också bli större än ni anar. Ni kan själv ange vad ni vill ha. Jag tror inte att era krav kan överstiga vad Jorden är villig att ge.
Det var inte ett försök att muta. Huat talade ur en övertygelse att samarbete mellan Jorden och Chaan skulle vara positivt - för båda parter. Om någon kunde åstadkomma en attitydförändring hos chaanjel så var det värt hur mycket som helst. Det fanns ingen bakslughet i hans uttalande, tvärtom: En öppen deklaration. Men för Arvid lät det som ett anbud från köpare till säljare - som ett anbud till en prostituerad.
Han insåg, när han senare funderade över samtalet i lugn och ro, att han tolkade fel. Han insåg att Huat i sitt medvetna jag trodde att det skulle vara till godo för både Jorden och Chaan om chaanjel ändrade sin avvisande attityd. Men han visste att den attityden aldrig skulle ändras.
Jorden fortsatte med sina sonderingar, för att finna gränserna för vad som var godtagbart för chaanjel. Man grupperade om sina skepp, sina sonder. De spreds ut i rymden utanför systemet, både runt dess ekliptika och ovanför. Eftersom sjunde planeten låg mer än 4.000 miljoner kilometer från stjärnan blev det rätt glest mellan skeppen och sonderna. Men chaanjel kommenterade inte utspridningen. De tog inte heller notis om skeppen när de gick in i den rymdglob, vars radie alltså var 4.000 miljoner kilometer.
Det var först när sonderingar gjordes inåt Chaan som saker hände. Då vek skepp och sonder ur sina banor. Tyst och stilla och utan några kommentarer från chaanjel.
Jorden placerade skepp och sonder i banor kring stjärnan. De placerade skepp och sonder i banor kring olika planeter. Och Arvid blev formellt underrättad om att Jorden höll på med strängt vetenskaplig kartläggning av systemet och mätning av stjärnan. Chaanjel gjorde inga kommentarer.
Men det hände saker i tysthet. Vapnen ombord på de skepp som gick in systemet förändrades. De radioaktiva elementen upphörde att vara aktiva. Tyst och stilla visade chaanjel sin otroliga förmåga att transmutera grundämnen på psykisk väg. Följden av detta blev att Jorden höll vissa skepp i lägen långt utanför systemet och ombord på de skeppen var en vätebomb fortfarande en vätebomb.
Det var dock inte alla styrande kretsar på Jorden som stödde denna politik. Mycket litet nådde fram till expeditionen om de väldiga debatter som fördes på Jorden, bara ett lätt återsvall. Men debatterna var omfattande. Fredsivrande krafter kämpade stridslystet för sin sak och framhöll det orimliga i att Jorden viftade med palmkvistar och hade svärd bakom ryggen.
Det rekommenderades att all beväpning skulle avlägsnas från skeppen. Och att ingen person med anknytning till militära eller ens polisiära organisationer skulle få finnas i Chaansystemet. Somliga gick längre och krävde att inte heller forskare skulle få vistas vid Chaan, utan endast filosofer, teologer och - möjligen - psykologer.
De som gick längst menade att man skulle dra sig helt tillbaka och låta Arvid Gunnarsson vara kvar ensam. Om han kunde få chaanjel att senare godta fler människor kunde han ju ringa upp. Telefonledningen fanns ju utlagd form av mer än femtio pärlor i rymden mellan Jorden och Chaan.
Men de högsta makthavarna står under press av realister och realisterna fnyser föraktfullt åt vimsiga idéer om att man skall låta tiden ha sin gång och vänta på att det skall ljusna senare. Realisterna vill ha snabba och påtagliga resultat, som kan vägas, mätas och värderas - i kilogram, meter och pengar. De skiljer mycket noga mellan realismen, som de kallar "verklighetssinnad", och idealismen, som de kallar "verklighetsfrånvänd".
Inom FN hölls många och långa tal. Ett av dessa uttryckte en högst realistisk syn på Chaan-problemet:
--- Utveckling hör samman med aktivitet. Vi har inte blivit vad vi nu är genom att passivt sitta och vänta på Ödets lekar. Aktivitet leder framåt, passivitet leder bakåt. Detta är ett logiskt konstaterande av reella fakta, sådana fakta som gäller reell funktion. Som realister måste vi konstatera att vi har två och endast två alternativ beträffande Chaan: Antingen att passivt dra oss tillbaka och uppge de väldiga möjligheter som chaanjels vetenskap kan ge oss, eller att aktivt skaffa oss tillgång till sagda vetenskap. Om det låter brutalt så beror det endast på att verkligheten är sådan, den reella verklighet som realister sysslar med.
Det var verkligen ett realistiskt uttalande och alla realister applåderade. Men idealisterna rös. Det gjorde också många smånationer och minoriteter. som själva fått känna av realism från de störres och starkares sida. De tog parti för Chaan, som de svaga alltid tar parti för andra svaga när de alla hotas av de starka. Men Chaan tillhörde inte de svaga.
Vad hjälpte Jordens alla kraftfulla uttalanden om realism, när det var omöjligt att komma i närheten av Chaan? Men lyckas man inte med frontal attack så finns det ju kringgående rörelser. Någonstans har alla en svag punkt. Kanske flera. Akilles, i Iliaden den mest berömde av grekernas hjältar, var sårbar i hälen. Jordens mäktiga lade upp ett hemligt projekt som mycket talande fick namnet "Projekt Akilles". Det kallades "PA" till en början, men sedan tog man bokstäverna "P Ak" och gjorde en liten ändring: "PAX". Det var ett bra ord, som kunde nämnas offentligt. "Projekt PAX" - projektet för fredlig samverkan mellan Jorden och Chaan.
Från PAX gick mängder av frågor via pärlbandet till Chaan och överfördes från "Trygve Lie" till enslingen Arvid. Eftersom de personer, som formulerat frågorna, inte var några dumbommar lät frågorna mycket oskyldiga.
Utgjordes chaanjels kroppar av samma sorts kött som mänskliga kroppar? Var cellerna likadana? Var DNA, arvsmolekylen, uppbyggd på samma sätt som den jordiska arvsmolekylen? Tillät chaanjel att man försåg Arvid Gunnarsson med laboratorieutrustning och däribland elektronmikroskop och fotografisk attiralj?
Nej, chaanjel tillät inga landningar. Men de skulle gärna förse Arvid med utrustning, så att han kunde bedriva vetenskaplig forskning.
Arvid erhöll fotografisk utrustning från chaanjel och likheten mellan dessa apparater och jordiska apparater avslöjade för honom att chaanjel "specialsytt" dem för hans räkning. Han fick även tre olika optiska mikroskop och därtill en stor och tung apparat, som kanske kunde gälla som elektronmikroskop.
När den levererades till honom fick han i förbifarten klart för sig hur råstarka chaanjel var. Två av dessa dvärgar kom bärande apparaten mellan sig, placerade den inne i huset och gav honom instruktion i handhavandet. När de gått sin väg tänkte han flytta apparaten, men kunde inte. Den var alltför tung, han kunde inte ens vicka på den eller fösa den längs golvet utan måste be ett par chaanjel om hjälp. Och de lyfte den som om den varit en lätt liten byrå och satte den där han ville ha den.
Dessa gåvor väckte uppståndelse hos jordfolket. Från PAX kom en oskyldig fråga om hur apparaterna såg ut inuti, men Arvid kunde inte öppna dem. Han kunde däremot ta bilder av dem, med hjälp av de kameror han erhållit.
Kamerorna levererade färdiga färgbilder. Han hade fått en låda full med bildkassetter. Varje kassett kunde leverera jämnt ett hundra bilder och det var helt otroligt att kassetten kunde innehålla så många.
Hans teleprinter hade också möjlighet för telefoto. Han överförde alltså det bildmaterial han åstadkom till "Trygve Lie" för transmission till Jorden. Kvalitén blev inte den bästa genom dessa överföringar, men inom PAX fick man godta vad som kom fram, eftersom originalbilderna var oåtkomliga.
Man bad Arvid fråga chaanjel hur dessa apparater åstadkoms, om det fanns helt robotiserade fabriker på Chaan? Men Arvid kunde raskt svara att det fanns inga fabriker på Chaan, vare sig på eller under markytan. Det svaret noterades av PAX, men godtogs naturligtvis inte. Det var ju ett absurt svar.
Naturligtvis måste det finnas en teknologi på Chaan, apparaterna var bevis nog. Antagligen högautomatiserade verkstäder, helt skötta av robotar. Man kunde gå långt i sina antaganden om hur chaanjel fick fram dessa apparater, men naturligtvis måste det finnas en teknologi någonstans i det hela. Professor Gunnarssons fantastiska påståenden att chaanjel kunde skapa materia med hjälp av Tanke och Vilja hörde hemma i mytologin.
Man kunde gå så långt att man tänkte sig någon form av tredimensionell duplicering: en materiaduplikator, som åstadkom perfekta kopior i tre dimensioner av originalmodeller.
Att chaanjel kunde transmutera grundämnen hade man bevis för. De måste ha någon transmutator, som kunde operera på avstånd - sannolikt extradimensionellt: via en XD-transmitter.
Att de behärskade telepatin var ovedersägligt. Kanske kunde de ta ut tankemönster från en människa och åstadkomma en sorts modell, från vilken sedan en materiaduplikator producerade de apparater Arvid Gunnarsson erhållit.
Man ville gärna veta hur apparaterna såg ut inuti, för om de liknade jordiska apparater måste mönstren ha fiskats från jordbor. Men Arvid fann snart att dessa apparater representerade en teknologi skyhögt över den jordiska.
Elektromikroskopet opererade säkert inte med elektroner. Det hade en bildskärm och ett objektbord. Han kunde studera objekten antingen i genomsikt eller påsikt och öka förstoringen till säkert en god bit över en million. Fortfarande vid denna enorma förstoring var bilden på skärmen klar och skarp.
Arvid studerade växtceller och fann att de var uppbyggda som jordiska vegetabiliers celler. Inne i cellvätskan flöt kloroplaster. Inne i dessa låg grana staplade och dessa utgjordes av kvantasomer. Det var tydligt att Chaans växter opererade som jordiska: omvandlade ljus, kolsyra och vatten till växtmateria.
Han fick lov att ta ett vävnadsprov ur underarmen på en chaanjel och studerade cellerna och deras inre vid olika förstoringsgrader. De var som jordiska animaliska celler. Ett cellmembran och innanför detta cytoplasman, cellvätskan. I mitten en cellkärna. Och cytoplasman vimlade av de organismer, som finns i jordiska celler: Ribosomer, mitokondrier, Golgiapparater, endoplasmatiska nätverket. Man kunde använda jordiska termer, för alltsammans såg jordiskt ut och fungerade säkert på jordiskt vis.
Ribosomerna tillverkade protein, Golgiapparaterna paketerade proteinet, endoplasmatiska nätverket transporterade det och mitokondrierna levererade kraften. Det var nästan chockerande att se hur celler från ett släkte femtio ljusår bort liknade jordiska celler. Livet följde tydligen ett visst generellt mönster. Kanske hade dock gamle Swedenborg rätt i sin teori om pansperma: Att liv regnade ner på morgonfriska planeter ur rymdens stora reservoar.
PAX ställde detaljerade frågor och gav anvisningar. Arvid erhöll en förnämlig utrustning för mikromanipulering av chaanjel och gav sig in cellernas kärnor. Chaanjel hade stillsamt roligt åt hans fascination. Själv var han glad över att få ägna sig åt något ofarligt och oskyldigt: ren grundvetenskap utan annat i bakgrunden än det rena vetandet.
Men det låg annat i bakgrunden: Ren djävulskap.
