- Project Runeberg -  Domens stjärnor /
Kapitel 9

(1978) [MARC] Author: Dénis Lindbohm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Det slogs omedelbart larm och hela befästningen genomsöktes, men chaanjelen var helt försvunnen. Sedan försvann de fyra återstående också. De låg där i fyra åtskilda rum, med vakter och läkare närvarande. De bevakades dessutom via TV från en central. Men de försvann med knappa tio sekunders mellanrum och stod inte att finna någonstans.

Det gick inte att hemlighålla saken. När den började läcka ut offentliggjorde myndigheterna alltsammans och bad allmänheten hjälpa till att spåra de försvunna chaanjel. Det blev panik. Även om det sagts från allra första början att Chaans folk var fredligt så hade det sedan byggts upp en hatstämning mot dem. När det dessutom var känt att de förfogade över väldiga psykiska krafter... Fem monster med övernaturliga krafter, fem vidunder från en fjärran stjärna, försvunna någonstans, döljande sig och säkert fulla av raseri och vedervilja. Ja, det blev panik och sedan spreds rykten om olika katastrofer, som skylldes på chaanjel. Folk såg djävulen i snart sagt varje buske och det dröjde inte länge förrän man sköt skarpt mot varenda misstänkt skugga. Oförvitliga och vittnesgilla medborgare avlossade båda piporna i sina hagelgevär mot misstänkta ting, upptäckte att de skjutit ihjäl katter, höns, hundar, luffare, hippies, nattvakter - och ibland någon inbrottstjuv - och svor vid sin själs yttersta salighet på att de hade sett ett apliknande odjur med långa huggtänder: Chaanjel måste ha förvänt synen på dem. Chaanjel fanns överallt.

Men de fem chaanjel blev aldrig någonsin funna. De stannade inte kvar i närheten av människoboningar. Den psykiska aktiviteten från millioner människosjälar var outhärdlig för chaanjel. De hade haft svårigheter att vistas i Arvids närhet till en början, innan de justerat hans detiska krafter. Han hade varit ensam, en människa mot 1.500 miljoner chaanjel. Här var nu fem ensamma chaanjel placerade bland fem miljarder människor, vars själar vrålade av skräck och hat. Till och med i den ödsligaste vildmark led de fem chaanjel.

Den präktiga given i Jordens hand var plötsligt borta. Man underrättade inte Arvid om saken, hemlighöll den tillsvidare. Det hade man inte mycket för. Arvid fick vetskap om det skedda via chaanjel. De hade riktat in sin uppmärksamhet mot Jorden och visste betydligt mer än jordborna. När den uppvaknade chaanjelen känt påverkan av en drog i sin kropp hade hon förändrat drogens molekyler på psionisk väg. Sedan hade hon teleporterat till en plats i befästningens närhet. Därifrån hade hon lokaliserat sina fyra artfränder och väckt upp dem, samtidigt som hon omvandlat det gasgift, som höll dem i dvala. De hade vaknat, men låtsats vara i dvala tills samtliga fem lokaliserat en avlägsen plats i Amazonas väldiga djungler. Dit hade de teleporterat.

Där vimlade av djur, men djurens psyken utstrålade inte den plåga, som människornas psyken formligen vrålade ut. I den djungeln skulle de fem chaanjel kunna leva i lugn hur länge som helst. De ägde ju andlig makt över miljön och kunde förändra den som de ville.

De vildaste rykten kom i omlopp på Jorden. Man sa att de fem chaanjel tänkte ta makten över FN:s högsta styresmän, att de ämnade stjäla Jordens rymdskepp, att de tänkte använda Jordens lagrade kärnvapen för att utplåna mänskligheten. Inget rykte var för otroligt. Chaanjels fantastiska förmågor var välkända. De blev ökända.

Kombinationen lät ond: Chaanjel hade psykisk makt över materian. De kunde styra mänskliga psyken. De vägrade samarbeta med mänskligheten. De befann sig i frihet på Jorden. De måste vara ondskefulla, det var kombinationens resultat. Av sig själv känner man andra, sägs det med all rätt. En människa med chaanjelska maktresurser, förd som gisslan till en annan planet, skulle varit fylld av raseri och fast besluten att kämpa. Eftersom en människa skulle varit sådan måste en chaanjel vara likadan, sådan var logiken.

Det hjälpte inte att myndigheterna försökte dämpa oron. Avogheten mot Chaan hade skruvats upp alltför effektivt under månader. Nu kunde den inte skruvas ner. Och även om myndigheterna öste på med lugnande kommunikéer så stod inte pressen på deras sida. Pressen återgav vartenda mystiskt fall, som möjligen skulle kunna vara ett verk av chaanjel. Och mystiska fall har inträffat i alla tider. Före teknologins tidsålder var de verk av djävlar, häxor och trollkarlar. Nu var de verk av chaanjel.

Givetvis, sa man, måste höga vederbörande förtiga och förvränga: De ville ju hindra panik. Men sanningen var, sades det vidare, att chaanjel ämnade ta över hela planeten och göra den till en koloni åt Chaan, med ärkeförrädaren Arvid Gunnarsson som generalprotektor.

I själva verket var det Chaans folk, som låg bakom det som Jorden trott vara en kidnapping. Chaans folk hade lurat människorna att fånga in fem högt uppsatta Chaanledare och föra dem till Jorden, för att förbereda invasionen.

Det var välkänt i vissa kretsar, sas det, att rymdskepp försvunnit. Det hemlighölls. Men vad som var ett faktum, det var att Chaan stulit jordiska skepp.

Sedan spreds det skräckinjagande ryktet att den flotta, som följt "Pax" till Jorden, medfört mängder av chaanjel. Dessa hade landsatts på spridda håll. Det vimlade av chaanjel på Jorden. De var ju mästare över psykiska krafter.

"Den du talar med kan vara en chaanjel, du ser det inte, för du står under hypnotisk kontroll."

Folk började skjuta ner varandra på grund av en felsägning.

"Han stammade till och jag blev bombsäker på att han var en av de där djävlarna, så jag fick fram puffran."

Vad hjälpte höga vederbörandes uttalanden? Det finns fri yttranderätt. I vissa länder kunde man förbjuda pressen att skriva vad som helst, men i de flesta länder tog pressfolket tacksamt emot möjligheten att slå upp sensationer. Och dessa uppdiktade sensationer ledde till verkliga sensationer, när folk mördade varandra, sköt, stack, ströp eller brände varandra.

I en stad stal några ungdomar fem apor från Zoo och släppte loss dem i stadens centrala delar. Att använda ordet "panik" om följderna skulle vara underdrift. Till och med ansvariga myndigheter gick i fällan. Militär inkallades, aporna jagades genom gator och gränder och även uppe på hustaken. Folk flydde i tusental ut på landet. Till och med när de fem aporna skjutits ihjäl trodde åtskilliga att det var de fem saknade chaanjel, trots att chaanjel bara är flyktigt apliknande och dessutom dubbelt så stora som de skjutna småaporna.

En journalist formulerade sig olyckligt när han skrev att det var löjligt att tro att de fem chaanjel skulle gå omkring och se ut som apor. De såg antagligen ut som allt annat än apor. Efter det yttrandet såg folk chaanjel i allt. En man togs av polisen när han gick lös på parkeringsmätare med slägga. Han försvarade sig med att just parkeringsmätare borde vara en perfekt förklädnad: Mitt inne i stan, där de fem spionerna kunde se allt. En man slängde ut sin TV när den flimrade. Han menade att chaanjelen inte kunnat imitera bilden perfekt och just det hade avslöjat den. Han var säker på att han dödat en chaanjel även när polisen visade honom resterna. Givetvis, ansåg han, kunde chaaajelen inte återta sin ursprungliga form när den dött som TV.

Myndigheterna kunde ingenting göra för att stoppa vanvettet, för de kunde ju inte visa på några resultat i spaningarna efter de försvunna chaanjel. I själva verket rådde det panikstämning även i de högsta kretsarna. Man visste vad chaanjel förmådde.

Beslutet att tillgripa våld mot Chaan blev rent naturligt, det kunde inte längre undgås. Även statschefer som förhållit sig reserverade mot tanken på militär intervention på Chaans yta sviktade under trycket av det som skedde, och svängde över. Om inte Jorden raskt tog initiativet skulle Chaan göra det. Här gällde det vem som var starkast och kunde ta herraväldet. Det fanns bara två alternativ: Segrare eller förlorare. Allt eller intet.

Och mitt i allt detta kom den förbättrade XD-transitorn, som skulle möjliggöra rymdsprång på ett tiotal ljusår. Torpeder, som kunde transitera tio ljusår varje förflyttning, skulle kunna föra vapen till Chaan utan att chaanjel skulle kunna förhindra det. Några fusionsbomber på den där planetens yta och resterna av apfolket skulle säkert låta tala med sig. Det fanns inget annat att göra.

Vapenteknikerna sattes genast i arbete med att konstruera torpeder, som skulle kunna programmeras att slå ner på bestämda ställen på ytan av Chaan. Man skulle slå till gång på gång, men så snart infödingarna gav med sig skulle terrorn stoppas. Dock måste man skaffa sig en sådan arsenal att man, i yttersta nödfall, kunde ödelägga Chaan helt och hållet. För om inte chaanjel gav med sig måste man utplåna dem alla, om man inte ville riskera en fasansfull hämnd.

Det var i detta högt uppskruvade skede som Jordens tre kolonier utrymdes. De tre kolonierna som Jorden hunnit skaffa sig innan Chaan upptäcktes.

Det var små kolonier, sammanlagt innehöll de bara sjutusen personer. Men nu återvände skeppen från dessa tre kolonier och de medförde varenda kolonist som sänts ut. Samtliga hade samma historia att berätta: De hade känt att de inte ville vara kvar. De hade demonterat alla sina installationer, packat in både sig själva och sin utrustning i skeppen och rest hem till Jorden. Först när de dök upp i Jordens närhet slogs de av det orimliga i vad de gjort.

Skräcken spred sig över hela Jorden. Det måste vara chaanjel, som avfolkat Jordens kolonier. Vad hade chaanjel för något fasansfullt syfte med detta? Vad skulle hända med mänskligheten?

Nu togs, efter lång tystnad, kontakt med Arvid Gunnarsson på Chaan. Man ville veta vad som var meningen. Och Arvid hade informerats av chaanjel och visste allt och kunde ge klart besked. Han hade stillsamt roligt åt det hela, vilket han inte kunde dölja.

Chaanjel hade helt enkelt beslutat att Jordens folk inte var moget för stjärnorna ännu och därför skulle stanna inom sitt eget planetsystem tills hut gått hem. Det skulle visserligen ta generationer innan människan utvecklat bort sin medfödda krigiskhet. Den krigiskheten hade urgamla rötter. Den var grundlagd från de gryningsepoker i släktets historia när den starkare eller slugare och samtidigt hänsynslösare tog död på de, som var sämre utrustade i just dessa avseenden. Sedan hade krigiskhet gjorts till ideal. En krigisk och brutal person, hård, grym och hänsynslös, sågs som mer värd än en snäll och fridsam tänkare. Krigaren sågs som verklighetssinnad, som realist. Motsatsen var verklighetsfrånvaro och idealisten sågs ju som en verklighetsfrämmande drömmare än i denna dag. Det låg inte bara i miljötrycket, utan även i det genetiska arvet. Urvalet hade skett under minst en million år.

Det skulle ta tid att få bort detta, men det skulle gå att fostra fram en fredlig samvarosform, dana en fridsamhetens etik. Det var bara att läsa vad Arvid själv levererat om Chaansk kultur. Eller titta på fredslärorna på Jorden. Det hade funnits gott om hyggliga profeter, som lärt ut hur en ordentlig människa skall vara. Men såna hade man ju inte lyssnat på. Man hade rentav korsfäst dem.

Sedan hade man upphöjt den korsfäste till gudomlig nivå och hyllade hans lära i höga ordalag, men levde i praktiken fortfarande med svärdet i hand.

Det uppstod en reaktion, som Arvid inte förutsett. Att Jordens folk skulle rätta sig efter etiken hos Chaans folk och på så sätt göra chaanjels modell till ett ideal - det innebar ju att man etiskt underordnade sig Chaan, intog en andrarangsplats. Det här var bara ett försåtligt försök från Chaans sida att kväsa Jorden och sedan ta herraväldet. Jorden behövde inga råd från Chaan. Hade inte Jorden storsint räckt ut en broderlig hand och erbjudit samarbete på lika villkor? Man hade inte krävt att Chaan skulle "jordifieras". Men nu krävde dessa teknologilösa infödingar att Jorden skulle "chaanificieras" för att kunna accepteras bland stjärnorna.

Chaan gjorde sig till en domare över Jorden och bestämde självrättfärdigt att det som inte var chaanskt, det hade inte bland stjärnorna att göra. Chaan tog sig rätten att bunta ihop jordfolk och slänga hem dem från kolonierna, från Jordens ärligt erövrade kolonier.

Och i kyrkorna dundrade prästerna mot den jättelika blasfemi Arvid gjort sig skyldig till när han jämfört Guds Enfödde Son med en skock apliknande varelser och jämställts Guds Heliga Lag med lärorna hos ett släkte som antagligen inte ens skapats av Gud - för de kunde ju inte vara Hans avbild. Människan är det, människan allena.

Inte ens en yrkespsykolog kan säkra sig mot sådana reaktioner. Arvid hade handlat med en sak i sikte, när han nämnt kristendomen i samband med Chaans etik: Att försöka motverka den xenofobi, den skräck som är grund till allt främlingshat. Att hat vållar skräck är allmänt accepterat. Men färre antal människor inser att allt hat har sin grund i skräck. Det var den skräcken Arvid ville motverka.

Han hade jämfört någon välkänt, kristendomen, med något mindre känt, chaanjels etik. Han ville påvisa likheten, den kosmiska likheten. Men hans ord väckte en hatreaktion. Logik biter inte på känslor.

Ordet "katexis" var ett nyckelord: Det betyder "investering av psykisk energi" - i en tro, en hobby, ett ideal, någonting som man kan ge affektladdning. Psykisk energi i form av känslobindning. Jordens folk hade investerat psykisk energi i föreställningen att Människan är något som har naturlig rätt att vara främst. Arvids ord kränkte denna känsla och ord förlorar alltid om de används mot känslor. De vinner lika säkert om de används för känslor.

Han var socialpsykolog och väl förtrogen med det faktum att det i alla samhällen finns en viss tendens till auktoritetsfostran. Även hos de som talar mot auktoritet finns denna strävan, nämligen att framhålla sin egen lära som en bättre auktoritet.

Med ord som "solidaritet" och "lojalitet" och uttalanden som "du måste ju vara demokrat och följa besluten" danar man, ofta sig själv ovetande, auktoritära personligheter. Men den auktoritära personligheten lider ofta brist på självförtroende: Den godtar färdigproducerade tankar hellre än att tänka ut egna. Det är bekvämare.

Det bristande självförtroendet kan vara omedvetet. Det kompenseras genom förakt för andra, som inte godtar "de godkända auktoriteterna". Därmed förnekas svagheten i det egna jaget och svagheten projiceras på de andra, varefter man vill bestraffa dessa andra för att de har sådan svaghet. Det byggs upp en fördom och det otäcka är att den byggs på en falsk, oäkta grund. Fördomar är alltid fotade på känslor. Än en gång: Arvid satte logik mot känsla. Det håller inte.

Arvid fick ett klart och rent svar från Jorden: Man skulle gärna diskutera med Chaan om de fem försvunna chaanjel omedelbart gav sig tillkänna och trädde fram öppet. Så länge de smög omkring och gömde sig måste man anta att de hade ohederliga avsikter. Personer med ärliga avsikter har ingen anledning att gömma sig.

Det yttrades helt självklart. Arvid tappade målföret. När han fick det tillbaka kunde han knappt hålla igen sin vrede: Hade Jorden uppträtt hederligt och ärligt mot Chaan? Var det hederligt att anfalla med gasbomber och kidnappa folk?

På det utbrottet svarade Jorden - via PAX naturligtvis, för PAX hade automatiskt hand om allt chaanjelskt - att Chaan inlett det fientliga tillståndet och med största säkerhet hade haft oärliga avsikter hela tiden. Det var ett skolexempel på projicering av egna svagheter, vilket Arvid genast svarade om än i andra och något grövre ord.

Jorden svarade med sin åsikt att om inte de fem försvunna chaanjel överlämnade sig måste man förutsätta att Chaan hade ohederliga avsikter och bedrev något lömskt spel i största hemlighet. Man erkände att Chaan hade övertag i sin psykiska makt. Det var inte en obillig begäran att Chaan lämnade en pant som bevis för sin vilja till uppriktiga fredsförhandlingar. De fem chaanjel skulle betraktas som fullgod pant av Jorden. Och inte kunde väl Chaans folk på fullt allvar mena att fem individer var så värdefulla att man hellre riskerade krig än lämnade dem som pant? Inget ont skulle vederfaras dem. De skulle betraktas och behandlas som gäster.

Och om dessa fem omöjligt kunde ge sig tillkänna så måste man ju fråga sig vad de höll på med? Hade de möjligen något sabotage- eller spionageuppdrag på Jorden? Om de inte hade detta så borde de kunna träda fram. Om de inte trädde fram, ja då var det tydligt att de höll på med något som inte tålde att granskas närmare.

Det var faktiskt logik i det där. Åtminstone militärstrategisk. Jorden eller kanske snarare PAX, såg saken på det sättet.

Arvid framhöll att Chaan bara begärde en enda sak: Att få vara i fred. Men på det replikerade Jorden att så länge fem chaanjel höll på med omstörtande verksamhet på Jorden kunde inte Chaan räkna med att få vara i fred. Den saken kunde diskuteras när de fem hade överlämnat sig och gått med på undersökning.

Den inflammerade diskussionen fortsatte i månader. Jorden intog den attityden att de fem chaanjel måste ha påverkat människorna för att komma till Jorden. Alltså var Chaan fientligt sinnat och höll på med infiltrering. De fem måste utlämna sig utan villkor. Och Chaan måste gå med på att en omfattande undersökning gjordes. Ibland undrade Arvid om PAX möjligen själv trodde på vad som framfördes. Det hela var ett skickligt exempel på hur man förvandlar svart till vitt. Hela Jorden drogs in i denna attityd. Knappast en enda människa betraktade längre Chaan som den förfördelade parten. Även de mildaste ansåg att om Chaan inte uppträtt så föraktfullt avvisande så hade det blivit fredligt samarbete och Jorden skulle intagit sin rättmätiga plats som jämlike med andra civilisationer i rymden.

Arbetet på XD-torpederna fortgick hela tiden. Jorden tänkte sig en framtid då andra skulle veta att Jorden var minst lika god som någon annan och i dessa tankar kunde inte defaitism ingå. Defaitism, uppgivelse och misströstan, är första steget på vägen till självmord. Så predikades nu över hela Jorden. Defaitism är svaghet och de svaga dör ut. Skulle Jordens folk lämna in? Hade mänskligheten kämpat sig upp från grottorna till superteknologin för att sedan tappa både tänder och klor och dö ut? Nej, mänskligheten skulle bevisa sin livsduglighet och skaffa sig respekt bland stjärnorna. Lät man sig fösas hem från sina rättmätigt tagna kolonier och bara bockade och tog emot skymfen, då var man mindre lämpad för den fria rymden. Då var man en slav. Då var man en lakej åt de starkare och fick leva på deras nåd.

Men den som har kraft att värna sig själv vinner respekt. Detta - så sades det - var en probersten, ett kosmiskt test. Jorden måste visa sin styrka, sin förmåga, sin friska livsduglighet.

Arvid kände beklämning när han avlyssnade vågsvallet från Jorden. Men Chaanjel lät inte sin frid rubbas.

--- Krigarna dansar och skränar för att få upp stridslusten, sa en chaanjel stillsamt roat när hon diskuterade med Arvid. Djurflockar ylar och ryter, grottfolk skränar, hoppar, dunkar på bröstet. När civilisationen kommit litet högre ersätts det oartikulerade skränet med bombastiska tal och dundrande marschmusik, dansen med pampiga parader. Symboler, alltsammans. Magiskt tänkande.

--- Men sen kommer anfallet, påpekade Arvid.

--- Säkert, men inte hit.

--- Glöm inte att de kunde XD-bomba här, minde Arvid. De fick åtta gastorpeder att detonera på Chaans yta.

--- Vi var inte beredda, erkände chaanjelen. Vi visste att förr eller senare skulle terranerna använda vapenmakt, men vi kalkylerade med en senare tidpunkt. Det är svårt att göra sannolikhetskalkyler kring så sjuka varelser som terranerna. De har fastnat i en mordlustens och det förträngda hatets konservatism. Men på Jorden sades något liknande om chaanjel. Där sades att det folket konserverat sin hybris, sitt överförvuxna högmod. Chaans lag var stelnad och hade fastnat i ett kosmiskt övermod gentemot andra släkten. Chaan var en propp i utvecklingens väg. Att slå till mot Chaan var visserligen aggression, men progressiv aggression: ett angrepp i framåtskridande. Chaan var en regressiv värld, en värld som hade stannat och stelnat och gått tillbaka. Var inte hela deras sätt att leva ett tecken på regression? De levde i husklungor, utströdda närmast på måfå. De levde av bär och frukter. De uträttade ingenting, bara lät tiden gå. De levde i drömmar från fornstora dagar, levde i nostalgins bakåtblickande och letargins drömska oförmåga. Säkert hade det släktet stått mycket högre tidigare. Säkert fanns det en superteknologi gömd under bergen, robotstyrda industrier. Men säkert var också att släktet deklinerat, var på väg utför. Det förde nu en vegeterande tillvaro, levde för dagen, uträttade ingenting alls. Men hade fräckheten att betrakta sig som mer värt än Jordens folk.

Utan sin teknologi skulle chaanjel, det var Jorden övertygad om, raskt förvandlas till djur. Nåväl, slå ut deras industrier då, överta befälet. Det skulle finnas nog med plats på Chaan för att tillåta stora reservat åt chaanjel. Ettusenfemhundra miljoner individer rymdes inom ett ganska litet område. Man kunde kosta på sig att försörja dem med utrustning från deras egna underbergsfabriker - och det fanns ju gott om bär och frukter åt dem.

Ett deklinerande släkte blir mindre fertilt: födelsetalen sjunker. Det skulle bli färre chaanjel. Släktet var på väg att dö ut, det hade haft sin tid. Det hade haft sina chanser till herravälde i rymden, men missat chansen. Jorden skulle inte låta sig stoppas av dessa senila halvapor, som var på väg ner i sitt släktes grav.

Över hela Jorden skedde en både materiell och andlig mobilisering. Den första tidens indignation hade utvecklats till ett rasande hat, men utvecklingen ledde vidare till hån och förakt. Man förringade fienden, framställde den som en ynkedom med storhetsvansinne och eldade upp sitt mod.

Den hela bilden meddelades givetvis inte till Arvid. Dit sändes bara uppmaningar till kapitulation. Men Arvid fick helhetsbilden från chaanjel. Här och var på planeten samlades små grupper, som adderade de ingående individernas psykiska krafter och sände tentakler till Jorden. Avståndet var mer än femtio ljusår, men i psykets dimensioner är avstånd i rum och tid meningslösheter: Alla positioner är här och nu.

Chaanjel bevakade Jorden, men tycktes rycka på axlarna åt allt det martialiska och hotfulla.

--- Men kan ni då inte stoppa det? frågade Arvid.

--- Mycket enkelt, men det är oetiskt att överta kontrollen över andra tänkande varelser.

--- Är det bättre att dö etiskt än att överleva oetiskt?

--- Det kan det faktiskt vara, men vi tänker inte dö. Vi låter tiden gå och ingriper inte förrän det är strängt nödvändigt.

De kunde, om de ville, styra en annan varelse i detalj, som om de iklätt sig hans hela gestalt. När de styrt skeppen bort från Chaan hade de inte "iklätt sig" människorna helt, bara influerat dem på känslonivå. Samma när de avfolkade Jordens kolonier: Det var emotionell styrning. Att helt ockupera en annan varelse betraktades som synnerligen oetiskt.

I godan ro bevittnade chaanjel hur Jorden snabbt byggde en väldig armada av rymdskepp och började sända ut den till noga utsedda startpositioner. De såg vidare hur mängder av nukleära vapen gjordes i ordning, hur virus- och bakteriekulturer drevs fram och laddades i fjärrvapen, hur kemiska stridsmedel producerades i mängder stora nog att utplåna allt liv på flera planeter.

Chaanjel kunde deaktivera nukleära vapen. De kunde göra både virus och bakterier helt ofarliga och de kunde transmutera vilka giftgaser som helst till helt harmlösa föreningar. Chaanjel fruktade inte Jordens ohyggliga vapen, mer än en vuxen fruktar ett barns vattenpistol. Helst om den vuxne sitter på tionde våningen och barnet står nere på marken. Det var långt från Jorden till Chaan, mer än tio våningar. Femtio våningar och varje våning är 9,46 x 1012 kilometer hög. Alltså ett ljusår. Jordens vapen skulle inte tillåtas passera ens första våningen.

Jorden byggde upp sitt vapen och kände en allt större säkerhet. Att överta Chaan skulle inte ens kunna räknas som ett krig. Det skulle bli som att slå en försvarslös gamling. Genant, men tyvärr nödvändigt.

Men när dagen D slutligen stod för dörren och armadan och alla dess vapen programmerades och armerades såg sig chaanjel med beklagande tvunget att ingripa. Det bar dem starkt emot att göra det, men utvecklingen hade inte ändrat något, Jorden fortsatte katastrofkursen och då fick etiken visa en viss elasticitet.

Man satte inte in motstöten ute vid fronten, utan direkt i högkvarteret och följden blev gigantisk.


The above contents can be inspected in scanned images: 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:23:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/domstjar/kap09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free