Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Generalförsamlingen inom FN är ett rådgivande organ. Det har medlemmar från samtliga medlemsstater. Vissa av dessa medlemmar ändrades. Inte mycket, men de var inte längre desamma.
Säkerhetsrådet har beslutsrätt i frågor som rör freden och säkerheten. Det har 15 medlemmar. Samtliga ändrades.
Generalstaben inom PAX var handplockad och utgjordes av 12 personer. Samtliga blev annorlunda.
Dagen D uppsköts. Det inträffade en mängd saker, som gjorde att man måste ändra planerna. Eftersom besluten om ändring kom från de högsta instanserna blev naturligtvis planerna ändrade.
Men eftersom man sedan länge levde i ett världsomfattande undantagstillstånd och under högsta mobilisering av alla krafter och dessutom hade fem chaanjel springande lösa - Gud vet var - så stod alla de höga herrarna under bevakning. Alla bevakade alla ovanför en viss nivå. Det var oundvikligt att karaktärsförändringar skulle observeras.
När de höga personerna träffade andra, som inte förändrats, och umgicks med hustrur, barn och andra närstående måste karaktärsförändringar observeras. Man hade varit beredd. Man visste att chaanjel kunde styra människor, ja det visste man mer än väl, och man hade insett hur enkelt det skulle vara för de fem försvunna chaanjel att ta kontrollen över nyckelpersoner. Rykten hade ju surrat, men det hade bara varit rykten. Nu stod det uppenbart att en stor grupp, och det inom absoluta toppen, inte längre var att lita på.
Det fanns många säkerhetsorgan. Trådarna korsade varandra. Chaanjel kunde omöjligt snoka igenom allt detta och ta kontrollen över varenda betydelsefull person. Det var skickligt nog att välja ut de rätta inom PAX och generalförsamlingen och att styra säkerhetsrådets femton medlemmar så att de nästan perfekt - men också bara nästan - uppträdde som vanligt.
Kropparnas rätta ägare hade förträngts, men fanns kvar. De chaanjelska psykena styrde centrala nervsystemets medvetna delar, styrde neocortex men lät limbiska systemet sköta sig själv. Neocortex är säte för de medvetna processerna. Limbiska systemet styr de rent biologiska processerna.
Säkerhetstjänsten lokaliserade med bestämdhet fyrtioåtta personer, som företedde karaktärsförändringar. Det fanns ännu fler som stod som misstänkta, men dessa fyrtioåtta befann sig i toppen och hejdade hela det jättelika projektet att invadera Chaan. Att arrestera dessa fyrtioåtta personer var något helt oerhört, en jättelik skandal. Men det måste göras. På ett bestämt klockslag arresterades samtliga och ersattes med andra och praktiskt taget alla ersättarna var höga militärer. Projektet var ju redan utarbetat i detalj, det behövdes inga specialister från skilda fält för att sköta resten. Resten var en fråga om att leda ett anfall och för sådant har man militär.
Men de order, som måste ges innan armadan kunde starta, blev inte utfärdade. Chaanjel hade blixtsnabbt övertagit samtliga av de högsta ledarna och därmed fortsatte projektet att vila.
Men samtidigt släppte chaanjel den psykiska kontrollen över de fyrtioåtta personer, som arresterats. Deras hjärnor lämnades i god ordning. De rätta ägarnas psyken vällde upp i neocortex. Och det blev rena eruptionen.
Chaanjel hade aldrig tidigare ockuperat tänkande varelsers hjärnor och visste inte vad det skulle bli för reaktion. Människor har starkt hävdelsebegär. Vad dessa fyrtioåtta personligheter hade upplevt var något så totalt förnedrande att en våldtäkt tedde sig oskyldig i jämförelse därmed. Deras kroppar, känslor och psyken hade våldtagits av något oerhört främmande och motbjudande. Reaktionen blev rena vanvettet. Vissa av de fyrtioåtta måste tvångsintas på sinnessjukhus, för de uppträdde med självmordsaktig hysteri. Förnedringen, äcklet, avskyn, det vanmäktiga hatet mot våldtäckaren - det tog sinnessjuka former. Chaanjel kunde inte förutse den följden, eftersom chaanjel inte hade erfarenhet av hur det är att vara människa och för sitt liv vara beroende av rollen - rollen som någon viss, rollen som någon med betydelse. Kränkningen var förintande.
Hela världen bevittnade vad som skedde och hela världen greps av avsky och hat mot "de där apdjuren". Om någon haft betänkligheter mot insats av ABC-stridsmedel mot Chaan så var de betänkligheterna borta sedan Jordens folk fått bevittna hur fyrtioåtta av deras högsta ledare grät, skrek, förbannade.
Men den nya styresgruppen måste också arresteras och ersättas. Och än en gång skedde en emotionell explosion när skändade psyken vrålade ut sitt hat mot de chaanjelska själsvåldtäckarna.
Chaanjel var chockerade över följderna av sitt försvar. Men de måste fortsätta. Det blev en djävulscirkel, där varje försvarsåtgärd trappade upp våldet, vilket ledde till att nästa försvarsåtgärd måste bli mer omfattande - och nästa våldsrespons häftigare.
Alltflera chaanjel måste ägna sig åt Jorden och bevaka mängden av rymdskepp, så att ingen befälhavare handlade på eget bevåg. Men så snart en befälhavares närmaste män märkte att han var besatt ersattes han snabbt av någon annan. Då och då lyckades en grupp inom PAX behålla självherraväldet tillräckligt länge för att utfärda attackordern till flottan, men ordern åtlyddes inte, eftersom tusentals chaanjel höll bevakning på samtliga befälhavare och snabbt övertog dem i det kritiska ögonblicket. De kunde dock inte bevaka alla.
Någon fick för sig att pärlbandet mellan Jorden och Chaan på något vis kunde utnyttjas av chaanjel vid deras fjärrdirigering. Order sändes till den rymdstation, som innehöll slutlänken att pärlbandet genast skulle stängas av. Men ordern kom inte från "de rätta kanalerna" och kommendanten vägrade. Då sändes order till rymdstationens säkerhetsfolk att arrestera kommendanten, men dennes närmaste män gick i strid mot säkerhetsfolket. Människor dödades. Strax sändes ett skepp till stationen, men avvisades. Det avfyrade ett varningsskott, som besvarades. Båda sidor trodde att motparten besatts av chaanjel. När striden var över efter några sekunder var både skeppet och stationen radioaktivt skrot.
I slutsekunden av striden rusade två små skepp in i området för att hindra vanvettet, men från en bevakningsstation nere på Jorden blev deras ingripande missförstått: Man trodde att det var de som hade förintat både station och skepp. En laser började arbeta och förstörde båda skeppen. Ett tredje skepp avlossade sammanlagt fyra vätetorpeder mot markstationen, men samtliga fyra detonerades med laser, varefter skeppet förstördes.
Ingen kommer någonsin att veta varifrån ryktet just då slungades ut över världen, men det var ett rykte sprunget ur skräck och hysteri och det fick fasansfulla följder. Ryktet sa att rymdflottan övertagits av chaanjel och nu angrep Jorden. Bevisen tycktes högst påtagliga. En rymdstation och fyra rymdskepp förintade med man och allt och en markstation angripen med fusionsvapen.
Från någon instans utgick blixtsnabbt order till rymdflottan att hålla sig borta från Jorden. Från någon annan instans utgick en motsatt order: Att komma och försvara Jorden.
Rymdstationer, som uppfattat att flottan fått order att hålla sig borta, öppnade eld mot skepp som närmade sig. Elden besvarades. Från vissa nationer på markytan uppfattade man att rymdstationer sköt mot rymdskeppen, varför man började beskjuta dessa stationer. Angreppet från markytan besvarades från rymden. Baser på Månen blandade sig i saken och sköt mot än det ena, än det andra, ibland mot alla. Men elden från Månen besvarades ytterst våldsamt.
Varenda människa både på Jorden och i rymden trodde att angreppet styrdes av chaanjel. Människor är inte kända för att ge upp när en strid väl har börjat: Man slogs med allt man hade, utan att ana att man slogs mot sig själv. Och chaanjels nästan desperata försök att avsätta beslutsfattare och ta kontroll över nyckelpersoner förvärrade saken: Man fick ju påtagliga bevis för att chaanjel ingrep överallt och försökte stoppa försvaret.
Ingen litade länge på någon. Varenda ledande person misstänkte alla andra ledare. PAX försökte ta kontrollen över alltsammans, men motarbetades av både säkerhetsrådet och myllret av enskilda nationer - förutom av varje skeppsbefälhavare. Alla order bemöttes med djupaste misstro, helst order att sluta slåss. Man följde en gammal militär regel: Varje order om motståndets upphörande är falsk. Och en falsk order måste ju komma från en besatt person, som alltså var en fiende och skulle bekämpas.
Men till detta kom att den gamla misstron mellan nationer med skilda och olika politiska system adderades till hatet mot chaanjel. Det var lätt att lägga ihop hatet mot chaanjel med gammalt hat mot förutvarande fiender. De gamla fienderna och de nya blev en och samma och nationerna riktade vapnen mot varandra.
Naturligtvis hade chaanjel övertagit ryssarna, för ryssarna hade något av samma djävulskap, som chaanjel i sitt själsliv. Naturligtvis styrdes USA av chaanjel, för amerikanernas sätt passade ju bra ihop med chaanjels. Naturligtvis var Kina besatt av Chaanfolket, för de var ju samma andas barn. Och bomberna började falla, torpederna ilade iväg, missilerna beskrev sina dödsbanor, satelliterna gick in på kollisionskurs eller avfyrade sina laservapen. Kärnkraft, koherenta vågor, virus och bakterier, kemiska stridsmedel. Djävulens hela arsenal sattes in i en rasande kamp med ett enda för ögonen: Vi måste slå så hårt och snabbt vi kan, så kanske vi trots allt kan överleva.
Rymdflottan bevittnade vanvettet och störtade in för att hjälpa Jorden, men möttes av rasande eldgivning och svarade hänsynslöst.
Då beslöt de högsta styrande, som fortfarande kunde upprätthålla något som liknade övernationellt samarbete, att kapitulera. De sände desperat ut beskedet att Jorden gav upp striden mot Chaan utan villkor. Men pärlbandet var dött, i och med att dess ändstation i banan runt Jorden hade förintats.
Däremot uppfattade enheter ur flottan att det utgick order från FN om underkastelse och FN:s byggnad utsattes för angrepp med kärnvapen. I en strålglans som solens försvann den byggnad, som trots allt fungerat som mänsklighetens styrcentrum. Samtidigt försvann en del av den omkringliggande staden.
De skepp, som angripit FN, förintades från markstationer. Månbasen öste iväg vad den hade att ge - och upphörde sedan att existera när en XD-missil fick in en fullträff.
När en av de jordiska baserna på Mars sände ut att den isolerade sig för att inte dras in i striderna och sökte fredsfördrag med Chaan angreps den omedelbart av de andra baserna och inom kort fanns det inte något jordiskt liv på fjärde planeten.
Basen på Titan sände iväg sitt enda just då innevarande skepp, vilket blev sprängt i närheten av asteroidzonen. Titanbasen kunde inte producera luft, vatten och mat på egen hand och måste dö utan förbindelse med Jorden.
Men i asteroidzonen fanns några gruvsamhällen. Deras skepp blev också indragna i striderna, när de vägrade ställa upp. Att inte ila till Jordens hjälp var misstänkt. Defaitism? Det tydde på att Chaan tagit makten. Gruvskeppen blev vrak och utan dessa låg gruvsamhällena lika illa till som Titanbasen.
Basen på Merkurius hade just då inget skepp inne. Det räddade den kanske från angrepp, men det "räddade" den också från luft, vatten och mat: Dess folk måste dö.
Men samtidigt med de titaniska rymdslagen skedde mindre strider överallt på Jorden, strider ända ner till skalan man mot man. Alla misstrodde varandra, alla sökte värna sig mot alla. För varenda människa återstod slutligen det mest primära: Att själv överleva, kosta vad det ville.
Grupper höll samman mot andra grupper, men när misstron spred sig inom gruppen själv splittrades den. Ledaren mördades om han gjorde något, som kunde tolkas som att han inte längre var sig själv.
Familjerna höll ihop, men misstron kunde flamma upp inom familjen och splittra den, ofta i våld och död. När människor inte längre hade maka eller barn att offra sig för återstod bara den egna existensen, att överleva som individ. Åt skogen med familjen och ännu mer med gruppen. Landets överlevande, vad då? Mänsklighetens? Det gällde att själv överleva och det innebar att varenda annan människa var en möjlig fiende. Striderna blev hänsynslöst råa.
Radioaktiviteten spred sig över hela planeten. Det gjorde också de virus och bakterier, som odlats fram i laboratorier. De var mycket härdiga. De skulle inte kunna stoppas. De stoppades inte heller.
Gaser av de mest ohyggliga slag utplånade allt liv i jättelika städer och spred sig sedan med vindar och vatten. Människor, djur och växter skördades av den störste demokraten av alla: Döden. Inför den regenten råder jämlikhet. Alla dog.
Det fanns djupt belägna underbergsbefästningar, som klarade sig ganska länge. Det fanns också u-båtar, som kunde ligga nere på skyddande djup i avsevärda tider. Men vad hade dess människor att komma tillbaka till? En yta där allt animaliskt och vegetabiliskt liv utplånats? Och gifterna trängde djupt, i både jord och vatten. Det blev ingenting kvar.
Hela den mordiska vanvettet, det rasande skriket av skräck och hat, var över på några timmar. Då, när mänskligheten - och allt annat liv också på planeten Jorden - låg i dödsryckningarna lyckades de fem jordiska chaanjel lokalisera det sista centrat, från vilket det ännu gjordes försök att samordna. Det var en hel liten stad i djupet av en bergskedja. Dit hade de sista samordnarna dragit sig tillbaka. Där i djupen kunde man ta vatten ur en oförgiftad underbergssjö. Man kunde producera syre. Kraften togs ur vulkankraftverk på avsevärda djup. Mat levererades från algbankar. Man hade en hel civilisation därnere och skulle kunna fortleva, generation efter generation, i hundratusen år om så var nödvändigt.
Från detta sista civilisatoriska centrum gjordes utsändningar på alla våglängder. Man försökte nå kontakt med vad som fanns kvar av teknologisk civilisation, för att försöka räddas vad som räddas kunde. Man visste inte vad som fanns kvar av rymdflottan eller hur det stod till med baserna på Merkurius, Mars, asteroiderna och Titan, men om det fanns möjlighet att evakuera människor bort från den förgiftade Jorden så måste det göras. Och rymdflottans spillror började formera sig i rymden ovanför.
De fem chaanjel lokaliserade u-basen och teleporterade rätt in i berget. De visste exakt i vilken kammare de sista ledarna, de sista och därmed de högsta, var samlade. Ditin kom de fem små varelserna från en planet som låg femtio ljusår bort.
Det var en lätt sak för dem att dämpa ner vad som genast vällde upp ur de mänskliga varelsernas undermedvetnas avgrunder. Det inträdde frid, en helt underbar frid efter timmarna av rasande galenskap. Och chaanjel talade.
När de talade syntes allting så enkelt. Jordens uppträdande hade varit ett sjukt barns utbrott, men det hade lett till en ödeläggelse utan motsvarighet i planetens historia. Nu var hela Jorden så genomförgiftad att den var nästan omöjlig att rena. Nästan, men inte helt. Chaanjel hade sin förmåga att transmutera ämnen, både på atomnivån och på den molekylära nivån. Det skulle gå att rensa Jordens luft, vatten och jord från både atomiska och molekylära gifter. Och även att förändra den väldiga mängd bakteriella och virulenta dödsmedel som hade utsläppts. Men för detta krävdes att fler chaanjel togs till Jorden, för fem skulle inte klara det inom rimlig tid. De skulle klara det på längre sikt, men då skulle de ännu levande människorna, djuren och växterna hinna dö.
Nu kunde ju chaanjel inte teleportera över den avgrund, som fanns mellan Chaan och Jorden. Men de hade teknologiska kunskaper för att bygga en interdimensionell port.
Det skulle byggas en port på Chaan och en likadan port på Jorden. Steget mellan Chaan och Jorden skulle bli lika långt som ett mänskligt - eller chaanjeiskt - steg. Man tar steget på Chaan, sätter ner foten på Jorden. Millioner chaanjel skulle strömma till Jorden och rädda vad som räddas kunde. Sedan skulle de återvända hem. Om Jorden sedan behövde hjälp för att överleva så skulle Chaan vara beredd att ge den hjälpen.
Men något samarbete i övrigt skulle det inte bli tal om. Vad som hade sagts från Gadvalin till Huat en gång borta på Chaan gällde ännu och skulle fortsätta att gälla. Vad som hänt hade ju också visat, på ett fasansfullt påtagligt sätt, att samverkan mellan terraner och chaanjel var helt och hållet omöjlig - på årtusenden och kanske mer. Jorden skulle kanske nå mognad fortare om mänskligheten ville studera Chaans etik - men se hur budskap från Buddha, Jesus och många andra hade förklingat ohörda. Eller förvrängts.
Människorna i rummet diskuterade lugnt och sakligt med de fem små varelserna. Porten, var den komplicerad? Det var den, men inte mer komplicerad än att den skulle kunna byggas på några timmar med den utrustning som fanns i basens verkstäder. Kan man bygga TV, datorer, XD-transitorer och mycket annat, då är en ID-port inte svår.
Några tekniker tillkallades och redan innan de kommit in i rummet hade chaanjels psykiska fält dämpat ner deras emotioner. De tog det med ro. Snabbt började de skissa upp ritningar efter chaanjels beskrivningar. Chaanjel sökte i deras egna minnesbankar och plockade med lugn säkerhet fram de rätta namnen på de tillämpliga komponenterna. Teknikerna ritade som i en dröm och såg hur mönstren växte fram på papperen.
Allt eftersom ritblad fylldes begav sig teknikerna iväg och satte folk i arbete med att bygga den otroliga porten, som skulle öppna direktförbindelse mellan två planeter, som skildes åt av kosmiska djup. Samtidigt utgick budskap till alla som hade mottagare i världen utanför att de skulle samlas på vissa angivna platser, där de skulle vara säkrare än på andra ställen tills de kunde undsättas.
Det var fem chaanjel, som utsett de platserna. Med sina väldiga psioniska krafter kunde de avsöka planeten och formligen "känna" var gifterna från ABC-vapnen hade störst och minst koncentration. Det var fjärrskåderi i stor skala och intuition upphöjd till klart fungerande sinnesorgan. De angav med klar självsäkerhet var riskerna var som minst och på en världskarta markerades dessa platser. Även de platserna skulle nås av gifterna, men först senare.
Det var sällsamt. På sätt och vis var det dessa fem chaanjel, som hade utlöst det globala självmordet. Nu trädde de fram och räddade vad som fanns kvar. Fem små ludna varelser med ansikten som apor, ekorrar, hamstrar, katter, djurmänskliga ögon, utstrålande kosmisk frid. Och dessa fem så obetydliga varelser hade betytt undergången för en hel civilisation, just när den började utbreda sig i stjärnrymden. Fem små dvärgar, som hejdat ett galaktiskt imperium i dess början. Men samma fem varelser kunde nu rädda åtminstone någonting, säkra återväxten. Kanske, under chaanjelskt inflytande, skulle den brandskadade sådden växa upp till någonting, som så småningom kunde nå ut till stjärnorna och den gången färdas där med all rätt, oförhindrad.
Från basen togs kontakt med rymdflottan och projektet meddelades. Flottan ombads att granska jordytan, lokalisera anhopningar av människor och försöka lotsa dessa spillror till de utsedda områdena.
Men däruppe i rymden tedde sig saker och ting annorlunda än nere i staden under bergen.
Chaanjel hade tagit över den sista bas mänskligheten hade. Att de män, som talade från basen, inte var herrar över sig själva både hördes och syntes. De var slavar och nu försökte chaanjel samla ihop resterna av mänskligheten på bestämda platser, där den lätt skulle kunna förintas. Flottans högste chef svarade basen:
Man tänkte inte alls ställa sig under Chaans kommando och man kunde inte tillåta att chaanjel byggde en port för att låta Chaans myllrande horder välla in över Jorden. Om inte arbetet på porten upphörde omedelbart ämnade flottan använda laser från rymden och skära sig rätt igenom bergen som om de varit mjukost. Hellre döden åt de sista människorna än bli boskap åt ett apsläkte från stjärnorna.
De fem chaanjel tog psykiskt kontakt med flottans chef, men det var olyckligt. I samma ögonblick som hans stab insåg att han övertogs blev han slagen i järn.
Hans närmaste man gav ordern och laservapnen började arbeta. Men chaanjel, både från Jorden och från Chaan, ingrep omedelbart och stoppade skyttarna. De vräktes raskt undan av andra, som fortsatte eldgivningen. Även dessa övertogs av chaanjel - och kastades undan av andra.
Då gick ett av skeppen in i dykning och skar tjutande in i atmosfären. Befälhavaren lät utlösa laservapnet i fören och sköt sönder dess mekanism med sin pistol, på sådant sätt att vapnet inte kunde stängas. När piloten plötsligt började räta upp skeppet sköt kaptenen honom och låste dörren till styrhytten. Sedan sköt han sig själv.
Från sin enkla början i mitten av 1900-talet hade vapnen för koherenta vågor utvecklats fantastiskt. Strålen skar djupt i bergsmassivet och nådde ända ner till de glödande lagren. När skeppet exploderade mot bergen var det redan oro i djupen nedanför och en vulkan började redan utvecklas. Den förstörde först det kraftverk man med sådan möda hade anlagt i befästningen. Det var början till slutet. Kraften försvann.
Men ute i rymden insåg man att allt var slut. Ett av skeppen osäkrade det starkaste vapen mänskligheten utvecklat. Det hade hållits i beredskap inför anfallet mot Chaan. Om allting annat misslyckades så måste Chaan förintas. Nu osäkrades vapnet. För det stod tydligt att mänskligheten var slagen. Chaan hade övertagit resterna av Jorden och skulle invadera den. De kunde omvandla ämnen, de kunde rena Jorden. De skulle samla ihop de sista människorna och göra slut på dem. I sin otroliga maktfullkomlighet hade de rentav använt människornas sista basfäste för att få byggt porten och samlat fårskocken.
Men om mänskligheten måste dö så skulle det inte finnas kvar något rov för chaanjel att festa på. De skulle få tugga aska. Askan efter en sol. Hellre en död i strålande ära än en neslig död på slaktbänken under en apas kniv. Måste man ändå dö, då kunde man välja ärans väg och göra ett mäktigt slut på alla drömmar, ett slut som skulle synas över tusentals ljusår.
Naturligtvis försökte chaanjel hejda planerna. Men när vapnet väl var armerat och avlossat gick det in i XD och försvann och skulle inte kunna nås av någonting i hela universum.
Flottan låg strax utanför atmosfären. Den skulle inte klara sig. Inte ens Månen skulle klara sig. Frågan var väl hur det skulle gå med solsystemet som helhet när Jordens massa om 5,976 x 1024 kg (nära sex miljoner triljoner) förvandlades till energi.
Det var en antimateriabomb.
Antipartiklar kan inte existera tillsammans med normal materia. Även om det omgivande mediet bara är luft - och tunn luft - uppstår en materiaomvandling till energi med en temperatur som i en stjärnas inre. Här förvarades ämnet i högvacuum i ett supermagnetfält, men räknades ändå som så farligt att vapnet inte fick finnas i närheten av någon planet. Det vapenbärande skeppet hade svävat högt ovanför ekliptikan.
Naturligtvis borde chaanjel ha oskadliggjort det skeppet före att de riktade in sig på någonting annat. Men om än otroligt mäktiga och visa är Chaanfolket dock inte gudar och kan inte se allt och ständigt fatta de enda rätta besluten. Ur deras synvinkel var det kort och gott helt otänkbart att någon skulle utlösa ett sådant vapen mot sitt eget släkte. Chaanjel hade själva varit djur en gång och haft en djurmänsklig tid innan de nådde visdomens stadium. Men det var så länge sedan och eonerna hade suddat ut minnena. De borde ha studerat mänskligt tänkande litet djupare, då skulle de sett självmordsflamman där. Men de gick inte gärna på djupen i mänskliga psyken.
När bomben detonerade syntes det först som en outhärdligt skarp solreflex nere på jordytan. Sedan blev skenet förintande starkt och spred sig med rasande fart åt alla håll.
Den mängd antimateria som funnits i bomben svarade givetvis mot en lika stor mängd materia. När dessa mängder möttes övergick de genast i energi och temperaturen blev stellär. Hela Jordens massa drogs in i den nukleära processen och solsystemet hade plötsligt två solar, av vilka den senaste växte blixtsnabbt i förhärjande hetta.
Ingen av de kvarlevande på Jorden behövde lida av processen. Den gick snabbt. Så snabbt att ingen ens hann se den. I ena ögonblicket fanns där människor, djur, växter, berg, hav - i nästa fanns där gaser med en temperatur på kanske 15 miljoner grader.
Det var ett stort likbål. Det största ett släkte kan åstadkomma.
Med det gick för alltid drömmen om ett imperium upp i lågor.
