- Project Runeberg -  Domens stjärnor /
Kapitel 11

(1978) [MARC] Author: Dénis Lindbohm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Om Arvid Gunnarsson fått det ohyggliga budskapet någon annanstans skulle han brutit samman, kanske blivit sinnesrubbad möjligen begått självmord. Men nu befann han sig på Chaan, omgiven av chaanjels adderade psykiska energi. Hans emotioner var påverkade. Han kände sig lugn och märkligt likgiltig när han fick veta att han nu var den mest unika personen i mänsklighetens historia, för han var den siste.

När dagarna sedan gick förbi som om ingenting hade hänt tyckte han ibland att han hade en viss skyldighet att sörja, att fälla åtminstone några tårar över sitt släkte. Men hans förnuft frågade lugnt vad det skulle nytta. Vad gjorde det till eller från om han grät över att mänskligheten var borta?

Han skulle fortsätta att leva i århundraden, ung så länge han ville. Om litet mer än femtio år skulle han kunna titta åt ett visst håll på Chaans natthimmel och se en stella nova stråla upp. Efter några århundraden skulle han minnas allt detta - och även novan - litet suddigt och mycket likgiltigt. Sedan skulle han slutligen bli mätt av år och inte känna lust för livet mer. Då skulle de låta honom dö och därmed skulle den siste av Adams och Evas ätt - lustiga saga - vara borta. Borta och sedan glömd.

Det var vad han trodde. Men chaanjel hade andra planer med honom. De lade dock avgörandet i hans egen hand. Ett jättelikt avgörande: Ville han att manniskosläktet skulle fortsätta, eller ville han att det skulle dö ut med honom?

Hur skulle han ensam kunna föra människosläktet vidare? undrade han. Chaanjel var hermafroditer, varje individ var både moder och fader. Men inom arten Homo Sapiens fordrades två för att alstra nytt liv och den sista jordekvinnan hade försvunnit i en nytänd stjärnas eld femtio ljusår bort.

De påpekade för honom att varje cell i hans kropp hade 46 kromosomer och att varje kromosom innehöll upp till 1.250 gener: I varenda cell fanns den kompletta ritningen till det hela. Han replikerade med att visst kunde celler dela sig och mångfaldiga sig, det kallas mitos och är välkänt inom genetiken. Men för alstring av en ny individ behövs den sorts celldelning, som kallas meios, med 23 kromosomer från modern och 23 från fadern.

De uttalade sin förvåning över hans obildning, låt vara i mildare ordalag. Genetisk manipulering hade ju mänskligheten prövat redan i andra hälften av 1900-talet. Att byta ut en cellkärna i en gamet, en könscell, mot en kärna från en helt vanlig cell var utförbart. Jordborna hade gjort det med mikromanipulatorer. Chaanjel kunde göra det rent psioniskt. Faktiskt: Teleportera cellkärnor, byta ut dem via extra dimensioner.

Han gick med på det. Hur det än är: Det är inte lätt för mannen att vara allena - som det stod i artonde versen av andra kapitlet i den allra första avdelningen av en bok, som nu bara existerade som strålande ljus i en nybildad stjärnas korona.

De tog celler ur hans kropp och det kändes inte alls. En av dem lade sin hand på hans skuldra för en stund, medan några andra satt i ring i gröngräset strax intill. En av dem hade satt sig i ringens mitt. Hon var den blivande modern.

Han fick se hur mycket han ville, men såg ingenting alls. Det hela skedde på mikroskalan och inne i hennes kropp. Där rörde sig en chaanjelsk gamet genom äggledaren mot livmodern. Dess kärna var haploid, den innehöll 23 kromosomer precis som i en mänsklig könscell. Den väntade på en spermacell med 23 kromosomer. Men den skulle aldrig möta någon sådan cell. Den försvann ur cellens centrum och i dess ställe fanns plötslig kärnan från en mänsklig cell, innehållande alla de 46 kromosomer som behövdes för att bygga upp en komplett människokropp. Ägget var plötsligt en zygot, ett befruktat ägg - utan att ha blivit befruktat.

De upprepade processen ytterligare elva gånger. Sedan fanns det tolv chaanjel, som i sina livmödrar bar och närde embryon från planeten Jorden. Arvsanlagen var rent jordiska, men cellsubstansen skulle komma ur chaanjelskt kött.

Arvid konstaterade att det i tidens fullbordan skulle komma att finnas tolv perfekta kopior av honom själv. Men där tolkade han efter jordisk vetenskap. Chaanjel kunde ingripa även i det oändligt lilla nere under kromosomnivån: I själva deoxirybonucleinets spiralstege. De kunde variera de små stegpinnarna av adenin, guanin, tymin och cytosin. De kunde omplacera dessa otroligt små nukleotider och därmed ombestämma skapnaden hos den färdiga varelsen. Jorden hade drömt om sådant, drömt om att kunna ombygga kommande släkten genom att manipulera DNA-molekylen och därmed kreera vilka former man än ville ha.

DNA är DNA både hos ett virus och hos en val. Men grupperingen av nukleotiderna bestämmer formen. Nu ändrade chaanjel litet på grupperingen. Inte mycket. Resultatet skulle bli varelser av mänsklig form, men litet varierat från givarens matris.

De kunde naturligtvis bestämma könet också. Det avgöres redan på kromosomskalan. Om den tjugotredje kromosomen hos den hanliga gameten är X blir barnet en flicka. Är den Y blir barnet en pojke. Att könsbestämma fostret var enkelt i relation till det övriga.

De tolv chaanjel svullnade långsamt kring sina magar medan tiden gick. Samtliga bodde i samma lilla samhälle som Arvid. Ibland hade han en oroande känsla av att att vara pascha i ett omänskligt harem av tolv sällsamma kvinnor. De bar ju faktiskt på hans barn, även om han inte befruktat dem på det populärsätt man använt på Jorden.

I tidens fullbordan föddes tolv barn, på en och samma dag. De hade praktiskt taget fullt mänskligt utseende, men någonting i deras säreget medvetna ögon var - främmande. De tolv chaanjel hade utvecklat mjölkkörtlar. Barnen diade och mådde gott.

Men de utvecklades till att bli omänskligt lugna barn. De hade samma frid sina själar som alla chaanjel, sedan fick de se ut som små änglar med mänsklig skepnad bäst de ville. De skrek aldrig, grät inte, slogs heller aldrig. De var fyllda av den paradisiska frid, som Jordens folk drömt om men inte kunnat åstadkomma.

De lärde sig gå och tala före ett års ålder och utvecklades lika fort under den följande tiden. Samtliga visade stor tillgivenhet för Arvid och kallade honom sin far. Ingen far i världen hade haft en så tillgiven och välartad barnskara, han hade all anledning att vara stolt över varenda en av dem. Men kanske också anledning att känna ett litet mindervärde. Dessa barn utvecklade talanger som han inte kunde uppnå: psioniska talanger. Jo han skulle kunna uppnå dess färdigheter, om han tillät chaanjel att bygga om litet i hans psyke nere i detet. Det hade de sagt honom. De hade mycket vänligt erbjudit sig att göra en liten omkonstruktion. Men de hade samtidigt klarlagt att han sedan skulle vara annorlunda. Det ville han inte. Han tyckte att han borde fortsätta att vara jordmänsklig. Han var ju den siste exponenten för varelser av det slaget.

Barnen var det inte. De var inte längre Homo Sapiens. Kanske Homo Sideralis, stjärnmänniskor? Nästa steg. De rättmätiga arvtagarna till det imperium Homo Sapiens inte kunnat få. För om Homo Sapiens skulle kunnat få rätten till ett fritt liv bland stjärnorna så skulle Homo Sapiens ha måst förändras och bli något annat. Här fanns nu detta andra, det nästa steget. Tolv stjärnbarn.

De levde in i det chaanjelska psiomagnetiska fältet och kunde lika lätt som chaanjel avsöka hela planeten med själens sinnen. De kunde också länka samman sina psyken och rikta uppmärksamheten mot fjärran planeter. Även mot solsystemet, där två stjärnor belyste åtta planeter. De studerade resterna av installationerna på Merkurius, Mars och Titan och de döda resterna av gruvsamhällena i asteroidbältet. Där fanns nu inget liv.

--- Vi är ju här, sa ett av barnen. Och fler kommer att födas.

För de hade samma förmåga som chaanjel att minnas före formens tid, när psykets energi varit länkad till andra former. De mindes vad de varit. Och om än deras köttsliga former tillväxt av chaanjelsk substans så var psykena inte chaanjelska. De mindes - Jorden.

Men Arvid behövde inte känna sig som en blind i en värld av seende, för barnen kunde förmedla till honom. De var steget mellan honom och chaanjel, transmittorsubstansen mellan det chaanjelska masspsyket och honom. Genom dem fick även han uppleva det psioniska, låt vara att det blev som att se verkligheten i en spegel istället för att se den direkt.

Men själv kunde han inte. Han lärde sig aldrig teleportationens stora konst. Barnen lärde. De kunde teleportera vid två års ålder till platser vid horisonten. Ett år senare kunde de teleportera till vilken plats som helst på hela Chaan. Vid fem års ålder kunde de teleportera till de andra planeterna inom systemet, även de djupfrysta. För de hade verkligen chaanjels förmågor: De kunde omge sig med psiomagnetiska sköldar och uthärda både rymdens vacuum och det väldiga gastrycket på bottnen av någon jätteplanets luftocean.

Men långt innan de tolv barnen blivit fem år gamla hade Chaan fått besök från andra världar, många besök. Det vimlade av civilisationer i Vintergatan och de var förenade i en sorts federation. Federationen hade blivit djupt bekymrad när Jorden började sikta in sig på stjärnorna, för Jordens karaktär var känd sedan gammalt, men snarare ökänd än välkänd. När Chaan blev upptäckt av Jorden fick chaanjel uppdraget att försöka dämpa ner Jorden. Under tiden höll sig andra släkten borta och hoppades - men visste att hoppat var fåfängt - att det verkligen skulle gå att pacificera Jorden.

Innan barnen var tio år hade de besökt mycket avlägsna delar av Vintergatan och några av dem hade varit i andra galaxer. Den jordiska XD-transitorn var rena oxkärran i jämförelse med de transitorer som användes inom federationen.

Arvid började själv resa ut. Han medföljde stjärnskepp till många olika planeter och blev överallt bemött som en högt ärad gäst och en sällsynt person. Det sistnämnda var han ju också verkligen - han var den sista jordmänniskan av originalmodellen, en ytterst unik person.

Åren, som trillade förbi, hade ingen makt över honom. Han såg ut att vara exakt lika ung som när han först satte foten på Chaan. Han skulle komma att se likadan ut den dag han dog. Och sedan skulle hans lik komma att bevaras för evärdelig tid i något museum. Professor Arvid Gunnarsson från staden Lund i riket Sverige på planeten Jorden skulle bli ett intressant museiföremål i galaxens förnämsta museum, det hade man klargjort för honom. Han rös. Det kändes inte alldeles behagligt att gå omkring och veta sådant. Det kändes ungefär som att ha sålt sitt lik till någon institution och se hur otåligt alla väntade på att få ta hand om varan. Men naturligtvis var det inte så. Alla ville hålla honom vid liv så länge som möjligt.

Barnen blev könsmogna och fortplantade sig inbördes. Det var ju incest, men vad hade man att ta till som alternativ? Incest har ansetts farlig. Här bevakades gameternas förening till zygoter på psionisk väg och vare sig fysiska eller psykiska defekter skulle tillåtas uppstå. Barnbarnen blev perfekta.

--- Jag är morfar och farfar, konstaterade Arvid.

Det firades med en stor fest, till vilken gäster från många håll infann sig. Det var en säregen fest. Flertalet av gästerna såg allt annat än mänskliga ut. De små barnbarnen fick sällsamma faddrar och lika sällsamma faddergåvor.

Och Arvid tillät sig för en gångs skull den sällsynta lyxen att bli berusad. Eftersom alla ville skåla med honom blev han praktfullt berusad och fick bäras till sitt hem av sina barn. Det var både första och sista gången. Han tyckte inte om det.

Och sedan fortsatte åren att vandra och i sinom tid föddes barnbarnsbarnen. Den jordiska skörden växte med sina såddar, men det fanns gott om beboeliga planeter med fullt tillräckligt utrymme för Jordens ättlingar. De spreds långsamt över galaxen och även till andra galaxer.

Men Arvids hem var Chaan. Han reste mycket och vida under många år, men när han rest sig mätt - och den tiden kom - bosatte han sig på den planet han kommit att betrakta som sitt rätta hem. Han hade ju levt mycket längre tid där än på Jorden.

Men trots all den rikedom han hade kände han någon gång en vemodsfylld längtan. En vanlig kvinna, en livskamrat att dela upplevelserna med. Chaanjel kunde gett honom en hustru. Det hade varit lätt för dem att specialbygga en drömhustru åt honom med utgångspunkt från hans eget DNA. Men han ville inte. Det skulle på något vis inte ha varit - äkta vara.

Han hade inga sexuella behov. Sådant skulle bara ha gett honom bekymmer. Chaanjel var barmhärtiga och gjorde en smärre justering någonstans på mikronivån. Han hade frid, kosmisk frid.

Men trots denna frid kom stunderna av vemodsfylld längtan med en fläkt av kylig ensamhet. Han var ju dock unik och den unike måste betala unikitetens pris i ensamhet. Han var den sista jordmänniskan av originalmodellen och det var något ytterst unikt. Men han var även unik i ett annat avseende.

När chaanjel utformade hans sådd för harmonisk samvaro med andra släkten gav de sådden en utformning till harmoni och fullkomnan. Och det är onekligen en brist att ha bara ett kön. Arvid var den siste jordvarelsen av originalmodell - och den siste mannen. Det fanns inte män och kvinnor inom det nya människosläktet.

De var alla hermafroditer.


The above contents can be inspected in scanned images: 106, 107, 108, 109, 110, 111

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:23:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/domstjar/kap11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free