- Project Runeberg -  Ströftåg och irrfärder hos min vän Yankee Doodle (samt annorstädes) /
Yankee Doodles härkomst. Immigrationen

(1902) [MARC] Author: Emil A. G. Kleen - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
I:1

Yankee Doodles härkomst.
Immigrationen.

Nationerna födas liksom individerna till världen med ett ganska »kategoriskt imperativ», som bestämmes af ärftligheten och sedermera modifieras af yttre omständigheter. Då jag nu i dessa anspråkslösa anteckningar vill försöka att klargöra för mig sjelf och andra Yankee Doodles natur och hvad man kan vänta af honom, så är mitt första steg att taga reda på hans påbrå. Med andra ord: jag vill se till, huru mycket hvar och en af de europeiska folk, som bidragit att dana den väldiga, nyss födda och ännu namnlösa nordamerikanska nationen, dervid släppt till af sitt eget blod. [1]

Då Förenta Staterna lössleto sig från England, funnos bland de nära 4 millionerna invånare blott ett jemförelsevis litet antal franska hugenotter och ännu mindre holländare, tyskar och svenskar -- så godt som hela den öfriga befolkningen var af engelsk eller skottsk härkomst. Immigrationen var, och förblef länge, helt obetydlig; den utgjorde 1820 blott något öfver 8,000 personer om året och hade ännu 1830 icke stigit högre än till 23,322 personer. Den var öfvervägande brittisk, och bland de 12 millionerna menniskor, som då lefde i
I:2

Staterna, funnos blott få procent, som icke ledde sina anor till England eller Skottland. År 1840, då befolkningen öfversteg 17,000,000, finna vi för första gången en så hög siffra som 80,000; och blott under två föregående år öfver 70,000. Sedermera steg visserligen immigrationen enormt, och både invandringen från Tyskland och från Irland nådde högre siffror än invandringen från Storbrittanien. Men denna senare har dock alltjemt fortgått, [2] och af en framför mig liggande notis ser jag, att förlidet år (1901) invandrade under årets första fem månader 19,695 engelska och 2,978 skotska individer; samtidigt kommo 17,150 från Irland och 34,285 från hela det öfriga Europa. År 1890 funnos Staterna 2,784,894 personer, som voro födda i Tyskland, och 1,151,323, som voro födda i England eller Skottland.

Redan af de nu anförda fakta framgår att, oaktadt både den tyska och den irländska immigrationen under de senare årtiondena varit större än den brittiska, den starkaste strömfåran i det nordamerikanska blodet alldeles säkert är brittisk och att tyskarne fara vilse, då de framkomma med anspråk på att i lika eller i ännu högre grad än engelsmännen ha bidragit till danandet af den unga jättenationen.

Yankee Doodles engelska påbrå har också haft långt bättre tillfälle att göra sig gällande än hans tyska. Liksom de ursprungliga af hvarandra mycket oberoende tretton staterna politiskt och administrativt voro danade efter de engelska kolonial-fribrefven och allt framgent bibehållit denna organisation, så var den ännu helt svagt individualiserade helstaten i ett och allt ett dotterland af »old England», och oaktadt den rätt fientliga sinnesstämningen
I:3
mot moderlandet voro invånarnes seder, bruk och hela skaplynne allt igenom engelska. Också företer det nordamerikanska folket ännu idag en öfvervägande brittisk habitus.

En engelsman känner sig ingenstädes utanför brittiska samhällen så hemmastadd som i Förenta Staterna och en amerikan känner sig, äfven om han är son till en tysk immigrant, ingenstädes utom unionen så hemmastadd som i England.

Från senare delen af 1840-talet steg immigrationen starkt. Redan 1850 utgjordes den af 369,980 personer och har sedermera vexlat mellan ett minimum under inbördeskriget 1862 af 89,207 och ett maximum år 1880 af 669,430. Befolkningen, som 1800 utgjorde 5,300,000, hade år 1850 stigit till 23,200,000 och 1900 till 76,303,000. [3] Men under senare hälften af seklet eller till och med ända sedan 1840 tillkomma stora strömmar af annat blod än brittiskt.

Under tiden 1840-1890 marscherade 4,420,000 tyskar in i landet, och denna immigration lofvar att länge förblifva stark. Under samma tid intågade 940,000 svenskar och norrmän samt 145,000 danskar; holländarne gåfvo derunder i rundt tal 100,000.

Irländarne ha fruktansvärdt mycket tagit unionens
I:4
gästfrihet i anspråk. Under det nämnda halfseklet invandrade 3,250,000 af Erins söner, och den årliga kontingenten af detta keltiska blod är fortfarande ganska betydlig, och kommer sannolikt trots de numera i Irland genom förändrade lagbestämningar drägligare förhållandena för den inhemska befolkningen att till Förenta Staterna öfverföra större delen af Irlands ursprungliga folkmängd.

Samtidigt (1841-1890) kommo från Frankrike 315,129, från Italien 392,008, från Ryssland och Polen 326,994. Den italienska och ryska immigrationen är i starkt stigande; den förra utgjorde under årtiondet 1881-1890 307,095, den senare under samma tid 265,064 personer.

Invandringen från öfriga länder är obetydlig.

För närvarande är omkring en tredjedel af Staternas hela befolkning antingen född utom landet, eller härstammar från föräldrar, hvilka båda äro födda utom landet.

Låtom oss emellertid egna några ord åt de olika immigrerande folken och åt Yankee Doodle’s omdöme om dem.

I det stora hela ställer sig den verklige i. e. den infödde helt och hållet nationaliserade amerikanen fientligt mot hela immigrationen, och det får man verkligen förlåta honom. Den väsentligaste grunden till den motvilja, hvarmed han betraktar de från ocean-ångarne dagligen i Newyork och annorstädes uppvandrande skarorna, är naturligtvis att söka i nationalkänslan, som vill behålla Amerika för amerikanerna. Men dessutom vet amerikanen, att de lägre klasserna i Europa i moral och kultur stå under de lägre klasserna i hans eget land -- och immigrationen tillför landet öfvervägande
I:5
individer tillhörande de lägre klasserna. Man finner tre gånger så många procent, som icke kunna läsa och skrifva, bland immigranterna som bland de infödda. Trots det här nedan omnämnda förhållandet, att Europa visst icke i stort afbördar sina sämsta element till Amerika, så är kriminaliteten enormt mycket större bland de förra än bland de senare; år 1890 voro 43,19% af de hvita straff-fångarne infödda, men 56,81% födda utomlands! Och af »paupers» d. v. s. af personer, som erhålla fattigunderstöd, voro 41,56% infödda, men 58,44% af utländsk börd! Man betänke att den infödda befolkningen är flere gånger så stor som den immigrerade!

Emellertid gör Yankee Doodle stor skilnad på de olika invandrarne, och det är rätt intressant att iakttaga den gradbeteckning i värde han tillmäter hvarje nationalitet. Man vinner emellertid ofta säkrare upplysning om hans verkliga mening genom att gifva akt på de alldeles omedelbara yttringarna deraf än genom att direkte utfråga honom; det kan nämligen hända att han för andra liksom ofta för sig sjelf vill dölja den djupa vördnad för det brittiska, som nästan alltid bor innerst i hans sinne, han må nu skryta öfver sina faktiska eller inbillade segrar öfver engelsmännen så mycket som helst. Indirekt får man alltid fram, att han anser britterna vara de främsta bland europeiska folk. Om han en eller annan gång icke påstår sig härstamma från någon, som kom in med »Mayflower» -- i hvilket skepp de första puritanerna kommo öfver -- så vill han likväl alltid hellre härstamma från England eller Skottland än från något annat land. Det är »fint» att bära ett brittiskt namn, »fint» att tillhöra den engelska episkopala kyrkan, »fint» att ha engelska vänner och engelska sedvanor. Liksom hos oss känner mången --
I:6
allra innerst i sitt hjärta, dit inga främmande blickar få intränga -- en viss tillfredsställelse öfver att bli tagen för engelsman, under det ingen är smickrad öfver att bli exempelvis tagen för tysk. Det finnes många anglomaner i Staterna, men för min del har jag bortsedt från tyskarne sjelfva aldrig träffat en germanoman. [4] Tyskarne ha, som vi sett, lemnat ett mycket stort material till uppbyggandet af den amerikanska folkstocken. Man erkänner detta materials i det stora hela goda beskaffenhet. Men särdeles populär blir tysken lika litet hos Yankee Doodle som här i Sverige. Det kan vara respektabelt att vara tysk, riktigt fint blir det aldrig. Det ligger tysken i fatet, att största delen af de immigrerade så ytterst opopulära judarne tala hans språk och -- innan de lärt sig engelska -- räkna sig till tysk nationalitet. Tyskens egen tunga har svårt att lämpa sig efter engelskan, och hans uttal blir ofta äfven efter årtiondens vistelse i landet en smula nervtröttande. Hans seder och bruk irritera ofta amerikanen, och han beskylles för att icke vara »refined». Han skyfflar in sin mat med knifspetsen, under det han sätter sin tumme tre tum ifrån dennas spets; han
I:7
har en gräslig vana att med mycket buller putsa sin näsa genom sin mun. Han använder för mycket bier invärtes, för litet vatten både invärtes och utvärtes, och klär sig illa. Han har för stora händer och fötter och för fet nacke. »Good Heavens! there is no style about him at all!» Han anklagas för att importera osunda -- socialistiska och andra -- samhällstheorier, som ännu mera i amerikansk än i europeisk jordmån räknas till ogräset. Hans sparsamhet är visserligen en stor dygd, men en dygd som alltid framkallar mera theoretiskt erkännande än sympati; dessutom drifver tysken denna dygd ofta så långt, att den är mycket svår att skilja från den mest impopulära last, som finnes. Hans brist på ridderlighet mot det svaga och täcka könet räknas honom förskräckligt till last, och man anklagar honom för en olycklig benägenhet att i husliga mellanhafvanden vädja till karbasen. I det hela har man en smula svårt att förlåta det folk, som skänkt menskligheten Göthe och Schiller, Mozart och Beethoven, Lenbach och Menzel, den utpräglade bristen på skönhetssinne i sättet att vara. Emellertid står det icke till att neka, att Förenta Staterna från Tyskland mottagit ett rikligt tillskott till sin befolkning af jemförelsevis ypperligt skolbildade, tekniskt yrkesdugtiga, idoga och moraliskt väl anlagda menniskor; likaledes står det fast, att det tyska folkets aktier sedan tysk-franska kriget och genomförandet af den tyska riksenheten stigit högst betydligt och alltjemt befinna sig i stigning.

Frankrike bidrog, som bekant, i icke alldeles obetydlig mån till den nordamerikanska kontinentens kolonisation, och lemnade på 1700-talet ett afsevärdt tillskott till den då nästan rent engelska befolkningen. Men på
I:8
1800-talet har den franska immigrationen varit obetydlig och under det halfva seklet 1840-1890 invandrade, som ofvan nämdes, blott omkr. 315,000 gallier. Detta är en omständighet, som de flesta amerikaner taga med mycken ro, att icke säga med mycken tillfredsställelse. Yankee Doodle älskar Paris, och det är ett ordstäf att, när den gode amerikanen dör, så får han välja att åter upplefva i himlen eller i denna stad. Men de starka sympatierna, som funnos för franska folket sedan befrielsekrigets och sedan Lafayettes dagar, ha, om jag uppfattat riktigt, inom unionen liksom inom den öfriga världen blifvit nästan alldeles tillintetgjorda genom den serie af företeelser, som representeras af namnen fransk-tyska kriget, kommunen, Boulanger, Panama och Dreyfus. [5]

Den italienska immigrationen, förut obetydlig, har under de sista årtiondena stigit starkt och utgjort nära 100,000 om året. Den största delen af dessa af amerikanerna s. k. »dagoes» komma från Sicilien och de södra delarne af den italienska halfön, och utgöra ett föga omtyckt element. [6]
I:9

Den irländska immigrationen, som uppgått till flere millioner människor, betraktas i Förenta Staterna med blandade känslor. Irländaren har många vinnande egenskaper; han är varmhjärtad, liflig, intellektuelt väl utrustad, och han är en stor humorist. Den bildade irländaren är ofta en alldeles särskildt hygglig karl, och det är minst lika svårt att inte hålla af honom, som det är lätt att klandra honom. Men bildad eller obildad har irländaren tyvärr i hög grad keltens fel, är hetsig och oberäknelig, och har svårt att hålla sig till en jämn, regelbunden verksamhet. Sammanställningen af alla hans egenskaper åstadkommer mera en för stunden roande och i och för sig intressant personlighet än en menniska, som är egnad att sjelf vinna lycka eller göra andra lyckliga, och som man kan önska hysa i sitt hem. Dessutom eger Pat en egenskap, som i Staterna angifves sålunda: he is a born politician -- och det är i detta omdöme man uttalar sin obetingade förkastelsedom öfver honom. Det betyder nämligen alls icke, att Pat skulle vara särskildt duglig till statens värf. Utan det betyder att Pat, ofta så snart han satt foten på amerikansk mark, börjar att med mycken färdighet i intriger och i »wire-pulling» eller i sättet att organisera röstmaskineriet deltaga i det öfver hela landet pågående administrativa och politiska jobberiet, som har till mål »politikerns» sorgfria tillvaro på allmänhetens bekostnad och som har sina flesta yttersta sug-rötter i krogarne.
I:10
Pats ättlingar äro ofta i alla afseenden ypperliga, men så ofta jag än skrattat i hans eget sällskap, så tror jag att jag, om jag kunde, och mest på grund af Pats »politiska» egenskaper, skulle stoppa till öppningarna för immigrationen från »Oireland». Jag skulle så mycket hellre göra det, som jag är så angelägen om ett godt förhållande mellan Förenta Staterna och England och som jag fruktar att irländarne, som nästan alltid hvitglödgas af raseri vid blotta tanken på England, lätt kunna komma att bestämma den krigiska utgången af någon konflikt mellan de båda makterna. Häri har äfven Pat en bundsförvandt i tysken, som också, helt och hållet på eget ansvar och utan minsta utmaning från den andra parten, hatar England.

Näst engelska och skotska immigranter tror jag verkligen, att de skandinaviska och särskildt de svenska äro mest välkomna i Staterna. De stå, om än långt underlägsna i kultur, i tänkesätt, uppfattning och nationelt kynne tämligen nära den infödda befolkningen, lära sig lätt språket och misshandla det icke såsom tyskarne, [7] de äro mera lätthandterliga än irländarne,
I:11
och göra icke i politik som dessa. Deras största förtjenst anses vara att tillföra vestern och nordvestern en kraftig, sund och laglydig åkerbrukande befolkning. Skandinaviska kvinliga tjenarinnor värderas i allmänhet högre än både tyska och irländska dylika. Deras värsta fel anses vara deras starka erotiska tendenser och böjelse för olagliga förbindelser. I detta hänseende stå de långt under de kyska irländskorna -- som sjelfva tillskrifva bikten sina hithörande förtjenster -- och anses icke stå högt öfver de svarta flickorna, hvilka äro rätt lösaktiga. Såsom arbetare och handtverkare värderas skandinaverna långt mindre än som farmare och stå i teknisk yrkesutbildning och arbetsamhet efter britten, tysken och den infödde amerikanen. Det är för öfrigt märkvärdigt att se det välgörande inflytande det högre kulturlifvet i Staterna eger på den svenske arbetaren och andra immigranter icke blott i afseende på hans arbetsförmåga och yrkesduglighet men också och framför allt i afseende på hans öfriga allmänna civilisationstillstånd.

Från Ryssland och Polen har invandringen sedan 1860 stigit mycket raskt och gick 1881-90 till öfver 560,000. En stor del af dessa immigranter utgöras af det judiska folkets sämsta elementer. Jag har sett tillräckligt af deras inflytande på den okunniga och enfaldiga befolkningen i de sydliga delarne af den Österrikisk-Ungerska monarkien för att komma till den slutsatsen, att, hvilka åsikter man än må ha om betydelsen för ett samhälle af bättre israeliter, dessa lågt stående judar, som i regeln afskys af sina högre stående tros- och ras-förvandter, utgöra en ren förbannelse och landsplåga, hvarhelst de komma, och, om de på långt när ej kunna bli lika farliga skadedjur i
I:12
den Nya Verlden, som de varit i Europa, så är likväl detta tillskott till den under bildning varande amerikanska folkstocken högeligen att beklaga. Man får trösta sig dermed, att dessa ohyggliga gestalters barnbarn säkerligen blifva oändligt mycket bättre än de sjelfva.

Den judiska amerikanska årsboken för år 1900 ger oss den upplysningen, att Förenta Staterna äro hemvist för 1,043,000 judar, hvaraf 400,000 bo i New-York. Dessa siffror representera blott sådana semiter, som bekänna sig till judendomen, och ha ingenting att göra med de otaliga judar, hvilka, i samma stund som de börja äta fläsk eller upphöra att besöka synagogan, och så snart någon illmarig spjufver frestar dem, svära okristligt kristna eder -- med sina stora orientaliska ögon lågande af förtrytelse, med den feta judiska stämman surrande i den stora judiska näsan, med de höjda händernas palmarytor på hebreernas vis vända uppåt -- att ingen af deras förfäder haft den allra minsta beröring med Israels barn.

Alla dessa eder hjälpa icke mycket, och judarne i Amerika ha det gemensamt med judarne i Europa, att deras utseende, deras sätt att vara, deras hela habitus i de flesta fall tillräckligt bjert afsticka från den öfriga befolkningens för att med bestämdhet ange deras semitiska blod. De få också därföre den ofördelaktiga ställning, hvilken, så länge menniskor äro menniskor, alltid skall tillkomma en utprägladt främmande ras, som i jemförelsevis litet antal och utan särskild maktställning vistas hos en annan ras. Man måste till Yankee Doodles heder erkänna, att han i ädelmod och i motvilja mot förtryck samt i känsla för yttre anständighet är öfverlägsen ryssen, fransmannen, österrikaren
I:13
och äfven tysken. Judens ställning i Förenta Staterna är derföre bättre än hans ställning på den europeiska kontinenten, och man slipper att i den stora republiken se de nästan barbariska uttryck af antisemitism, som icke äro sällsynta inom vissa delar af Europa.

Men amerikanen står lika långt ifrån orientalisk natur som t. ex. svensken eller engelsmannen. Den lågt stående judens alldeles egendomliga sjelfkänsla, som gör honom i ena ögonblicket öfver all beskrifning oförskämd och hänsynslös och i det nästa slafviskt krypande och smickrande, hans framfusighet och högljuddhet, hans prål och hans rent yttre egendomligheter göra honom vedervärdig för den anglosaxiska uppfattning, som utmärker flertalet infödde amerikaner. Man erkänner judens starka medkänsla för sitt eget folk, hans intellektuela företräden, hans öfverlägsenhet i de egenskaper, som äro särskildt vigtiga för familjelifvet. Men allt detta erkännande lemnar sinnet kallt, och iakttagaren kommer snart till den uppfattning, att den mot judarne fientliga känslan är i Amerika starkare än i England eller i Sverige, om den än är något svagare än på den europeiska kontinenten. Skälet härtill ligger framför allt deruti, att man i Amerika har att göra med en sämre kvalitet af judar än i England och Sverige. I de sistnämnda länderna ha judarne blifvit bättre behandlade än deras landsmän på den europeiska kontinenten. Särskildt våra svenska judar ge oss ingen föreställning alls om deras trosförvandter i en del andra länder. Den stora olikhet, som finnes mellan semiten och ariern, särskildt germanen, bör icke hindra oss att erkänna de många värdefulla egenskaperna, som göra sig gällande hos det judiska
I:14
folket, så snart detta i det stora hela högt stående folk under lyckligare förhållanden hunnit frigöra sig från de lyten, som väsentligen blifvit utvecklade genom den misshandling och det förtyck det under så många århundraden lidit från de olika kristna befolkningarnas sida. De flesta israeliter i Förenta Staterna ha antingen sjelfva invandrat dit från Ryssland, Österrike eller Tyskland, eller härstamma i första led från dylika immigranter, och påminna i sin natur alltför mycket om frigjorda slafvar. Då de, fulla som de äro af de värsta judiska olaterna, plötsligen känna sig fria från det sociala tvång, som något dämpat dem i deras ryska eller tyska fädernesland, förverkliga de den allra mest aggressiva judiska typen. Dessa europeisk-amerikanska s. k. »sheenies» utgöra en fasa och förskräckelse särskildt för Yankees, där de uppträda kacklande »spread-eagleism» på en vedervärdig engelska, skrytande öfver att vara »freeborn americans» och vräkande sig i den falskt amerikanska nonchalance, som de ständigt ikläda sig, och som passar dem så gräsligt illa. [8] Det är de förskräckliga »sheenies», som allra mest vattnat det äfven på amerikansk mark allt mer kraftigt växande ogräs, som kallas antisemitism. Der många »sheenies» komma, säger man, der vilja andra icke vara; när sedan »sheenies» bli uttråkade på att
I:15
vara alldeles för sig sjelfva på trakten, lemna de den, och den förblir sedan lätt jemförelsevis öde och tom [9]. I många kurorter ser man ogerna ankomsten af judar; i många klubbar och till och med i ett och annat hotell mottagas de icke.

I god amerikansk societet träffar man mycket sällan judar, och de bilda i det stora hela liksom en verld för sig sjelfva.

Man hör ofta amerikanska judar i Europa försäkra att i Förenta Staterna finnes icke spår till antisemitism. Då de alltid äro angelägna att förbise rasskilnaden, som härvidlag är det väsentliga, och framhäfva den alldeles oväsentliga konfessionella sidan af saken, påstå de helst, att alldeles samma förhållande der råder emellan kristna och judar som emellan episkopaler och presbyterianer, eller som emellan romerska katoliker och unitarier. Så är emellertid alldeles icke förhållandet och, huru litet min ofvan nedskrifna framställning än skulle falla en »sheeny» på läppen, så är den dock öfverenstämmande med verkliga förhållandet, och hvarje objektivt dömande amerikan skall säga ja och amen dertill.

Jag antager, att vi nu stå vid början af en period, under hvilken det judiska folket genom de allt talrikare giftermålen med kristna kommer att hastigare än hittills smälta samman som ett särskildt folk sui generis. Redan nu är blandningsrasen rätt betydlig. De till denna senare hörande individerna äro blott sällan mosaiske bekännare, då ju långt oftare kristna män gifta sig med judiska flickor, än judar vinna kristna flickor, och barnen nästan alltid i dessa fall följa faderns religion. Emellertid förete män af blandningsrasen två egenskaper, som stå i ett löjligt förhållande till hvarandra. De äro ofta fräna antisemiter och vilja på inga vilkor vidgå sitt eget judiska blod, men de söka påtagligt ofta
I:16
vid det sexuella urvalet individer, som utan att bekänna sig till mosaisk religion ha en större eller mindre mängd judiskt blod i sina ådror. Ibland sker förnekandet af den judiska härkomsten, trots att sjelfva namnet är lika säkert judiskt som Moses i England, Cohn i Tyskland, Wawrinsky i det slaviska Österrike eller Josephson hos oss här uppe i Sverige. Jag hörde nyligen en man med alldeles särskildt brutalt förakt omtala en annan som »den der juden». Då hans eget utseende ofta ingifvit mig tanken på semitiskt blod, roade det mig att företaga en liten undersökning, hvilken ganska riktigt lade i dagen otvifvelaktigt judiskt ursprung. Mannens hustru är den enda af sin släkt, hvilkens utseende tydligt sqvallrar om semitism. Äfven denna familj, som vill vara rent germanisk, visade sig vara af delvis judisk härkomst. En annan medlem af familjen har gift sig in i en släkt, som är lika sadelfast i sitt förnekande af sin judiska härkomst, hvilken lika lätt kan ledas i bevis som i fråga om de båda andra familjerna. -- Jag förstår ej riktigt detta på en gång så allmänna och vanligen så hopplösa förnekade. Om judarne blott sjelfva satte värde på sitt eget blod, som skänkt oss en af de största religionsstiftare och ädlaste män, som någonsin funnits, för att icke omtala en hel liten här af stormän på intellektuella områden, så skulle säkerligen de flesta andra också göra det. Förtryckets dagar äro nu förbi, och dess moraliskt menliga följder på den högt utrustade rasen böra snart också vara förbi.

*

Vid studiet af den amerikanska immigrationsstatistiken kommer man, som redan antydt, till den slutsatsen, att grundstammen och den största delen af materialet i unionens folkstock är brittisk, att den näst starkaste inblandningen är tysk och att det keltiska, irländska elementet kommer efter denna i ordningen. Tillblandningen af keltiskt blod går till ett rätt betydligt procent-antal, och den semitiska invandringen är ingen quantité negligeable i slutsumman. Om vi
I:17
med ett gemensamt namn kalla britter, tyskar och skandinaver för germaner, så kunna vi påstå att den allra största delen af det nordamerikanska blodet är germaniskt blod, och sålunda tillhör det, som vi bruka anse vara det yppersta blod menskligheten hittills haft att bjuda på.

Man bör göra klart för sig, att det i stort sedt heller icke är de sämsta individerna af dessa folk, som utvandra till Förenta Staterna. Man brukar i Sverige säga att alla kältringar fara till Amerika, och det är sant, att både från Sverige och från andra länder bege sig åtskilliga personer, hvilka genom något lagbrott gjort sig »omöjliga» i hemlandet, till den »Nya Verlden», för att der mindre tryckta af samhällets ofta omenskligt hårda ostracism mot den, som lagen straffat, börja ett nytt lif. Men dessa individer äro ju ett helt ringa fåtal i jemförelse med den stora mängd i vanlig mening hederliga tjenare, åkerbrukare och handtverkare af alla slag, som söka sin utkomst i arbetets förlofvade land. Förenta Staterna mottager från Europas bästa folkslag i allmänhet de mest företagsamma och intelligenta, de bästa elementerna, och det är derföre a priori att antaga, att den unga nu under bildning varande nationen blir mensklighetens bästa eller åtminstone ett af dess allra bästa barn.

Å andra sidan kan det icke förnekas, att årligen ett i och för sig rätt stort om ock jemförelsevis mindre betydande antal immigranter inkomma, hvilka måste anses vara af ganska tvifvelaktig kvalitet, och att på långt när icke det blifvit gjordt, som lätt kunnat göras, för att i detta hänseende tillförsäkra landet det bästa möjliga. De hittills utfärdade föreskrifterna, som afsett uteslutande af de värsta elementerna ur immigrantskarorna, äro i och för sig otillräckliga, och tillämpas icke tillnärmelsevis så noggrant, som landets intresse
I:18
fordrar. Det vore en lätt sak att genom uppställandet af några få, enkla fordringar på frejd, helsa, kunskaper och tillgångar samt genom vexelverkan mellan Förenta Staternas konsuler i utlandet och immigrationsmyndigheterna i hemlandet utestänga det värsta slöddret. Nu mottages åtskilligt, som försämrar den i sin helhet ypperliga amerikanska folkstocken, och det, som kunnat göras helt lätt och hastigt och för billigt pris genom mensklig lag, sker genom naturens mycket långsammare och dyrare åtgöranden, som småningom utplåna slägternas alltför svåra svagheter, eller, om så ej ske kan, föra slägterna sjelfva till undergång.


[1] Jag bortser i detta kapitel helt och hållet från den kinesiska invandringen i Förenta Staterna, från negrerna och från landets forna egare, indianerna. Kineserna, negrerna och indianerna förtjena visserligen ett kapitel i ett arbete af denna art. Men hvarken den gula, den svarta eller den röda rasen har eller kommer att ha en afsevärd andel i den slutliga stora nordamerikanska blodblandningen.

[2] De låga siffrorna från midten af 1800-talet öfver engelsk och skottsk immigration äro ofullständiga och mycket för låga.

[3] Ännu har unionen icke på mycket långt när nått sin största möjliga befolkning. »This is a great country, Sir»! hör man ofta Yankee Doodle säga om sitt fädernesland. Javäl, Texas ensamt är större än Frankrike eller Tyskland och nästan lika stort som Sverige och Norge tillsammanstagna. Och Texas är om än den största staten blott en liten bråkdel af hela unionens område. Jag känner icke några beräkningar öfver den framtida befolkningen, men jag skulle vara böjd att antaga att 250,000,000 människor en gång skola bestrida kostnaderna för sin tillvaro inom det nuvarande unionsområdet. Dessutom torde väl Canada en gång tillkomma, och jag antager för min del att unionens expansion öfver Mexikos hela område är blott en tidsfråga.

[4] Tout comme chez nous! Vi äro betydligt klokare nu än 1870, då vi nästan mangrant frenetiskt applåderade det sista af Frankrikes många tigersprång på Tyskland och då vi gräto öfver Tysklands segrar, hvilka bidrogo att för en längre tid tillförsäkra oss sjelfva freden och vårt nationala oberoende. Vi ha lärt oss akta de med oss närbesläktade tyskarne, hvilkas stora företräden framför fransmännen vi borde kunnat förstå äfven utan slägtskapen. En eller annan bland oss ser till och med nödvändigheten i en fjerran framtid för oss sjelfve af någon sorts politisk solidaritet med Tyskland. Men vi akta tyskarne långt mer än vi älska dem och de allraflesta skandinaver trifvas bättre med engelsmän, skottar och nordamerikaner än med tyskar och sörja smått vid tanken på en framtida möjligen nödvändig anslutning till de senare.

[5] Uppförandet af »La Bourgognes» besättning, som vid skeppets undergång nästan mangrant räddade sig sjelf, men som påstods ha delvis mördat passagerarne, hvaraf blott helt få blefvo räddade, bidrog likaledes att i Staterna sprida en stark stämning emot det folk, som af en bland sina egna största skriftställare påstods vara en blandning af apa och af tiger.

[6] Den starka oviljan mot italienarne är företrädesvis en naturlig följd af de många af dem anstiftade, ofta försåtligt utförda morden. I södern nådde folkopinionen mot »dagoes» sin höjd, då 1892 polistjenstemannen Hennessy i New-Orleans blef från ett bakhåll nedskjuten af en skara dagobofvar, för hvilka han utgjorde en tagg i ögat, då han verksamt bekämpat den i New-Orleans organiserade italienska maffian, en liga med utpressning till ändamål samt hotelser, våldsamheter och mord till medel. Man fick fatt i och bevis mot mördarne, som likväl af den af maffian hotade juryn frikändes. De manliga medlemmarne af New-Orleans öfre sociala klasser samlade sig då beväpnade på torget, marscherade till fängelset, samt uttogo och lynchade bofvarne -- en sak, som gaf anledning till åtskilliga internationela hetsigheter. Stämningen mot italienarne i New-Orleans var då sådan, att om maffian aldrig så litet ytterligare rört på sig, hela den manliga delen af New-Orleans italienska befolkning löpt stor fara till lifvet.

[7] Svenskarne lära sig hastigt engelska, och meddela sig ofta sinsemellan på detta språk efter jemförelsevis kort vistelse i Staterna -- det är också ett långt rikare och bekvämare språk än den visserligen mera väljudande svenskan. Jag märkte därborta i San Fransisco, att samtalet mellan min gamla Upsala-kamrat Dr. Gustaf E. och mig sjelf ofta från svenskan dref öfver i engelskan. Äfven obildade svenskar tala vanligen väl engelska efter få år. Deremot tala de efter denna tid ofta en ohyggligt ful svenska, starkt uppblandad med föga nödvändiga, och ofta rent groteska försvenskningar af engelska ord. En svensk husjungfru i Chicago gaf, då hon öppnade dörren för mig, i följande uttryck luft åt sina känslor och tankar: Ä’ dä Dr. K.! kors så bra! Ja’ expektar herrskapet hem hvarje moment! Innan di kommer måste doktor K. preskreiba något för att kura mej för trubbel i bröstet. Ja’ har katchat kåld (af catch cold = förkyla sig) och har kåfat (af cough = hosta) hela natten!

[8] Ju längre en judesläkt tillhört Förenta Staterna, dess bättre folk anser den sig vara, och dess bättre folk är den också vanligen. Jag frågade en gång en jude från San Fransisco, som på en gång klagade öfver antisemitismen hos verkliga Yankees och öfver omöjligheten för personer af hans familj att umgås med »sheenies», hvarföre han ansåg sig vara af så mycket bättre familj än de flesta bland dessa senare. Svaret blef, att hans föräldrar varit bland de allra första judar, som bosatt sig i San Fransisco, hvilken stad, då detta yttrade, var jemt 50 år gammal.

[9] Här och hvar samla sig judarne till hela små orientaliska samhällen midt ibland den kristna befolkningen. I Baltimore ha de bemäktigat sig en hel mycket vacker avenue, vid hvilken numera knappast några kristna husegare finnas kvar. Vid denna avenue ligger äfven en club, hvars medlemmar uteslutande äro judar.


The above contents can be inspected in scanned images: I:1, I:2, I:3, I:4, I:5, I:6, I:7, I:8, I:9, I:10, I:11, I:12, I:13, I:14, I:15, I:16, I:17, I:18

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:05:27 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/doodle/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free