Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unge Yankee Doodle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och härlighet, om han ej fick njuta af kamratskapet etc. etc.
Allt detta pladder är på långt när icke så dumt och obefogadt,
som det tyckes. En del af dem, som omgifva honom,
bli nämligen också högtidliga i hans närvaro. Ungdomar
helsa med så stora gester på honom på gatan, att man blir
rädd att de skola trilla omkull. Gamla kamrater bokstafligen
bocka sig för honom; de dua honom fortfarande, men de
göra det med alldeles samma ton och min, med hvilka en
bedjande kristen duar Vår Herre. När han strålar, bli de
glada, när han är mulen, gå de förkrossade hem och lägga
sig, knäppa ihop sina händer och säga:
Gud, som hafver småfolk kär,
Se till mig, som småfolk är,
Hur sig direktören vänder,
Står det allt i dina händer!
Landshöfdinge-embetet har också ett specifikt inflytande
på sina innehafvare. Jag känner ett flertal förståndiga, dugtiga
och ypperligt utrustade landshöfdingar. Men om embetet
– hvilket alls ej är omöjligt – någon gång tillfaller
en mindre väl utrustad person, så kunna följderna bli ödesdigra
för vederbörande, och hans själfkänsla stiger med ens
högt utöfver det normala. Jag såg en gång som barn en
landshöfding i uniform; han var mycket brokig och glänste
i sådan färgprakt, att jag dittills aldrig sett något därmed
jemförligt, utom de stora blå- och grönglänsande flugorna på
vår solbelysta köksbyggnadsvägg. Jag sprang bums till min
mamma, och frågade henne, om det var mycket svårt att vara
landshöfding och hvad min morfar haft att göra, när han var
det. Min mor, som var humorist, och dessutom för tillfället
hade ondt om tid, svarade, att det var ofantligt lätt att vara
landshöfding och att den enda svåra embetsuppgift en dylik
hade var att hindra landssekreteraren och landskamreraren
från att rifva ut ögonen på hvarandra. Jag ansåg dädanefter
visst icke, att landshöfdingarne voro ett nödvändigt ondt,
men jag ansåg det vara en smula ondt, att de skulle vara
nödvändiga. Och jag förundrades högeligen öfver att man
kunde bli så grann för så billigt pris. Den förvåningen har
längesedan gått öfver, men en annan kvarstår öfver möjligheten
att det att administrera en liten vrå af vår lilla svenska vrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
