Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rödt, svart och gult folk i Staterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indianerna, så snabbt de kunna, rakt på soldat-lederna
utan andra vapen än tomahawken och knifven. Indianerna
förmå deremot lika litet som boerna och som
hvilka som helst icke grundligt militäriskt utbildade
trupper att motstå bajonett-anfallet. De skingras då
genast, men blott för att vid första tillfälle åter samlas.
För att ge läsaren en föreställning om beskaffenheten
af en strid mellan trupper och indianer anför jag här fritt
efter Roosevelt*) berättelsen om slaget vid Wabash-bergen.
År 1791 rådde mycken oro bland indianerna i hela
Iroquois- och hela Algonquin-gruppen (se nedan). Regeringen
skickade då guvernören öfver »det nordvestra territoriet»
General-Major St. Clair, en hedersman och en tapper
soldat men en oduglig general, emot de indianska Miamibyarne.
Den 4 Nov. 1791 på morgonen stod St. Clair
mycket nära sitt mål på östra Wabash-bergen. Han hade
begått den dumheten att bortskicka ett af sina båda reguliera
regementen och den om möjligt ännu större dumheten
att låta sina milistrupper kampera skilda genom en bäck
från det återstående regementet. Hela antalet närvarande
trupper gick till omkr. 1,400 man. St. Clair hade just låtit
trumma af från mönstringen, och ämnade anträda en forcerad
marsch mot de fientliga byarne. Då genljöd plötsligen
ett bedöfvande indianskt krigstjut, och under häftig gevärseld
stormade massor af vildar i krigsmålning fram mot milistrupperna,
som genast kommo i trångmål och i vild flykt
kastade sig öfver bäcken samt i en oordnad hop bröto in
i de reguliera truppernas läger. Så snart de första skotten
fallit, hade trumman gått i soldaternas läger; dessa hade
sprungit till vapnen, och deras salvor hejdade för en stund
de fjäderprydda krigarnes ursinniga anfall. Men indianerna
omringade genast hela lägret, drefvo tillbaka eller dödade
vakter och utposter, och trängde tätt intill hufvudstyrkan.
Efter det förfärande tjutet under det första anloppet kämpade
indianerna under tystad, och intet ljud hördes från
dem utom den oupphörliga gevärselden, under det de smögo
––-
*) The Winning of the West N. Y. 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
