Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Politics»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unionens början ändtligen beslutat sig för inträde i
densamma. Kentucky och Virginia vägrade 1798 helt
enkelt att erkänna den federala konstitutionen såsom
underordnande staterna under en gemensam styrelse
(government). Georgia visade sig på 1820-talet mycket
upproriskt emot unionen i flere frågor och South
Carolina var 1832 på vippen att utträda ur densamma. På
1850-talet utgjorde de blodiga oroligheterna i Kansas
angående slaffrågan ett varsel om hvad 1860-talet skulle
medföra.
Först med inbördes krigets slut och med sydstaternas
»inpiskande» i unionen var den stora helstaten
fullt färdig.*)
I Washington D. C. finna vi helstatens centrum,
_________________________
*) Den lätthet och hastighet, hvarmed efter fleråriga lidanden
och uppoffringar å båda sidor sammanslutningen mellan helstatens norra
och södra stater egt rum efter kriget, visar huru hastigt blodsfrändskap
segrar öfver allt annat, när den får göra sig gällande. Hvar finnes
i detta nu något hat mot eller någon tanke på att upplösa unionen?
Här i Europa ha vi sett ett starkt bevisande exempel på blodets
oemotståndliga makt. Vi ha sett Hannoveranarne, i jemförelse med
hvilkas hat till sina eröfrande landsmän sjelfva fransmännens känslor
ännu på 1870-talet voro svala, bli ganska goda preussare. Hade vi
1814 egt den inre, liksom vi faktiskt visade oss ega den yttre kraften,
att med svärdet dana en helstat på den skandinaviska halfön, skulle
norrmännen alldeles säkert i detta nu åtminstone varit goda skandinaver.
De ständiga hänvisningarna till Österrikarnes misslyckande med
Ungern och till Englands misslyckande med Irland för att urskulda vår
eländiga slapphet och kortsynthet 1814 äro absurda – det är i dessa
båda fall fråga om alldeles främmande nationaliteter, till och med om
främmande raser. Sedan vi gjort oss skyldiga till denna oerhörda dumhet,
begingo vi en annan lika stor: att icke med ens bevilja norrmännen
likställighet i unionen och tillgodose deras öfriga rimliga fordringar.
Nu tyckas vi kommit in i en återvändsgränd, ur hvilken ingen annan
utgång finnes än en sådan, som alltid för långa tider blir en tillbakagång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
