Vem är den lycklige? Det har jag nu frågat mig sedan i förrgår.
Besynnerligt, att jag skulle få veta det så snart, och att det just skulle vara en ung man som jag känner, om än flyktigt. Det var Klas Recke.
Ja, ja, det är verkligen något helt annat än pastor Gregorius.
Jag mötte dem nyss, på min kvällspromenad. Jag gick utan mål genom
gatorna i den varma rosenskymningen, gick och tänkte på henne, den
lilla kvinnan. Jag tänker ofta på henne. Jag kom in på en tom och
avsides gata - där såg jag dem plötsligt komma emot mig. De kommo ut
ur en port. Jag drog hastigt upp näsduken och snöt mig för att dölja
mitt ansikte. Det var för resten onödigt; han känner visst knappt
igen mig, och hon såg mig icke, hon var blind av lycka.
