Jag har ridit och badat, jag har haft min mottagning och gjort mina sjukbesök som vanligt. Och åter kommer kvällen. Jag är trött.
Kyrkans tegeltorn står så rött i kvällsolen. Trädkronornas grönska
är så mäktig och mörk just nu, och det blå därbakom är så djupt. Det
är lördagskväll; små fattiga barn hoppa hage nere på sandgången. I ett
öppet fönster sitter en man i skjortärmarna och blåser flöjt. Han
blåser intermezzot ur Cavalleria rusticana. Det är underligt med
melodier och deras smitta. För knappt tio år sedan steg denna melodi
upp ur kaos och smög sig på en fattig italiensk musiker, kanske en
kväll i skymningen, kanske en kväll som denna. Den befruktade hans
själ, den födde andra melodier och andra rytmer och gjorde honom i
förbund med dem i ett slag till en världsberömdhet och gav honom ett
nytt liv med ny glädje och nya sorger och en förmögenhet att spela
bort i Monte Carlo. Och melodien breder ut sig som en plötslig smitta
hela världen runt och gör sin ödesbestämda gärning på gott och ont,
färgar kinder röda och kommer ögon att glänsa, blir beundrad och
älskad av otaliga och väcker leda och äckel hos andra, ofta hos de
samma som älskade den först; ringer envist och obarmhärtigt i den
sömnlöses öron om natten, retar affärsmannen som ligger och grämer sig
över att aktierna som han sålde i förra veckan ha stigit, stör och
pinar tänkaren som vill samla sin tanke till att formulera en ny lag,
eller dansar omkring i tomrummet i en idiots hjärna. Och medan
mannen, som "skapade" den, kanske är mera utpinad och led vid den än
någon annan, river den ännu kväll efter kväll skallande applådsalvor
av publiken på all världens förlustelseställen, och mannen där borta
blåser den med känsla på sin flöjt.
