Ett ur utan visare har något utslätat och tomt som erinrar om ansiktet hos en död. Jag sitter just och ser på ett sådant ur. Det är för resten inte något ur, det är bara en tom boett med en gammal vacker urtavla. Jag såg den nyss i fönstret hos den puckelryggige urmakaren i gränden, då jag gick hemåt i den heta gula skymningen - en underlig skymning; så har jag tänkt mig slutet på en dag i öknen... Jag gick in till urmakaren, som har reparerat min klocka en gång, och frågade vad det var för ett ur som inte hade några visare. Han log med sitt koketta puckelryggsleende och visade mig den vackra gamla silverboetten, ett fint arbete; han hade köpt klockan på auktion, men verket var utslitet, obrukbart, och han tänkte sätta dit ett nytt. Jag köpte boetten som den var.
Jag tänker lägga in några av mina piller i den och bära den i högra västfickan som pendang till klockan. Det är bara en ny variant av Demostenes' idé med giftet i pennan. Det finns ingenting nytt under solen!
*
Nu kommer natten; en stjärna blinkar redan genom bladverket i den stora kastanjen. Jag känner att jag får sova gott i natt; det är svalt och lugnt i mitt huvud. Ändå har jag svårt att slita mig från trädet och stjärnan.
Natten. Ett så vackert ord! Natten är äldre än dagen, sade de gamla gallerna. De trodde att den korta förgängliga dagen var född av den oändliga natten.
Den stora, oändliga natten.
Nå, det är nu också ett talesätt... Vad är natten, vad är det som vi kalla natten? Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En liten spetsig kägla av mörker mitt i ett hav av ljus. Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en liten stjärna: solen.
Å, vad är det för en pest som har gripit människorna att fråga om allting vad det är? Vad är det för ett gissel som har piskat dem ut ur den övriga syskonringen av krälande och gående och springande och klättrande och flygande varelser på jorden, ut att se på sin värld och sitt liv uppifrån, utifrån, med kalla främmande ögon, och finna det smått och ingenting värt? Vart bär det hän, hur skall det sluta? Jag måste tänka på den klagande kvinnorösten som jag hörde i min dröm, jag hör den ännu i mina öron, en gammal, förgråten kvinnas röst: världen brinner, världen brinner!
Du skall se på din värld från din egen synpunkt och icke från någon
tänkt punkt ute i rymden; du skall blygsamt mäta med ditt eget mått,
efter ditt stånd och dina villkor, människan-jordbebyggarens stånd och
villkor. Då är jorden stor nog och livet en viktig sak, och natten
oändlig och djup.
