Jag önskar att jag hade en vän att anförtro mig åt. En vän, som jag kunde rådgöra med. Men jag har ingen, och om jag hade någon - så finns det i alla fall gränser för de anspråk man kan ställa på sina vänner.
Jag har ju alltid varit litet ensam. Jag har burit min ensamhet med
mig i människovimlet som snigeln sitt hus. För några är ensamheten
icke en omständighet som de ha råkat i, utan en egenskap. Och än
större lär min ensamhet bli genom detta; hur det än går, antingen det
går bra eller illa - för mig blir "straffet" i vart fall ensam cell på
livstid.
