Narr! Lump! Kretin!
Å, vad tjäna invektiv till - man förmår ändå ingenting mot sina nerver och sin mage.
Mottagningstiden var slut för länge sedan; den sista hade nyss gått; jag stod vid fönstret i salen och tänkte på ingenting. Plötsligt får jag se Gregorius komma gående snett över kyrkogården, rakt på min port. Det blev grått och grumligt för mina ögon. Jag väntade honom inte, jag visste inte av att han var återkommen. Jag kände svindel, yrsel, kväljningar, alla symtom på sjösjuka. Jag hade bara en tanke i huvudet: inte nu, inte nu. En annan gång, inte nu. Han är i trappan, han står utanför dörren, vad skall jag göra... Ut till Kristin: Om någon söker mig så säg att jag har gått ut... Jag förstod av hennes uppspärrade ögon och gap att jag måste ha sett besynnerlig ut. Jag störtade in i sängkammaren och reglade dörren. Och jag hann nätt och jämnt fram till lavoaren: där kräktes jag.
*
Min fruktan hade alltså rätt? Jag duger inte!
Ty det var just nu det borde ha skett. Den som vill handla måste
kunna gripa tillfället. Ingen vet om det kommer igen. Jag duger inte!
