I dag har jag sett henne och talat med henne.
Jag gick ett slag ut på Skeppsholmen på eftermiddagen. Strax jag kommit över bron mötte jag Recke; han kom ned från höjden där kyrkan ligger. Han gick långsamt och tittade i marken med framskjuten underläpp och petade undan småsten med käppen, och han såg inte ut att vara riktigt nöjd med sin värld. Jag trodde inte att han skulle se mig, men just som vi passerade varann såg han upp och nickade markerat hjärtligt och muntert, med en blixtsnabb omläggning av hela ansiktsuttrycket. Jag fortsatte min väg, men hejdade mig efter ett par steg: hon är säkert inte långt härifrån, tänkte jag. Kanske står hon kvar däruppe på höjden. De ha haft något att säga varandra och stämt möte däruppe, dit sällan någon kommer, och för att inte bli sedd tillsammans med honom har hon låtit honom gå ner först. Jag satte mig på bänken, som går runt omkring stammen på den stora balsampoppeln, och väntade. Jag tror att det är det största träd som finns i Stockholm. Många vårkvällar satt jag som barn under det trädet med min mor. Far var aldrig med; han tyckte inte om att gå ut och gå med oss.
...Nej, hon kom inte. Jag trodde att jag skulle få se henne komma ner från höjden, men hon hade kanske gått ner en annan väg, eller aldrig varit där.
Jag gick dit upp i alla fall, en omväg, förbi kyrkan - då fick jag se henne sitta hopkrupen på ett av trappstegen utanför kyrkporten, framåtböjd, med hakan i handen. Hon satt och såg rakt in i solen, som höll på att gå ner. Därför såg hon mig inte strax.
Redan första gången jag såg henne slog det mig hur olik hon är alla andra. Hon liknar varken en dam av värld eller en medelklassfru eller en kvinna av folket. Kanske dock mest det sista, i synnerhet som hon nu satt där på kyrktrappan med det ljusa håret bart och fritt i solen, ty hon hade tagit av hatten och lagt den bredvid sig. Men en kvinna av ett ursprungligt folk eller av ett som aldrig funnits, ett där ingen klassbildning ännu begynt, där "folket" ännu icke blivit underklass. En dotter av en fri stam.
Plötsligt såg jag att hon satt och grät. Inte med snyftningar, bara med tårar. Grät som en, som har gråtit mycket och knappt märker att hon gråter.
Jag ville vända om och gå bort, men i detsamma märkte jag att hon hade sett mig. Jag hälsade litet stelt och ville gå förbi. Men hon reste sig strax från det låga trappsteget, lika lätt och mjukt som från en stol, och gick fram och räckte mig handen. Hon torkade hastigt bort tårarna, satte på sig hatten och drog ett grått flor över ansiktet. Vi stodo tysta en stund.
- Det är vackert här uppe i kväll, sade jag till sist.
- Ja, sade hon, det är en vacker afton. Och det har varit en vacker sommar. Nu är den snart slut. Träden gulna redan. - Se, en svala!
En ensam svala ilade förbi oss så nära att jag kände en kylig fläkt över ögonlocken, den gjorde en snabb kurva som för ögat blev en pilskarp vinkel, och försvann i det blå.
- Det blev så tidigt varmt i år, sade hon. Då brukar det bli tidig höst.
- Hur står det till med pastorn? frågade jag.
- Jo jag tackar, svarade hon. Han kom hem från Porla för ett par dar sen.
- Och har han blivit något bättre?
Hon vände huvudet litet ifrån mig och kisade med ögonen mot solen.
- Inte från min synpunkt sett, svarade hon lågt.
Jag förstod. Det var således som jag hade tänkt. Nå, det var heller inte svårt att gissa...
En gammal gumma gick och sopade vissna löv. Hon kom oss närmare och närmare, och vi gingo sakta undan längre ut på kullen. Jag gick och tänkte på prästen. Jag skrämde honom först med hans hustrus hälsa, det hjälpte knappt två veckor; jag skrämde honom med hans egen och med den bleka döden, det hjälpte i sex. Och det hjälpte så länge bara därför att han var skild från henne. Jag börjar tro att Markel och hans cyrenaïker ha rätt: människorna bekymra sig inte om lyckan, de söka efter vällusten. De söka efter vällusten även mot sitt intresse, mot sina åsikter och sin tro, mot sin lycka... Och den unga kvinnan som gick vid min sida med en så rak och stolt rygg men nacken med allt det ljusa silkesvirret djupt böjd under sina bekymmer - hon hade gjort alldeles detsamma: sökt vällusten och icke bekymrat sig om lyckan. Och för första gången slog det mig nu, att det var alldeles samma slags handlingssätt som fyllde mig med vämjelse för den gamle prästen och med en oändlig ömhet för den unga kvinnan, ja, med en försagd vördnad som inför gudomens närhet.
Solen glödde mattare nu genom den tjocka dunstkretsen över staden.
- Säg, fru Gregorius - får jag fråga er om en sak?
- Ja, gärna.
- Den som ni älskar - jag vet ju inte alls vem det är - vad säger han om det här, och om alltsammans; vad vill han göra? Hur vill han att det skall bli? Ty han kan ju inte gärna vara nöjd med det som det är?
Hon teg länge. Jag började tro att jag hade frågat dumt och att hon inte ville svara.
- Han vill att vi skall resa, sade hon till sist.
Jag studsade.
- Kan han det också? frågade jag. Jag menar, är han en fri man, förmögen, oberoende av anställning eller yrke, en man som gör vad han vill?
- Nej. Då hade vi ju gjort det för länge sen. Han har hela sin framtid här. Men han vill bryta sig en ny bana i ett främmande land, långt bort. Kanske Amerika.
Jag måste le invärtes. Klas Recke och Amerika! Men jag blev stel då jag tänkte på henne. Jag tänkte: därborta kommer han att gå till botten genom alldeles samma egenskaper som han flyter på här. Och vad blir det så av henne...
Jag frågade:
- Och ni själv - vill ni det?
Hon skakade på huvudet. Ögonen stodo fulla av tårar.
- Jag vill helst dö, sade hon.
Solen drunknade småningom i det grå töcknet. Ett kyligt vinddrag susade genom träden.
- Jag vill inte förstöra hans liv. Inte bli en börda för honom. Varför skulle han resa? Vet skulle bara vara för min skull. Han har hela sitt liv här, sin ställning, sin framtid, sina vänner, allting.
Jag kunde ingenting svara på detta, hon hade ju så alltför rätt. Och jag tänkte på Recke. Hela förslaget syntes mig så underligt från honom. Jag skulle aldrig ha väntat något sådant av honom.
- Säg, fru Gregorius - jag får ju vara er vän, ni betraktar mig så, inte sant? Ni tycker inte illa om att jag talar med er om de här sakerna?
Hon log mot mig genom tårarna och floret - ja hon log!
- Jag håller mycket av er, sade hon. Ni har gjort sådant för mig som ingen annan kunde eller ville ha gjort. Ni får tala med mig om allt vad ni vill. Jag tycker så mycket om när ni talar.
- Har han, er vän - har han velat det länge, att ni skulle resa bort tillsammans? Har han talat om det länge?
- Aldrig förrän i kväll. Vi träffades häruppe kort innan ni kom. Han har aldrig talat med mig om det förr. Jag tror knappt ens han har tänkt på det förr.
Jag började förstå... Jag frågade:
- Har det alltså stött till något särskilt just nu... eftersom han kom på den tanken? Något oroande...?
Hon böjde på huvudet:
- Kanske.
Den gamla med kvasten sopade åter sina löv alldeles inpå oss, vi gingo tillbaka mot kyrkan, långsamt, under tystnad. Vi stannade vid trappan där vi först hade mötts. Hon var trött: hon satte sig åter på trappsteget och stödde hakan mot handen med blicken ut i den grånande skymningen.
Vi tego länge. Det var stilla omkring oss, men över oss susade vinden med en skarpare ton än nyss genom trädkronorna, och det var ingen värme mer i luften.
Hon skälvde till i en frysning.
- Jag vill dö, sade hon. Jag vill så förfärligt gärna dö. Jag känner att jag har fått allt mitt, allt det jag skulle ha. Jag kan aldrig bli så lycklig mer som jag har varit dessa veckor. Det har sällan gått någon dag som jag inte har gråtit; men jag har varit lycklig. Jag ångrar ingenting, men jag vill dö. Och ändå är det så svårt. Jag tycker att självmord är fult, i synnerhet för en kvinna. Jag har en sådan avsky för allt våld på naturen. Och jag vill inte heller göra honom någon sorg.
Jag teg och lät henne tala. Hon kisade smalt med ögonen.
- Ja, självmord är fult. Men det kan vara ännu fulare att leva. Det är förskräckligt att man så ofta bara har det som är mer eller mindre fult att välja på. Den som kunde få dö!
Jag är inte rädd för döden. Inte ens om jag trodde att det fanns någonting efter döden skulle jag vara rädd för den. Jag har varken gjort något ont eller något gott som jag hade kunnat göra annorlunda; jag har gjort vad jag har måst göra, i smått som stort. Minns ni att jag en gång talade med er om min ungdomskärlek och att jag ångrade, att jag inte gav mig åt honom? Jag ångrar det inte längre. Jag ångrar ingenting, inte ens mitt giftermål. Ingenting hade ändå kunnat ske annorlunda än det har skett.
Men jag tror inte att det finns någonting efter döden. Som barn tänkte jag mig alltid själen som en liten fågel. I en illustrerad världshistoria som min far hade såg jag också att egypterna avbildade den som en fågel. Men en fågel flyger inte högre än luften räcker, och den räcker inte långt. Den hör till jorden den också. I skolan hade vi en lärare i naturkunnighet som förklarade för oss att ingenting av det som finns på jorden kan komma bort från den.
- Det är jag rädd att han hade fått om bakfoten, insköt jag.
- Det är nog möjligt. Men jag uppgav i alla fall min fågeltro, och själen blev mera obestämd för mig. För några år sedan läste jag allt vad jag kom över om religionen och sådant, både för och emot. Det hjälpte mig ju att reda upp mina begrepp i mycket, men jag fick ändå inte veta det jag ville. Det finns människor som skriver så utmärkt väl, och jag tror att de kan bevisa vad som helst. Jag tyckte alltid att den hade rätt som skrev bäst och vackrast. Viktor Rydberg dyrkade jag. Men jag kände och förstod, att om liv och död visste ändå ingen någonting.
Men - och det kom en hög och varm färg över hennes kind i mörkret - men på sista tiden har jag fått veta mer om mig själv än förut i hela mitt liv. Jag har lärt känna min kropp. Jag har lärt mig känna och förstå, att min kropp är jag. Det finns ingen glädje och ingen sorg och inte något liv alls annat än genom den. Och min kropp vet ju att den måste dö. Den känner det, liksom ett djur kan känna det. Därför vet jag nu, att det finns ingenting för mig bortom döden.
Det hade mörknat. Sorlet från staden steg starkare upp till oss nu i mörkret, och lyktorna började tändas där nere i krokarna längs kajer och broar.
- Ja, sade jag, er kropp vet att den skall dö en gång. Men den vill inte dö; den vill leva. Den vill inte dö förrän den är utsliten och tyngd av år. Förtärd av lidande och förbränd av lust. Då först vill den dö. Ni tror att ni vill dö, därför att allting ser så svårt ut nu. Men ni vill det inte, jag vet att ni inte kan vilja det. Låt tiden gå. Tag dagen som den kommer. Allting kan bli annorlunda förr än ni tror. Också ni själv kan bli annorlunda. Ni är stark och sund; ni kan bli ännu starkare; ni hör till dem som kan växa och förnyas.
Det gick en frysning genom hennes gestalt. Hon reste sig:
- Det är sent, jag måste gå hem. Vi kan inte gå ner härifrån tillsammans, det vore inte bra om någon såg oss. Gå den där vägen, så går jag åt andra hållet. God natt!
Hon räckte mig sin hand. Jag sade:
- Jag skulle så gärna vilja kyssa er kind. Får jag det?
Hon tog upp floret och böjde fram sin kind. Jag kysste den.
Hon sade:
- Jag vill kyssa er panna. Den är vacker.
Vinden slet i mina glesnande hårtestar när jag blottade mitt
huvud. Och hon tog det mellan sina varma och mjuka händer och kysste
min panna - högtidligt, som en ceremoni.
