- Project Runeberg -  Doktor Glas /
24 augusti

(1905) Author: Hjalmar Söderberg - Tema: Stockholm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

24 augusti

Min snuva blev en hel liten influensa. Jag har stängt min dörr för mina patienter för att inte smitta ner dem, och håller mig inne. Jag har sänt återbud till middagen hos Rubins. Jag kan ingenting göra, inte ens läsa. Jag har nyss lagt patiens med en gammal kortlek som jag har kvar efter min far. Jag tror att det ligger väl ett dussin gamla kortlekar i lådan till det förtjusande mahognyspelbordet, en möbel som ensamt den skulle kunna föra mig i fördärvet om jag hade den ringaste lust för spel. Skivan är klädd med grönt kläde när man slår upp den, den har avlånga gropar i kanten för markerna, och de delikataste inläggningar.

Ja, stort mera lämnade han mig heller inte i arv, min goda far.

Regn och regn... Och det regnar inte vatten, utan smuts. Atmosfären är inte grå längre, den är brun. Och när regnet ibland saktar av på en stund, ljusnar den till smutsigt gult.

Över patienskorten på mitt bord ligga bladen av en sönderplockad ros. Jag vet inte varför jag satt och plockade bladen av den. Kanske för att jag kom att tänka på hur vi barn förr i världen brukade stöta rosenblad i en mortel och rulla dem till hårda kulor, som vi trädde upp på snören och gav mamma till halsband på hennes födelsedag. De luktade så gott, de där kulorna. Men efter några dar skrumpnade de ihop som russin och kastades bort.

Rosorna - ja, det var nu också en historia. Det första jag såg då jag kom ut i salen i morse var ett visitkort som låg på spegelbordet bredvid blomglaset: Eva Mertens. Jag förstår ännu i denna stund inte hur jag kunde undgå att se det i går. Och hur ända längst bort i andra andan av helvete har den goda söta flickan kunnat falla på den idén att skicka blommor till mig ovärdige syndare? Den djupare orsaken kan jag visserligen med ansträngande av mitt skarpsinne och med övervinnande av min blygsamhet gissa mig till; men anledningen? Förevändningen? Hur jag grubblar kan jag inte tänka ut någon annan förklaring än denna: Hon har läst eller hört talas om hur jag råkade vara närvarande vid det sorgliga dödsfallet; hon antar att jag är djupt uppskakad och har därför velat sända mig detta bevis på sin sympati. Hon har handlat plötsligt och impulsivt och så som det föll sig naturligt för henne. Det är ett gott hjärta på den flickan...

Om jag skulle låta henne älska mig? Jag är så ensam. Förra vintern hade jag en gråstrimmig katt, men han sprang bort på vårsidan. Jag kommer ihåg honom nu, när skenet av den första höstbrasan dansar på den rödflammiga mattan: just där framför kakelugnen brukade han ligga och spinna. Jag ansträngde mig förgäves att vinna hans tillgivenhet. Han lapade min mjölk och värmde sig vid min eld, men hans hjärta förblev kallt. Vad blev det av dig, Murre? Du hade dåliga anlag. Jag fruktar att du har kommit på dekadans, om du ännu vandrar här på jorden. I natt hörde jag en katt skrika på kyrkogården, och jag tyckte alldeles att jag kände igen din röst.

*

Vem var det som sade: "Livet är kort, men timmarna äro långa." Det borde ha varit en matematiker som Pascal, men det var visst Fenelon. Synd, att det inte var jag.

*

Varför törstade jag efter en handling? Kanske mest för att råda bot på ledsnaden. "L'ennui commun à toute créature bien née", som drottning Margot av Navarra uttryckte det. Men det är länge sedan den var ett privilegium för "varelser av börd". Att döma av mig själv och några som jag känner, ser det ut som om den med stigande upplysning och välstånd vore på väg att sprida sig också bland populasen.

Handlingen kom till mig som ett stort underligt moln, sköt en blixt och drog förbi. Och ledsnaden blev kvar.

Men det är också ett rent fördömt influensaväder. Dagar som dessa tycker jag att det stiger upp gammal liklukt från kyrkogården och tränger in genom väggar och fönster. Regnet droppar på fönsterblecket. Jag känner det som om det droppade på min hjärna för att urholka den. - Det är något fel med min hjärna. Jag vet inte om den är för dålig eller för bra, men den är inte som den borde vara. Till gengäld vet jag åtminstone med mig själv att jag har hjärtat på rätta stället. Dropp - dropp - dropp. Varför äro de två små träden vid Bellmans grav så eländiga och tunna? Jag tror att de äro sjuka. Kanske gasförgiftade. Han borde sova under stora susande träd, den gamle Karl Mikael. Sova, ja - få vi sova? Riktigt? Den som visste det... Det kommer för mig ett par rader ur en berömd dikt:

L'ombre d'un vieux poète erre dans la gouttière
avec la triste voix d'un fantôme frileux.

"En gammal skalds skugga irrar i takrännan med den sorgsna rösten hos ett fruset spöke." Det var tur för Baudelaire att han slapp höra hur det låter på svenska. Det är på det hela taget ett förbannat språk vi ha. Orden trampa varandra på tårna och knuffa varandra i rännstenen. Och allt blir så påtagligt och rått. Inga halvtoner, inga lätta antydningar och mjuka övergångar. Ett språk som tycks vara skapat till bruk för den outrotliga pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla väder.

Det mörknar mer och mer: decembermörker i augusti. De svarta rosenbladen ha redan skrynklat sig. Men kortlapparna på mitt bord lysa i gälla skrattande färger i allt det grå som för att påminna om att de en gång blevo uppfunna för att skingra en sjuk och galen furstes svårmod. Men jag fasar vid blotta tanken på arbetet att samla ihop dem och vända de aviga rätt och blanda dem till en ny patiens, jag kan bara sitta och se på dem och lyssna till hur "hjärterknekt och spaderdam viska dystert om sin begravda kärlek", som det står i samma sonett.

Le beau valet de coeur et la dame de pique
causent sinistrement de leurs amours défunts.

Jag kunde ha lust att gå upp i det smutsiga gamla rucklet där snett över och dricka porter med flickorna. Röka en sur pipa och dra en spader med värdinnan och ge henne goda råd för hennes reumatism. Hon var här i förra veckan och klagade sin nöd, fet och präktig. Hon hade en tjock guldbrosch under isterhakan och betalade en femma kontant. Hon skulle bli smickrad av en kontravisit.

Det ringde på tamburdörren. Nu öppnar Kristin... Vad kan det vara? Jag har ju sagt till att jag inte tar emot i dag... En detektiv?... Som låtsas vara sjuk, uppträder som patient... Kom in du, min gubbe, jag skall nog sköta om dig...

Kristin gläntade på dörren och slängde ett brev med svarta kanter på mitt bord. Inbjudning att bevista jordfästningen...

*

- Min handling, ja... "Vil Monsieur have den Historie paa heroiske Vers, saa koster det 8 Skilling..."


Project Runeberg, Thu Dec 20 03:02:23 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/drglas/0824.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free