Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2 —
bröllop stod. Allting är så förändrat. Fröken Lavendel borta,
pastor och fru Allan borta — så enslig prästgården ligger där
med alla sina fönsterluckor stängda! Jag gick förbi den i går,
och jag fick en känsla som om varenda människa i den
hade dött.
— Aldrig får vi en pastor så snäll som herr Allan, sade
Diana med dyster övertygelse. — Det ska väl komma en massa
provpredikanter hit i vinter, kan jag tro, och rätt som det är,
blir det ingen predikan alls. Och du och Gilbert borta — o,
så enformigt och tråkigt här kommer att bli!
— Du har ju din fästman, lilla du, svarade Anne och såg
skälmaktig ut.
— När ska fru Lynde flytta in? frågade Diana, som inte
tycktes ha hört Annes inpass.
— I morgon. Jag är giad att hon kommer, fast också det
blir en faslig förändring. I går plockade Marilla och jag ut
varenda sak ur gästrummet. Vet du, jag tyckte det kändes rik-
tigt påkostande. Det var naturligtvis dumt, men jag tyckte all-
deles, att vi begingo ett helgerån. Det där gamla gästrummet
har alltid förekommit mig som en helgedom. När jag var liten,
tyckte jag, att det var den underbaraste kammare i världen.
Minns du, hur jag förtärdes av längtan att en gång få ligga och
sova i en gästrumssäng — men inte i Grönkullas gästrum. O
nej, visst inte där. Det hade varit för hemskt — där skulle jag
inte ha kunnat få en blund i ögonen av pur vördnad. Jag gick
aldrig genom det rummet, när Marilla skickade mig ditin i något
ärende — nej, jag tassade på tå genom det och höll andan, som
om jag varit i kyrkan, och det kändes som en lättnad, när jag
var ute ur det igen. Georg Washingtons och härtigens av Wel-
lington porträtt hängde där, ett på vardera sidan om spegeln,
och de sågo på mig med så bister uppsyn, helst om jag råkade
titta mig i spegeln, som var den enda i huset, där mitt ansikte
inte blev alldeles förvridet. Jag undrade alltid, hur Marilla
vågade ha storstök i det rummet. Och nu är det inte bara sopat
och fejat, utan alla möbler och saker äro utburna. Georg
Washington och härtigen ha blivit förvisade till stora farstun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
