Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 —
en trappa upp. Så går det understundom med denna världens
store. Och det är aldrig roligt att få sina gamla helgedomar
skövlade, även om man vuxit ifrån dem, slöt Anne med ett litet
skratt, vari förnams en klang av vemod.
— Ack, ack, vad här blir ensamt, sedan du rest, klagade
Diana för väl hundrade gången. — Och du ska ju resa redan
i nästa vecka.
— Men än så länge ha vi ju varandra, sade Anne muntert.
— Det var väl inte värt att låta nästa vecka beröva oss den
här veckans nöje. Jag är visst inte glad över att jag ska resa,
må du tro, en så’n huskatt som jag är. Och du talar om att
du blir ensam. Det är väl snarare jag, som borde jämra mig.
Du stannar kvar med fullt upp med goda vänner omkring dig
—• din egen Fred inte att förglömma. Men jag blir ensam bland
idel främlingar och kommer inte att känna en levande själ.
— Utom Gilbert — och Charlie Sloane, sade Diana med en
härmning av Annes skälmska min och tonfall.
— Ja, Charlie Sloane, han blir mig förstås till stor tröst
och hugnad, medgav Anne. Och så brusto båda dessa oförbät-
terliga mamseller ut i gapskratt. Diana visste på pricken, vad
Anne tänkte om Charlie Sloane, men trots åtskilliga förtroliga
samtal var hon inte fullt på det klara med vad Anne tyckte
om Gilbert Blythe. Och sanningen att säga visste Anne det
inte riktigt själv.
— Pojkarna komma kanske att bo i andra ändan av Red-
mond för allt vad jag vet, sade Anne. — Jag är förstås mycket
glad över att jag får komma till högskolan, och jag är nästan
säker på, att jag efter en liten tid ska trivas där riktigt bra.
Men de första veckorna vet jag, att jag kommer att bli hem-
sjuk. Jag får inte ens den trösten, att jag kan längta efter
lördagarna, då jag ju alltid fick fara hem och hälsa på, när jag
gick på seminariet. Det blir som om julen ligger tusen år fram
i tiden.
— Allting är förändrat — eller kommer mycket snart att bli
det, sade Diana sorgset. — Jag känner på mig, att på det gamla
sättet få vi det ändå aldrig, Anne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
