Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 12 —
Charlies ögon liknade rullande tennknappar i månskenet — de
voro ännu värre nu än vid dager — och på att världen ändå
inte var fullt så trevlig, som hon tyckt ett slag förut på efter-
middagen.
— Jag är trött och förbi — det är alltihop, sade hon, när
hon äntligen med stor tacksamhet fann sig ensam inne på sitt
rum. Och hon trodde fullt och fast, att så var. Men ett litet
källsprång av fröjd, som visst måtte ha kommit från någon
hemlig och undangömd åder, bröt fram i hennes hjärta kvällen
därpå, när hon såg Gilbert komma gående med långa steg från
Spökskogen och med sin raska takt fortsatte tvärs över den
gamla spången. Då ämnade alltså inte Gilbert tillbringa den
sista aftonen i Ruby Gillis’ sällskap.
— Du ser trött, ut, Anne, sade han.
— Jag är trött, och värre än så, jag är ur mina gängor.
Jag är trött för att jag stått på huvudet i min koffert och lappat
och lagat hela dagen. Men jag är ur mina gängor, därför att
sex kärring — nej, sex fruntimmer ha varit här för att säga
adjö till mig, och varenda en av dessa sex lagade så, att hon
sade någonting till mig, som tog färgen ur mitt liv och gjorde
det lika grått och dystert som en kulen morgon i november.
— Sådana leda markattor! tyckte Gilbert.
— Neej, du, återtog Anne. — Det var just vad de inte voro.
Hade de varit leda markattor, hade jag aldrig brytt mig om
dem. Men de voro allihop snälla och rara och välmenande
själar, som tycka om mig och som jag tycker om, och det är
därför, som det de sade eller åtminstone antydde, grämer mig.
De lato mig förstå, att de tyckte jag var tokig, som reser till
Richmond och försöker ta min examen, och alltsedan dess har
jag undrat, om de kanske, när allt kommer omkring, rent av
ha rätt. Fru Sloane suckade och sade, att hon hoppades min
hälsa matte stå bi, tills jag blev färdig — och genast såg jag
mig vid slutet av mitt tredje år överansträngd och urlakad och
omöjlig till något ordentligt arbete... Fru Wright sade, att det
kostade nog inte småsmulor att ligga fyra år i Richmond, och
jag kände ända ut i fingerspetsarna, att det var oförlåtligt av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
