Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 25 —
svårighet kunna urskiljas. Men kyrkogården verkar som en
enda stor lövsal, ty den omgives och genomskäres av rader av
lummiga almar och hängpilar, i vilkas skugga de sovande måste
slumra mycket fridfullt i suset från de sakta fläktande löven,
ostörda av gatubullret strax utanför.
Sin första eftermiddag i Kingsport använde Anne till att
långsamt ströva omkring inne på kyrkogården. På förmiddagen
hade hon och Priscilla gått till högskolan för att skriva in sig
som studerande, och sedan var det ingenting att göra mera den
dagen. Flickorna försvunno åter så hastigt som möjligt, ty
det var föga uppmuntrande att driva omkring bland de stora
flockarna av främmande ungdomar, av vilka de flesta sågo ganska
bortkomna ut, som om de inte rätt visste ännu, varthän de
hörde.
Nykomlingarna eller för att uttrycka sig akademiskt novi-
tierna stodo i. spridda grupper om två eller tre och tittade på
sned på varandra. Juniorerna, redan mera utvecklade i anse-
ende till ålder och visdom, hade samlats i vestibulens stora
trappa och utstötte stundom med sina lungors fulla kraft ett
slags stridsrop, avsett att »äckla» deras vedertagna antagonister,
seniorerna, som vistats mer än två år vid högskolan och då och
då täcktes kasta en högdraget mönstrande blick på »gröngö-
lingarna». Gilbert och Charlie syntes ingenstädes till.
— Tiderna förändras, sade Priscilla. — Aldrig trodde jag
den dag skulle komma, då jag med glädje skulle blicka in i
Charlie Sloanes tennknappar. Men de skulle åtminstone vara
någonting bekant.
— O, suckade Anne, jag kan inte beskriva, hur jag kände
det, när jag stod där och väntade på min tur att släppas fram
och bli inskriven — lika obetydlig som den allra som lillaste
droppe i ett stort ämbar med vatten, Det är illa nog att veta
sig vara obetydlig, men det är olidligt att få det ingnuggat i
sin själ, att man heller aldrig kan bli något annat än en obe-
tydlighet ... Precis så kände jag det — som om jag vore osyn-
lig för blotta ögat och som någon av de där ohängda seniorerna
när som helst kunde stiga på mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
