Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åkte hem från teatern, och alla tittade på mig, men en sådan
småsak fäste jag mig vid det laget inte vid.
Slanten var och förblev försvunnen. Jag kom till den
övertygelsen, att jag måste ha omedvetet stoppat den i mun-
nen pch sväljt ned den.
Vad i alla dar skulle jag ta mig till? Jag undrade, om
konduktören skulle stoppa vagnen och skymfligt köra ut mig i
mörkret och snösörjan. Skulle jag förmå övertyga honom om,
att jag bara var ett offer för min egen tankspriddhet och alls
inte haft för avsikt att bedraga bolaget? Vad jag längtade efter
Alec och Alonzo! Men just därför att jag behövde dem, voro
de naturligtvis som bortblåsta. Och det var mig omöjligt att
fundera ut, vad jag skulle säga åt konduktören, när han på sin
rundgång kom till mig. Så fort jag svarvat ihop en mening,
som skulle gälla som nå’n sorts förklaring, kände jag, att den
lät alldeles otrolig och att jag måste hitta på en ny. Till slut
återstod mig bara att sätta min lit till försynen, men jag kände
mig precis lika lite tröstad av den tanken som den gamla frun
ombord på ångbåten, som, när kaptenen under en storm sade
till henne, att nu var det bara att hoppas på försynen, förtvivlad
utbrast: Åh snälla kapten, är det verkligen så illa ställt för oss?
Just i sista minuten, när allt hopp var ute och konduktören
redan sträckte fram sin bössa mot passageraren närmast intill
mig, gick det upp ett ljus för mig och jag kom ihåg, var jag
gjort av den usla slanten. Jag hade inte sväljt den. Jag
fiskade, utan att göra mig den ringaste brådska,, upp den ur
pekfingerstippen på min vante och stoppade ned den i bössan.
Jag log mot hela spårvagnen och tyckte, att livet var åter
skönt.»
Besöket vid Ekostugan var ej den minst trevliga av många
trevliga utflykter under jullovet. Anne och Diana vandrade dit
den gamla vägen genom bokskogen, och de hade med sig en mat-
säckskorg. Ekostugan, som stått stängd alltsedan fröken La-
vendels bröllop, öppnades ånyo under en kort stund för den
friska vinden och solskenet, och brassken lyste åter upp de
små rummen. Doften från fröken Lavendels kruka med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
