Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våren. Jag är långt ifrån kry, fortfor tant Atossa med högtid-
ligt eftertryck, men ändå får jag gno och stå i. Folk, som
inte kan arbeta, har man inget bruk för häi. Om det inte äi
för mycket besvär — skulle du vilja vara så beskedlig och
sätta in geléburken i skafferiet? Jag har så bråttom med att
få de här usla potatisarna färdiga i afton. Så fina damer som
ni båda har väl aldrig sysslat med så’nt här grovgöra. Ni är
väl rädda att fördärva era händer, kantänka.
— Jag brukade alltid skära sättpotatis, innan vi arrende-
rade ut lantbruket, sade Anne och log.
— Jag gör det fortfarande, skrattade Diana. — Jag satt och
skar i tre dar förra veckan. Men det förstås, tilläde hon litet
retsamt, se’n skötte jag varenda kväll mina händer med losen-
vatten och citronsaft och drog på mig ett par gamla mjuka
handskar, när jag lade mig.
Tant Atossa satte upp näsan och fnös föraktfullt.
— Det där har du väl lärt dig ur de många dumma tid-
skrifterna, som folk håller nu för tiden. Där får man ju under-
visning både om vita händer och tjocka ögonfransar och all
möjlig slags flärd och fåfänglighet — det bara förundrar mig,
att din mor låter dig sitta och öda bort din tid på sådant. Men
hon har alltid skämt bort dig. Det ante oss alla, när George
gifte sig med henne, att han rakt inte skulle få den hustru, som
passade honom.
Tant Atossa suckade så tungt, som om alla dystra aningar
i samband med brorsonen George Barrys giftermål blivit till
fullo besannade.
— Jaså, ska ni gå? frågade hon, när flickorna reste på sig.
— Nenej, det kan väl inte vara något nöje för er att prata med
en gammal kärring som jag. Det var då för tråkigt, att inte
pojkarna skulle vara hemma.
— Vi ämnade titta in och hälsa på Ruby Gillis ett litet tag,
förklarade Diana.
— Åh för all del, här behövs visst inga ursäkter, sade tant
Atossa älskvärt. — Det är bara att kila in och se’n flänga i väg
så kvickt, att man varken hinner säga goddag eller adjö. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
